Arma tarm

I bilen hem från loppet är det först lite tyst. Karin pratar lågmält med sin familj i telefon, Sara är arg och jag kör koncentrerat. Allt jag kan tänka är arma tarm. Min mage tackade för sig efter 2 km. Redan då låg vi långt efter vår tidsplan. Många lite bredare ekipage valde att gå uppför första backen och det blev helt enkelt kö. Vi kom ur rytm och ur humör. När jag hukande mellan två fina Lidingösnipor såg ljuset kändes allt hopplöst. Karin och Sara var långt före och jag satt i strandlinjen med kallsvetten sprutande. Det här blev inte alls som jag tänkt mig. Väl ute i spåret igen var jag smått knäckt men jag hade två toalettstopp att ta igen och med smyggråt i halsen tuggade jag på. Så kom målet som en hägring.När jag såg Karin och Sara ivrigt vinkande med torra bullar i händerna blev hjärtat stolt och varmt. Jag kanske inte gjorde mitt livs lopp men den trehövdade hydran har klarat Tjejklassikern tillsammans. När vi efter en timmas begrundande börjar skratta åt min urballade mage, Karins tävling med en tant och Saras aggressiva ur-spår-rop känns allt som vanligt igen. Plötsligt planerar vi för nästa skidläger i snötunneln och en ny kraft fyller gruppen. För här är vi inte det minsta klara med någonting. Vi kysser medaljen och sedan ångar vi vidare.Ur spår! br />

Kommentera