Inlägg av Anna Spolander

Svettomania

Vi är i härjedalska fjällen och njuter av sol(idag regnar det visserligen men det talar vi inte om) och underbar skidåkning. Skönt att komma upp till kyla och vinter säger alla innan man åker. 

Jag hävdar dock att fjällresor i svett mätt snudd på slår en Dubaivistelse. Kommer ihåg hur min mormor när hon så att säga tog steget fullt ut in i övergångsåldern ofta med hög röst yttrade orden:”NU får mormor en by!!!” By syftade då till svettby och mormor Ebon skenade mot närmaste altandörr och stod sedan där tills byn passerat. 

På fjällresan duggar byarna tätt för de allra flesta. Från det att man tillsammans med resten av världen som suttit 9 timmar i bil och är så där på gränsen till trötthetssammanbrott ska hyra pjäxor till det att man lämnar boendet bakom sig och åker hem mot civilisationen ligger svetten och väntar på startskott. Vi bär skidor, knäpper pjäxor, ramlar i liften, hamnar för nära brasan i värmestugan och hasar nedför lite för branta pister. Allt med svetten dånandes innanför hjälmen. Blassé 11-åring konstaterar gång efter annan att modern är citat”typ skitröd i facet”slut citat. Men vi harvar på och njuter, sa jag det, njuter.  

En skidsemester är inget för veklingar eller bräckliga relationer. När sambon gång efter annan påpekar att jag ser vinglig ut när jag åker blundar jag och tänker på fikan vi ska ta…bara jag överlever den här backen eller förresten bara sambon överlever. Jag menar en stav är ju svinvass om den kastas med en distinkt snärt. 

Övriga familjemedlemmar kastar sig utför svarta backar medan jag svettas och åter svettas i snällare färger. Men så kommer dagens höjdpunkt. Mami sätter sig i bilen, slirar upp till längdspåren och vansinnesstakar rakt ut i skogen. Mössan blir vit av fryst svett och ögonfransarna fryser till små istappar. Det är tyst, sånär som på skidornas susande i spåren. Jag sliter och svettas dagens sista omgång vätska och det är helt underbart. När jag stannar vid målet och snackar världsvant med några tuffa längdkillar ryker det om min mössa. Bolmandes färdas jag tillbaka till anläggningen med mitt skitröda face. Innanför dörren står familjen redo för bastu. Så jäkla skönt att få värma upp sig lite efter en dag på fjället.

Rapande sjöjungfru

Det var crawlpremiär idag med Coach Malin. Som vi har väntat och längtat och som vi inte hade övat över jullovet enligt ök. Direkt när vi kom in infann sig en känsla av att 2017 blir ett år med simhud mellan tårna. Vi fick stenseriös läxa på papper som jag tappade i en vattenpöl direkt men framför allt fick vi nya badmössor. Förra säsongen var dom rosa, nu svarta. 

Det är ju egentligen som att bli uppgraderad till svart bälte. Rosa glatt och charmigt-svart elit med stålblick. Nu var det ju bara det att det inte simmats så mycket på ett tag och det är ju skit alltså att crawlet är en färskvara för undertecknad. Jag svalde vatten, fick kramp i vaden, glasögonen immade igen och så kom dom. Raparna. Är det bara jag som utan vidare kan rapa hela Vasaätten och resterande regentlängd vid crawl? Det är liksom ölgubbe-på-bänk-utanför-Cooprapar som briserar under vattnet. När dessa avgrundsvrål skulle kombineras med feminina sjöjungfrusparkar blev det för mycket information.

Coach Malin ville se våra rumpor komma upp till ytan i sparkarna. För mycket information igen. Men vilket pass det var och vilken snäll  grupp vi är. Kan man visa skinkan i dagsljus en trist tisdag utan att det ältas efteråt har man hamnat rätt. En spillra klev ur bassängen, en glad spillra med ny badmössa….svart. Nu kör vi med blicken riktad mot Vansbro. Mvh Guuuuusssstaaaav Eeeeeeeriiiiikssoooooooon!!

Rymdimperiet gymmar

Nytt år, nya möjligheter. På gymmet är det så fullt med folk att man knappt kan ta sig fram. Stakmaskinen går varm med stressade vasaloppsåkare som slutat vänta på snö och på löpbandet ramlar nyfrälsta gymmare pga för hög fart+ovana=publik vurpa. 

På Facebook ser jag hur mina vänner fulla av entusiasm delar att de anmält sig till långlopp med skojig undertext om att det är lång tid kvar. Om man var rymdvarelse och råkade landa på valfritt gym en måndagkväll i januari skulle man nog undra om detta verkligen är planeten med intelligenta varelser som det talats om i de yttre galaxerna. För utifrån ser det inte klokt ut. 

Kettlebells som svingas hej vilt med tillhörande mycket sammanbiten blick i spegeln, människa i roddmaskin utstöter förhistoriska dinosaurievrål och i spinningsalen trampar ett genomsvettigt gäng till tuffmusik allt medan instruktören skriker:”Kiiiillllllar! Låt inte tjejerna komma ikapp er nu!!!” Att cyklarna sitter fast i golvet och att de flesta av oss, marsianen inkluderad, inte visste att vi tydligen bokat in oss på ett kampen mellan könenpass är det ingen som säger något om. 

Det är kort sagt ett dårhus, ett svettigt dårhus och alla inklusive vi är inlagda på mycket obestämd tid. Vi har förresten anmält oss det ett lite för långt swimrunlopp i maj. Så skönt att det är många månader tills dess! Då har vi oändligt lång tid på oss att bli elit. Mot roddmaskinen! Vrrrrråååååaaaööööööl!

#KKÖ

Mitt träningfacit den gångna månaden är heeelt sinnessjukt! Jag har kört minst 20 mil längd både klassiskt och skate. Har lärt mig perfekt stakningsteknik och även klämt in både backhoppning och storslalom. 

Svetten har lackat och knogarna vitnat. Trist bara att allt detta skett i horisontalläge i soffan. Jag har varit sjuk. Trodde jag var frisk och gjorde en klassisk rivstart, blev sjuk igen och fortsatte den övernitiska soffträningen. När jag i förrgår av mig själv bedömdes som frisk igen och flängde ut i löparspåret var jag på insidan Stina Nilsson. För mitt inre svischade jag uppför backar med ros på kind och mål i blick. 

Zoomar vi så att säga ut från det inre fick vi se en eländig varelse som hasade på ettans växel(den växeln jobbar nästan aldrig vi i skidlandslaget på, framför allt inte i löpning). Jag hostade, flåsade och snoret rann. Tightsen skavde i midjan pga noll brända kalorier i juletid och sport-bhn knäppte glatt upp sig med en smäll redan i andra backen. Avskyr att kondition är en färskvara och att jag blev sjuk när jag som bäst behöver hårdträna. 

Orkar inte höra en till som med huvudet på sned säger att min kropp sa ifrån för den behövde vila. Mest för att jag vet att det är sant. Det hade dock varit trevligt om samma kropp med likvärdig bestämdhet nu säger ifrån på skarpen att det är dags att springa milen igen. Onödigt tyst är den. Sneglar trånande mot soffan. Men det är färdigvilat nu. Ut och jobba! Tillsammans med hela Göteborg som i nya träningskläder och nyårslöftepanik älgar om mig harvar jag i innerspår. 

Har under alla mina timmar med skidlandslaget lärt mig att det är bra med ett mantra när det är tungt. Jag börjar med:Får inte stanna, får inte stanna, får inte stanna som sedan övergår i du kommer inte dö, du kommer inte dö och till slut landar i fan, fan, fan. Lite så blev det. Jag kom dock runt. Varken mer eller mindre. Framför allt inte mer. Nu är Spolander dock tillbaka för att stanna. Nu kör vi!(sagt utan kraft) eller som vi i skidlandslaget säger:Kliv,kliv överlev!

Bastukonsert

Det var inte ett gäng elitspaare som checkade in på Hotel Tylösand i fredags. Helst ville vi ligga på rummet med fantastiska utsikten och prata ikapp och planera framåt. För så här års hinner man ju knappt andas mellan lussebak, julshopping och nu-jävlar-kör-vi-skiter-ur-oss på jobbet. Så lite pliktskyldigt slirade vi ner till spa-avdelningen iförda vita rockar, snabba baddräkter och sladdriga hotelltofflor. 

Inne på spaat var det överskott på julbordsfirande män som skojade och skrockade i bubbelpoolen. Några sökte kontakt så där som det så lätt blir när man druckit en glasstövel öl på fastande stressmage. Med andra ord. De kastade en clementin mot vårt håll. Tyvärr är vi inte gänget som hivar av oss bhn pga att vi nästan fick en julfrukt i ansiktet så där hade dom inget att hämta. Vi panikköpte nötter till överpris, slängde oss i poolen där ännu en överförfriskad ville tävlingssimma och sedan halkade vi på nu genomblöta tofflor upp en trappa till den lite mer bastufokuserade avdelningen. Mycket värdigt och med en aura av här-ser-ni-några-som-alltid-spaar gjorde vi entré i ångbastun. Vi noterade allvarsamma bastuface på kärleksparen där inne. Sakta sjönk vi unisont ner mot den kaklade soffan. Då uppstod det i perfekt kanon tre jättefisar då kakel mötte romp. Vi vet inte hur det gick till men akustiken har aldrig varit bättre på något ställe på jorden. -Det måste ha blivit undertryck eller något väste vi till varandra och sedan utbröt det. Skrattanfallet man fick på skolavslutningen i kyrkan i klass 3 som inte går att bromsa. Vi pep och fick inte luft. Ett efter ett av paren lämnade bastun och helvetestrion med bistra miner. Förlåt alla som var där. Sedan toppade vi med att jag missade att undervattenssoffan i utepoolen tog slut efter halva så jag satte mig på botten istället. Det fick markera slutet på spadelen av resan. 


Vi återgick till att flamsa på rummet och ladda för kvällen som blev en historia för sig. 

Tror ingen av oss blev så rofylld av att basta och bubbla men skrattanfall mina vänner. Där har ni det som sätter plåster på allt. Ja det och när alla tre ligger på rad i sängen, skickandes godispåsen mellan oss och utbyter tankar man vara vågar tänka högt just med oss. Det slår alla sparitualer i världen. Nästa morgon vaknar vi av att Sara kisandes ner mot motionsanläggningen säger:-Jaha! Där yogar några! Varpå vi somnar om och nästan missade frukosten. Det kallar jag spa deluxe! Nu färdas vi starka mot julen. Klart bakåt, clementin kommer! 

Utskällda

Mitt i en rörelse ser jag något yvigt vina förbi i snålblåsten utanför gymfönstret. Eftersom klockan bara är 6:30 och vår PT hyrt träningslokalen i bottenvåningen på ett hus tänker jag att killen som nu står beredd att rycka upp dörren är på väg in att träna. Men han är inte det minsta sugen på att svinga kettlebells. Nej han är arg på ett sätt man bara är vid den tiden på morgonen då man blivit störd i sin sömn.  

Med galen frisyr och vild blick halvskriker han att vi förstört hans sömn, att han bor ovanpå gymmet och att detta minsann inte är första gången han fått älga ner och slå näven i bordet. Hans ilska är av det slaget då man inte hör vad folk säger. Därför missar han att vår PT förklarar att vi bara hyrt lokalen, att hon inte fått några förhållningsregler samt att vi är så ledsna att vi stört. 

Det sista missar han nog helt eftersom vinden drämmer igen dörren och han är på utsidan. Vi som bara spelat musik ur mobilhögtalare och inte tjoat det minsta pga trötthet blir liksom spaka. Genomsvettiga tittar vi på medicinbollen med våra dödsblickar. Den har vi ju tjongat i golvet ett knippe gånger och det hörs. Tysta som dansmöss tränar vi klart. 

Efter passet står vi i duschen och tycker oss höra ett mystiskt ljud utanför. Eftersom vi ser för mycket Netflixkrim tror vi att PT Lisa-Marie har ramlat alternativt blivit överfallen men så är det inte. Arga killen har ännu en gång skenat ner till gymmet genom stormen och ryckt upp dörren till gymmet men nu är han inte vansinnig längre. Han ber om ursäkt och berättar att han inte alls bor ovanpå lokalen utan på tredje våningen. Vad fint att man kan göra sig besväret att säga förlåt. Vi tycker så mycket om honom för det…. och för att han bor tre våningar upp. Det är en viktig detalj i sammanhanget.

För hörs en medicinboll som slår i golvet så långt bort måste dom som kastar den vara så jädra starka. Typ som Gladiatorerna . Så i nästa säsong kan det vara vi som dyker upp ur röken iförd lädertrosa och arg blick på TV4! ”Utmanaren ska möta Stelrygg ooooooch Bullmage” kommer Gry skrika inför en jublande publik. Det vill man ju inte missa!!!! 

En dag på stranden

Nästan febrigt har vi sneglat mot den gigantiska stranden i grannviken. Hundratal solstolar i perfekta rader, kritvit sand och butiker med luftmadrasser i grälla färger. Vi är uppe tidigt för att få en bra plats och lyckas parkera vår Twingo nära trappan ner till paradiset. 11-åringarna studsar framför oss, lyckliga över det stundande äventyret. Mödrarna ler generöst mot varandra och kisar ut över sanden.-Mamma! Det luktar bajs här! Det är färdigstudsat för de lättäcklade killarna.

-Det luktar snart bajs här också panikskojar vi vuxna till varandra eftersom det hysteriska kaffedrickandet på morgonen nu ger resultat med full kraft.

Toaletterna är såklart stängda pga tidig ankomst. Vi kniper unisont och hittar 4 solstolar med tillhörande parasoller i rad 3 bakom en perfekt balanserad familj med avundsvärt bra pigment. Barnen i den familjen läser stillsamt en bok om världens alla flaggor medan föräldrarna solar värdigt. 

Hos oss är det sju svåra år och långt till harmonisk läsning. Det blir ju så lätt så när ett sandkorn fastnar i solkrämen.

Nästan 300 kronor kostar våra solstolar som vi INTE får vrida på för då kommer smärta strandchefen farande. 

Perfekta familjen bygger nu en fin sandlabyrint med snäckor som pappa Gyllenbrun snorklar upp från botten. Våra 11-åringar piper av skratt över sin sjöjungfru i sand med DD-kupa. 

Inom en timma köper vi 40 minuter på studsmattan ute i vattnet. Det hoppas 10 minuter och sedan är alla akut hungriga och frusna då solen gått i moln.
Vi älgar upp på strandpromenaden och tar första bästa ställe där menyn består av blekta bilder på vita bönor och rostad formfranska. Sällskapet äter under tystnad. Runt om oss dricker samtliga sejdlar med öl i bar överkropp. 
-Vad säger ni killar? 
-Vi vill åka hem till poolen! Elvaåringarna sätter ord på hela gruppens sinnesstämning.

Så efter blott två timmar flyger vi hem i vår lilla bil. Alla sträcker upp händerna genom takluckan. 

Vi är fria! Skinnade på hela dagens reskassa visserligen men fria. En fickparkering från helvetet senare landar vi vid vår lilla pool. Vi äter salta kringlor och kan prata i normal samtalston om intressanta saker såsom att en i gruppen som vill vara anonym fram till igår trodde att sandelträ hette sadelträ. För sådana är vi. Smarta, starka och äventyrliga.

Snart kommer njutet

Vi har rest till solen. Jag och min käraste vän som jag hängt med sedan vi var 5 år. Med oss har vi våra elvåringar, två wi-fiknarkare med pendlande humör. 

Jääääädrrar vad vi ska njuta, sova och läsa böcker nickar vi åt varandra på planet samtidigt som vi lutar oss bakåt. Efter en klassiskt hysterisk första dag där alla pooler och havet betats av i ett vansinnestempo rundar vi av med varsin finglass nere på vårt torg. Det här är livet konstaterar vi ungefär samtidigt som ett episkt åskoväder rullar in från bergen. Natten består av blixtinferno och megadunder. Vid 3 går all ström i lägenheten och hobbyelektrikern ( läs jag) trevar mig mot proppskåpet där det mesta tackat för sig. I receptionen är det ojämnt med engelskan på personalen men med rörelser värda en hedersplats i Gäster med gester felanmäler jag och kort därefter får vi upp en typiskt blassé tekniker. Han gör HLR på jordfelsbrytaren och varde ljus, åtminstone i hälften av lägenheten. 

Sällskapet är trötta men eftersom vi mödrar vill vara så där härligt fungerande trots sömnbrist skriker vi:Aaaaqua land innan klockan passerat 7. Elvaåringarna vibrerar av spänning. Men vattenparken har även den drabbats av ovädret och är ur funktion, gooo-cart hurtar mödrarna och bredsladdar in med hyrbilen framför en strömlös och vattenskadad bana. Till slut erinrar jag mig ett annat vattenland och unisont med att vädret spricker upp landar det lite stukade sällskapet på varsin solstol. Dagen går i 180 med vurpa på halt underlag, galna åk i vattenrutschkanorna, inköp av hajtand i plats hängande i läderband och gräl med elvaåringar om att vi inte betalar för en t-shirt med en knarkplanta på. Sedan in i hyrbilen och hem igen. Vi landar på balkongen och enas om att vi inte orkar duscha. Snart kommer nog lugnet, snart ska vi öppna våra böcker, sova längre än 6 och snart ska orka sminka oss fina till restaurangbesöket. Jäääädrar vad vi ska njuta då.

I’m in rehab

Det började med nackspärr som inte ville gå över och sedan kom ont i axel och arm. I fyra veckor tänkte jag ändå att det skullegå över eftersom jag ALDRIG är skadad(brukar säga det för att verka frän). Men så sitter man där i väntrummet på rehab (inte Lindsey Lohanrehab med mjuka soffor och viskande personal utan fysrehab) tillsammans med äldre man med arm i mitella och ung tjej på kryckor. Ber till övre makten om en äldre kvinnlig sjukgymnast men får det motsatta så att säga. Vi går oerhört snabbt från formell handskakning till blossande i bh med halvtaskigt stöd och muffinskrans över jeanslinning och svingande rörelser framför en spegel. Bakom står sjukgymnast med rynkad panna som antecknar alternativ krokimålar av en zornkvinna.

Jag får ligga på en brits och tillber återigen övre makter att inte göra stresssvettiga avtryck på prassliga pappret som täcker britsen. 

Domen: En muskel som låst sig efter nackspärren och som bara bestämt sig för att vara låst. Träna på som vanligt men sluta om det gör för ont. Återbesök om en vecka och du kan ta på dig tröjan igen. Med rehabövningar på papper i handen studsar jag ut från kliniken. 
En gång i timmen ska dom göras. Så här ser ni en som utstuderat rehabbar på möten, på bio och i bilkön. Jag är idog och tänker att jag måste vara den bästa patienten på kliniken. Tycker dock att smärtan flyttar sig lite. Så slänger jag ett nonchalant rehaböga på övningarna igen. Längst ner står det”viktigt att göra övningarna även på den sidan där du inte har ont…” Vänstersidan ligger nu med andra ord 7 dagar efter. Två dagar till återbesök. Måste jämna ut tills dess för två bh-möten med okänd framför spegel i lysrörsbelysning är faktiskt maxkvot för mig det här året. Wish me luck!

Min nya familj 

På ben med tredagarsstubb entrar jag Valhallabadet. Sveper med blicken över bassängen. Börjar gå mot de två fållorna för motionssim men så stannar jag. Sneglar över de tuffa i crawlbanorna och sedan hoppar jag i. Det får fan bära eller brista nu. Dagarna som bröstsimmare i motionssimmet tar slut idag. Killarna på bana 4 crawlar snabbt och voltvänder världsvant. Jag håller krampaktigt i pallen, låtsas stretcha med avmätt min. Ett par simglasögon vänds mot mig.-Ska du köra eller? Tuffa simkillen med rakat bröst(inte för att jag tittade) nickar ut mot banan.

-Ja säger jag och skjuter ifrån mitt hårdaste. 

Sedan crawlar jag på. Tycker mig höra Coach Malins röst påminna om att gliiida, svischa och inte tappa armbågarna. Efter 500 meter stannar jag och då börjar en annan av killarna på min bana småsnacka med amatören i den färggladaste badmössan i simhallen. Vi pratar teknik, swimrun och att det är kallt i vattnet. Sedan tränar vi på igen.

Då slår det mig. Jag är en av er nu, en i familjen Crawl. Inte alls någon konstig ingift pyssling från landet utan en blodssyster. Ingen ifrågasätter vad jag gör på Bana 4 för vi crawlare bor här. 

Vi (ja vi i familjen) kör på tills det stänger och nickar hejdå när vi går. Jag är så frän att det osar om mig när jag går upp och tur är väl det eftersom badvakten spolat av min handduk som låg på läktaren. I omklädningsrummet upptäcker jag dessutom att min baddräkt spruckit i sömmen. Tyyyyyypiskt oss crawlare att simma sönder dräkten. För någon annan anledning till hålet än just överljudshastighet kan det ju absolut inte finnas. Trevlig kväll! Kram Anna Crawl

Stirret

Sitter på tåget till Stockholm. Precis när vi lämnar perrongen och jag lätt tillbakalutad tänker att jag är en sval businesswoman på väg till Stockholm kommer jag på att jag glömt datorn på kontoret. Ägd.

I samma stund inser jag att jag även lämnat mobilladdare i Göteborg. Ägd igen. Så utan vuxendator och fri tillgång till batteri försmäktar jag nu på detta tåg. Stressat draggar jag väskan efter något att hålla fast vid. En ask Alvedon, läppglans, mintpastiller och plånbok är det som finns. Batteristatus:64%.

Sätter mig på vinglig barstol i bistrovagnen som är stängd och det är då det börjar…. Stirret. Jag glor, glor och åter glor ut över landskapet. Det är vitt och frostigt. En sjö ryker fjäskigt snyggt. På perrongen i Skövde är det tomt. Vi blåser vidare. Genom skog, bortglömda samhällen, förbi åkrar och jag stirrar så ögonen blir vattniga.

Fnissiga damgänget i bistron skrattar gällt, lånar varandras läppstift och öppnar små röda vinflaskor innan klockan slagit 9. Fler höga skratt följer. Jag vill harkla mig, cowboyvagga fram till dom eventuellt med cigg i mungipan och väsa: ”Howdie ladies! Can you please keep it down. I am in the middle of a stirr here.” 

Planerar stordåd, härliga lopp vi kan göra, fantastiska böcker vi borde skriva och hur jag ska inreda mitt kontor som idag består av farfars gamla skåp, ikeabyrå och hård säng. Sedan anlöper vi Stockholms central. Det är färdigvilat nu. Får hämta hem fria hjärnan som är grymt osugen på att tänka rationellt. Knallar av tåget mot huvudkontoret.

Längtar redan till hemresan. Som jag ska kisa (ett S, viktigt) ut genom fönstret. Det kan vara en helt ny träningsform för själen som föds här.Tänker t-shirttryck ”Stirr byggde denna kropp” alternativt ”Don’t you ever underestimate the power of a stirr” . Vad tror ni? Kan det vara något? 

Stirr 60 minuter! Snart på en Satsanläggning nära dig. Välkommen!

Kent

Det var inte en 41-årig, hyfsat stabil kvinna som ställde sig framför scenen i Scandinavium igår kväll för att ta ett långsamt farväl av sitt älsklingsband. Nej det är en anspänd 20-åring med känslorna utanpå som inom ett par minuter skulle få hänga med bandet som betydde allt för henne när hon precis flyttat hemifrån för att plugga i en stad där hon inte kände någon. 

För så var det med Kent för mig. Kärlek vid första öronkastet och känslorna har bestått genom alla år. Varje låt är ett som ett litet vykort från mitt liv. När konserten drar igång med 999 brister det direkt och jag snyftar ikapp med en främmande yngling som står bredvid mig. Känslorna svallar okontrollerat under hela konserten på samtliga som står runt omkring mig. Det filmas, fotas, snörvlas, skrattas, sjungs, applåderas och hoppas på stället. 

Låt på låt och minne på minne radas upp. 747-lägenhet på Tegnérsgatan, pluggade och var kär i typ alla killar. , Chans-lägenhet med äppeltapet på Eklandagatan där det dracks kanelte, färgades hår och gicks vidare efter en separation, Jag ser dig-På repeat inför ett Göteborgsvarv. Skatås i vårkostym, kär och ont i hälsenan. När jag i slutet av konserten vänder blicken upp mot konfettin som regnar över oss vet jag att jag och Kent inte gör slut ikväll. Vi kanske inte ses på ett tag men vi kommer höras varje dag som vi alltid gör. Man överger ju inte varandra bara så där. 

Omtumlad snubblar jag ut ur Scandinavium och när jag väntar på vagnen kommer regnet. Symboliskt tänker jag överdramatiskt. Min inre 20-åring skuttar ut i kvällen. Äventyret väntar. 41-åringen tar femman hem och löser av barnvakten. Tack Kent för alla år av underbart stora känslor. Klarsynt betyg 5 av 5 såklart. Då som nu för alltid. 

Från ved till stock…

Mailet från vår crawlfröken Malin fick vår lilla grupp att skaka till lite. ”Imorgon filmar vi och analyserar”.På en minut var nervösskämtandet om fettsugning på lunchen, spraytan av rygg och att vattnet fungerar som förstoringsglas igång. 

För mig började lektionen med att jag undrade varför jag såg så dåligt under vattnet. Simglasögonen låg kvar på land och nu vilar vi inte mer i den informationen.

En efter en filmades vi och pang så blev det min tur. Några av er (läs mamma) kanske minns min förra filmning. Jag såg då ut som ett stabilt stycke drivved som sakta gled fram utan mål och mening. Nu har drivveden blivit något annat…. En flumridestock. Alltjämt stadig och massiv men mera glidig i vattnet. Det är fasen inte illa att vara flumeridestock. Jag menar jag kunde blivit de där planlösa barnbåtarna men det blev jag inte. Nej en distinkt stock på väg mot ett stup. Det är jag det!

Varning för björn!

Måndagar är PT-dag för oss. Då hänger vi med vår Lisa-Marie på en gräsplätt på Eriksberg. L-M bygger upp övningar och vi harvar på. De boende har första parkett till spektaklet vare sig de vill eller inte. Sara fastnar i fällkniven och jag kan inte komma upp från marken i en övning som enkom går ut på att just resa sig upp. 

Barn som jagar Pokémons kommer av sig och undrar vilka de där tre varelserna som hoppar och gnäller om vartannat är för några. Kan man fånga dom? 

När vi tror att träningen är slut kommer den, övningen BJÖRNEN. Jag ser för mitt inre att den kanske går ut på att lufsa gulligt och plocka låtsasbär från marken. Men Lisa-Maries björn har svängiga höfter och starka armar. När hon visar är det en snabb, tuff björnhona som far fram över marken. 

Sedan blir det vår tur. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Sara blir en discobjörn, skojig och vild i rörelsemönstret, Cami en mer hukande björn och jag blir en gammelbjörn med en fruktansvärd hållning och tråkig attityd. Grattis och förlåt alla ni som tvingades se denna nycirkus. Till er hänförda Pokémonjägare har jag bara ett par saker att säga. De här tre björnarna kanske i dagsläget inte såg så tuffa ut men ge oss ett par veckor så blir vårt Pokémongym da shit och Discobear har stans högsta combatpower. Så! Med det sagt ska gammelbjörn krypa uppför trappan och lägga sig. Schhhhhhhh! Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo. HOn är inte farlig, bara man är varlig… Dagens ord alltså:Varlig! Godnatt!

Lopprapport

Att vakna till ljudet av hårda vindar är en kass känsla om du ska göra ett triathlon. Vi ojjade oss som hundraåringar, analyserade väderkartor, gissade väderstreck, våghöjd och åt frukost hemma hos vår underbara Mariefredsfamilj Peter Badrock och Charlotte (inte badrock i efternamn pga av att hon inte äter frukost i badrock)på vår träsoffa där vi alltid nöter romp på racedagen (alltid=andra året i rad). 

Sedan gjorde vi vanliga uppladdningen med tusen toalettbesök för undertecknad, bamsekorv till Sara och cykelmeck för coach Cami. Vi plirade ängsligt ut över Mälaren medan vinden piskade upp typisk dåliga simvågor. 

På genomgången förhöjde arrangören pulsen genom att visa dramatiska nödsignalen som man skulle använda sig av om man behövde hjälp under simningen och toppade med att cyklingen försvårades av vinden då man kunde få kast. Jag målade raskt inre skräckbilder av mig själv flygande, in i skogen…på cykeln. Lite som barnen i ET-filmen när de lyfter på sina limpsadlar, minus rymdvarelse i cykelkorgen då förstås och minus cykelkorg rent allmän. Addera galen blick.

-Håll hårt i styret så går det bra väste Cami som är gruppens cykelproffs.

Mälaren var kall,grynig och vågig. Kände mig som en flumeridestock när vi kämpade ut mot rundningsmärket. Loppet var igång och nu jädrar körde vi. Jag höll så hårt i styret att jag tappade känseln i händerna och motvinden var den uppkäftigaste vi träffat på mycket länge. Den ställde upp en mur som samtliga deltagare svärandes och flåsandes slet sig igenom.

 Vi samlades i vår ruta 15 för att ge oss ut tillsammans på löpningen. En klunk vatten och pang iväg på tunga ben. Men nästan direkt kände vi att vår tränare Lisa-Maries kräkjobbiga intervaller hade flyttat in i våra lår. Vi travade på under tystnad och efter att återigen brottats med vinden kom vi till slut in på målrakan. Någon skrek att det bara var 400 meter kvar. Då brast något i mig. Jag såg tuffa killaget framför och växlade upp för att jaga ikapp. Ikapp kom vi och eftersom själva målportalen blåst ner fick vi också Boltfälla överkroppen på ett galet sätt in i mål. Loppet var över men inte dagen som raskt övergick i fest för i Mariefred går idrott och bubbel ihop, i den ordningen. På natten tog vi klackaskorna i handen och sprang hemåt vårt snabbaste på den varma asfalten. Detta för att markera att vi kommer tillbaka. Snabbare, tuffare och starkare. Vinden göre sig icke besvär. Inte tuffa killaget heller. Team Lipgloss och Voltaren har redan börjat ladda om och nästa år kan grabbarna spurta hur hårt de vill för då har vi redan gått i mål. 
Tack och hej hybrispastej!

Uppladdning 

Uppladdningen har börjat. På lördag smäller det. Mariefreds Kungliga Triathlon it is! Proffsen laddar med kolhydrater, mentala målbilder och genomgångar av bansträckningen. Vi kontrar med hysteriska mailtrådar, inbillningsskador och shopping. Lite så. 
Idag har jag, för att det ska gå riktigt snabbt på lördag köpt en ny för dyr foundation, fina örhängen och våtservetter att ha i bilen. I övrigt pratar vi mycket om vad vi ska dricka efter loppet och vad vi äter i bilen upp. Viktiga frågor.

På loppets hemsida diskuteras vattentemperaturen, duschmöjligheter och om tävlingsområdet är avspärrat för trafik. Vi ältar mest bilderna på oss själva från förra året. Intalar oss och enas att vi ser brutalt mycket snabbare ut i år. 

Det är olika hur det är med uppladdning. På lördag när vi står i det 14-gradiga vattnet finns det liksom inget mer vi kan göra. Men fram tills dess är shoppingfönstret öppet. Vi måste till frisören också. Det är sedan gammalt. Vi tävlar inte med utväxt. Eventuellt slår jag till på nya skor också, ja klackskor till festen alltså. Så får det bli. Håll i er Mariefred! Snart kommer Team Lipgloss och Voltaren! Slät hy, fina frisyrer och galna blickar. Det är vi det. Beware! 

Team Kompression

-Jag ska ha ett par gångjärn säger jag till snickarskägget i kassan på bygghandeln.Precis här finns det två vägar att gå.
1. Dumglad som inte vet ett jota om gångjärn.

2. Världsvan renoverare som kan allt om gångjärn.

I affären rör sig 99% män klädda i byggdamm och erfarenhet. Dom har bara bränt iväg mitt i en takläggning för att köpa en livsviktig skruv som dom vet precis var den finns. Det är nästan som om männen har en egen klubb där bland hyllorna. Dom har det mysigt med alla dyra borrmaskiner och spackel. Tänker att dom drar ut på besöket för att få vila lite och vara ifred. Jag vill så gärna vara med i mysiga byggklubben.

Jag sticker ut där jag står med irrande blick helt klädd i kompression och ändå väljer jag väg 2.

-Jaaaaa dööö(dö=du på snickarspråk) Gångjärn har vi öööööver 20 olika. Expediten tittar skeptiskt på kompressionsmiffot.

-58 ska jag ha säger jag med slö blick och förväntar mig ett VIP-pass in i byggklubben. Jag har läst på noga för att verka tuff, lägger inte till millimeter i beställningen men tänker att han nu kanske tror att jag vill ha 58 stycken gångjärn.

-58 säger döööö. Han går först och jag släntrar lojt bakom och tänker att han måste tro att jag är en av dom, byggarproffsen.

Men sedan går det brant utför. Han frågar om hur dom ska vara hängda utan att mena höger eller vänster som jag tror och så nämner han något om hanen. Kanske är hanen snickarglosa för min sambo. Det är det inte utan den är den delen av gångjärnet som så att säga har ett manligt könsorgan. Jag rasar rakt ner till novis och fnittrande utan pardon.
Vi hittar ingen 58:a och blir stående vid datorn väntandes på lagerstatus.

-Är dom värda priset? säger han plötsligt mitt i allt och nickar mot mina kläder.

Jag snickesnackar om kompression, lopp, återhämtning och får tom in att jag ”kör en del triathlon”. Att jag bara gjort en riktig tävling kommer liksom inte alls fram.Han hummar imponerat. Maktbalansen är återställd. Han är kung över alla verktyg och jag är låtsasdrottningen över träning. Jag har min klubb och han har sin. Tror jag håller mig till kompressionsklubben. Men det klart är det någon som behöver en kort, högerhängd hane kan jag fixa det för här ser ni en triathlet som vet precis var dom finns.

Fitnessveckan

-Den börjar nu konstaterar min lillasyster med dramatisk röst.Fitnessveckan lägger hon till. Storasyster får uppspelt svettmustasch och undrar försiktigt vad det innebär.
-Det är sista hårdsatsningen före jobbstressen börjar förklarar sträng syster. Vi ska köra så jäkla hårt.

Sagt och gjort. Vi springer slingor i skogen. Intervallskenar i backar så syrran får lock för öronen och gör utfall på uteplatsen inför gapskrattande barn som aldrig sett så röda ansikten förut. Efter passen stapplar vi fram. Ojar oss för att få uppmärksamhet och kollar noga i alla våra appar vi köpt till överpris exakt hur långt vi sprungit. Fitnessveckan går ingen förbi så att säga.

Så blir det lunch i sommarhuset och mamma Agneta viftar yvigt med en påse där innehållet liksom läckt igenom. Påsen är ljummen.
De två deltagarna i Fitnessveckan utbyter stressade blickar.

-Kardemummabullar triumferar mamma.

Vi äter våra bullar okommenterat med andakt.
För under Fitnessveckan får man äta kardemummabullar om de råkar vara färska och varma. Så står det i reglerna. Tydligen får man dra några rutor choklad i skymningen också men bara om det regnar och Kommissarie Gently visas på TV. Precis så var det ikväll. Sjukt! Men regler är regler och dom följer vi. Älskar Fitnessveckan!

Insjö, kex & primalskrik

Återanpassning till fortsatt semester i Sverige pågår. Efter två timmars tålmodig Pokémonjakt i flugrik snårskog anländer vi till en överbefolkad sjö.

-Aaaamanda lägg ner fisken i vattnet. Den dör annars!!

-Aaaaaaj! Det är piggar på botten!

-Nääääeh Sofie! Du är för stor att kissa på handduken!

-Du hade en sak att hålla reda på! Hur kan du glömma krämen!?

-Mamma! Vad är en gin och tonic?

Vi ligger så nära varandra att man får totalt tillträde till allas privatliv.
Vem behöver lyssna på musik när man har Hysteriska strandenpodden Deluxe en halvmeter bort.

Alla vuxna kämpar med sina barn, med sig själva och med att få en härlig dag trots att två män från kommunen just drog igång varsin röjsåg i vassen. Sågvolymen är anskrämligt hög. För att höra skriker vi till varandra över blaskigt kaffe och sandiga bullar. Vill någon dessutom ha kontakt med sitt övertända barn i vattnet krävs högtalaranläggning.

Det är kort sagt ett dårhus. Ett dårhus som luktar insjö, kiss, ballerinakex och blöt handduk. Jag försöker drömma mig bort till Gardasjön men avbryts av att sonen måååååste ha glass annars dör han tydligen.”Tioåring akut avliden pga glassbrist”. Trist. Sedan ringer jobbet och liten okänd lintott välter vår vattenflaska rakt ner i ryggsäcken.
Näeh, om man skulle ta och simma rakt ut och i sjön skrika rakt ut. Pass på! Semestersammanbrott a la I-land om 3-2-1!