Inlägg av Anna Spolander

Från ved till stock…

Mailet från vår crawlfröken Malin fick vår lilla grupp att skaka till lite. ”Imorgon filmar vi och analyserar”.På en minut var nervösskämtandet om fettsugning på lunchen, spraytan av rygg och att vattnet fungerar som förstoringsglas igång. 

För mig började lektionen med att jag undrade varför jag såg så dåligt under vattnet. Simglasögonen låg kvar på land och nu vilar vi inte mer i den informationen.

En efter en filmades vi och pang så blev det min tur. Några av er (läs mamma) kanske minns min förra filmning. Jag såg då ut som ett stabilt stycke drivved som sakta gled fram utan mål och mening. Nu har drivveden blivit något annat…. En flumridestock. Alltjämt stadig och massiv men mera glidig i vattnet. Det är fasen inte illa att vara flumeridestock. Jag menar jag kunde blivit de där planlösa barnbåtarna men det blev jag inte. Nej en distinkt stock på väg mot ett stup. Det är jag det!

Varning för björn!

Måndagar är PT-dag för oss. Då hänger vi med vår Lisa-Marie på en gräsplätt på Eriksberg. L-M bygger upp övningar och vi harvar på. De boende har första parkett till spektaklet vare sig de vill eller inte. Sara fastnar i fällkniven och jag kan inte komma upp från marken i en övning som enkom går ut på att just resa sig upp. 

Barn som jagar Pokémons kommer av sig och undrar vilka de där tre varelserna som hoppar och gnäller om vartannat är för några. Kan man fånga dom? 

När vi tror att träningen är slut kommer den, övningen BJÖRNEN. Jag ser för mitt inre att den kanske går ut på att lufsa gulligt och plocka låtsasbär från marken. Men Lisa-Maries björn har svängiga höfter och starka armar. När hon visar är det en snabb, tuff björnhona som far fram över marken. 

Sedan blir det vår tur. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Sara blir en discobjörn, skojig och vild i rörelsemönstret, Cami en mer hukande björn och jag blir en gammelbjörn med en fruktansvärd hållning och tråkig attityd. Grattis och förlåt alla ni som tvingades se denna nycirkus. Till er hänförda Pokémonjägare har jag bara ett par saker att säga. De här tre björnarna kanske i dagsläget inte såg så tuffa ut men ge oss ett par veckor så blir vårt Pokémongym da shit och Discobear har stans högsta combatpower. Så! Med det sagt ska gammelbjörn krypa uppför trappan och lägga sig. Schhhhhhhh! Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo. HOn är inte farlig, bara man är varlig… Dagens ord alltså:Varlig! Godnatt!

Lopprapport

Att vakna till ljudet av hårda vindar är en kass känsla om du ska göra ett triathlon. Vi ojjade oss som hundraåringar, analyserade väderkartor, gissade väderstreck, våghöjd och åt frukost hemma hos vår underbara Mariefredsfamilj Peter Badrock och Charlotte (inte badrock i efternamn pga av att hon inte äter frukost i badrock)på vår träsoffa där vi alltid nöter romp på racedagen (alltid=andra året i rad). 

Sedan gjorde vi vanliga uppladdningen med tusen toalettbesök för undertecknad, bamsekorv till Sara och cykelmeck för coach Cami. Vi plirade ängsligt ut över Mälaren medan vinden piskade upp typisk dåliga simvågor. 

På genomgången förhöjde arrangören pulsen genom att visa dramatiska nödsignalen som man skulle använda sig av om man behövde hjälp under simningen och toppade med att cyklingen försvårades av vinden då man kunde få kast. Jag målade raskt inre skräckbilder av mig själv flygande, in i skogen…på cykeln. Lite som barnen i ET-filmen när de lyfter på sina limpsadlar, minus rymdvarelse i cykelkorgen då förstås och minus cykelkorg rent allmän. Addera galen blick.

-Håll hårt i styret så går det bra väste Cami som är gruppens cykelproffs.

Mälaren var kall,grynig och vågig. Kände mig som en flumeridestock när vi kämpade ut mot rundningsmärket. Loppet var igång och nu jädrar körde vi. Jag höll så hårt i styret att jag tappade känseln i händerna och motvinden var den uppkäftigaste vi träffat på mycket länge. Den ställde upp en mur som samtliga deltagare svärandes och flåsandes slet sig igenom.

 Vi samlades i vår ruta 15 för att ge oss ut tillsammans på löpningen. En klunk vatten och pang iväg på tunga ben. Men nästan direkt kände vi att vår tränare Lisa-Maries kräkjobbiga intervaller hade flyttat in i våra lår. Vi travade på under tystnad och efter att återigen brottats med vinden kom vi till slut in på målrakan. Någon skrek att det bara var 400 meter kvar. Då brast något i mig. Jag såg tuffa killaget framför och växlade upp för att jaga ikapp. Ikapp kom vi och eftersom själva målportalen blåst ner fick vi också Boltfälla överkroppen på ett galet sätt in i mål. Loppet var över men inte dagen som raskt övergick i fest för i Mariefred går idrott och bubbel ihop, i den ordningen. På natten tog vi klackaskorna i handen och sprang hemåt vårt snabbaste på den varma asfalten. Detta för att markera att vi kommer tillbaka. Snabbare, tuffare och starkare. Vinden göre sig icke besvär. Inte tuffa killaget heller. Team Lipgloss och Voltaren har redan börjat ladda om och nästa år kan grabbarna spurta hur hårt de vill för då har vi redan gått i mål. 
Tack och hej hybrispastej!

Uppladdning 

Uppladdningen har börjat. På lördag smäller det. Mariefreds Kungliga Triathlon it is! Proffsen laddar med kolhydrater, mentala målbilder och genomgångar av bansträckningen. Vi kontrar med hysteriska mailtrådar, inbillningsskador och shopping. Lite så. 
Idag har jag, för att det ska gå riktigt snabbt på lördag köpt en ny för dyr foundation, fina örhängen och våtservetter att ha i bilen. I övrigt pratar vi mycket om vad vi ska dricka efter loppet och vad vi äter i bilen upp. Viktiga frågor.

På loppets hemsida diskuteras vattentemperaturen, duschmöjligheter och om tävlingsområdet är avspärrat för trafik. Vi ältar mest bilderna på oss själva från förra året. Intalar oss och enas att vi ser brutalt mycket snabbare ut i år. 

Det är olika hur det är med uppladdning. På lördag när vi står i det 14-gradiga vattnet finns det liksom inget mer vi kan göra. Men fram tills dess är shoppingfönstret öppet. Vi måste till frisören också. Det är sedan gammalt. Vi tävlar inte med utväxt. Eventuellt slår jag till på nya skor också, ja klackskor till festen alltså. Så får det bli. Håll i er Mariefred! Snart kommer Team Lipgloss och Voltaren! Slät hy, fina frisyrer och galna blickar. Det är vi det. Beware! 

Team Kompression

-Jag ska ha ett par gångjärn säger jag till snickarskägget i kassan på bygghandeln.Precis här finns det två vägar att gå.
1. Dumglad som inte vet ett jota om gångjärn.

2. Världsvan renoverare som kan allt om gångjärn.

I affären rör sig 99% män klädda i byggdamm och erfarenhet. Dom har bara bränt iväg mitt i en takläggning för att köpa en livsviktig skruv som dom vet precis var den finns. Det är nästan som om männen har en egen klubb där bland hyllorna. Dom har det mysigt med alla dyra borrmaskiner och spackel. Tänker att dom drar ut på besöket för att få vila lite och vara ifred. Jag vill så gärna vara med i mysiga byggklubben.

Jag sticker ut där jag står med irrande blick helt klädd i kompression och ändå väljer jag väg 2.

-Jaaaaa dööö(dö=du på snickarspråk) Gångjärn har vi öööööver 20 olika. Expediten tittar skeptiskt på kompressionsmiffot.

-58 ska jag ha säger jag med slö blick och förväntar mig ett VIP-pass in i byggklubben. Jag har läst på noga för att verka tuff, lägger inte till millimeter i beställningen men tänker att han nu kanske tror att jag vill ha 58 stycken gångjärn.

-58 säger döööö. Han går först och jag släntrar lojt bakom och tänker att han måste tro att jag är en av dom, byggarproffsen.

Men sedan går det brant utför. Han frågar om hur dom ska vara hängda utan att mena höger eller vänster som jag tror och så nämner han något om hanen. Kanske är hanen snickarglosa för min sambo. Det är det inte utan den är den delen av gångjärnet som så att säga har ett manligt könsorgan. Jag rasar rakt ner till novis och fnittrande utan pardon.
Vi hittar ingen 58:a och blir stående vid datorn väntandes på lagerstatus.

-Är dom värda priset? säger han plötsligt mitt i allt och nickar mot mina kläder.

Jag snickesnackar om kompression, lopp, återhämtning och får tom in att jag ”kör en del triathlon”. Att jag bara gjort en riktig tävling kommer liksom inte alls fram.Han hummar imponerat. Maktbalansen är återställd. Han är kung över alla verktyg och jag är låtsasdrottningen över träning. Jag har min klubb och han har sin. Tror jag håller mig till kompressionsklubben. Men det klart är det någon som behöver en kort, högerhängd hane kan jag fixa det för här ser ni en triathlet som vet precis var dom finns.

Fitnessveckan

-Den börjar nu konstaterar min lillasyster med dramatisk röst.Fitnessveckan lägger hon till. Storasyster får uppspelt svettmustasch och undrar försiktigt vad det innebär.
-Det är sista hårdsatsningen före jobbstressen börjar förklarar sträng syster. Vi ska köra så jäkla hårt.

Sagt och gjort. Vi springer slingor i skogen. Intervallskenar i backar så syrran får lock för öronen och gör utfall på uteplatsen inför gapskrattande barn som aldrig sett så röda ansikten förut. Efter passen stapplar vi fram. Ojar oss för att få uppmärksamhet och kollar noga i alla våra appar vi köpt till överpris exakt hur långt vi sprungit. Fitnessveckan går ingen förbi så att säga.

Så blir det lunch i sommarhuset och mamma Agneta viftar yvigt med en påse där innehållet liksom läckt igenom. Påsen är ljummen.
De två deltagarna i Fitnessveckan utbyter stressade blickar.

-Kardemummabullar triumferar mamma.

Vi äter våra bullar okommenterat med andakt.
För under Fitnessveckan får man äta kardemummabullar om de råkar vara färska och varma. Så står det i reglerna. Tydligen får man dra några rutor choklad i skymningen också men bara om det regnar och Kommissarie Gently visas på TV. Precis så var det ikväll. Sjukt! Men regler är regler och dom följer vi. Älskar Fitnessveckan!

Insjö, kex & primalskrik

Återanpassning till fortsatt semester i Sverige pågår. Efter två timmars tålmodig Pokémonjakt i flugrik snårskog anländer vi till en överbefolkad sjö.

-Aaaamanda lägg ner fisken i vattnet. Den dör annars!!

-Aaaaaaj! Det är piggar på botten!

-Nääääeh Sofie! Du är för stor att kissa på handduken!

-Du hade en sak att hålla reda på! Hur kan du glömma krämen!?

-Mamma! Vad är en gin och tonic?

Vi ligger så nära varandra att man får totalt tillträde till allas privatliv.
Vem behöver lyssna på musik när man har Hysteriska strandenpodden Deluxe en halvmeter bort.

Alla vuxna kämpar med sina barn, med sig själva och med att få en härlig dag trots att två män från kommunen just drog igång varsin röjsåg i vassen. Sågvolymen är anskrämligt hög. För att höra skriker vi till varandra över blaskigt kaffe och sandiga bullar. Vill någon dessutom ha kontakt med sitt övertända barn i vattnet krävs högtalaranläggning.

Det är kort sagt ett dårhus. Ett dårhus som luktar insjö, kiss, ballerinakex och blöt handduk. Jag försöker drömma mig bort till Gardasjön men avbryts av att sonen måååååste ha glass annars dör han tydligen.”Tioåring akut avliden pga glassbrist”. Trist. Sedan ringer jobbet och liten okänd lintott välter vår vattenflaska rakt ner i ryggsäcken.
Näeh, om man skulle ta och simma rakt ut och i sjön skrika rakt ut. Pass på! Semestersammanbrott a la I-land om 3-2-1!

Knödlar och äventyr

Ett knippe heta dagar vid Gardasjön är över. Vi har bl.a hunnit med att köpa hatt i turistfälla, få P-bot efter att vi kände oss nonchalant italienska och bara ställde bilen härligt i vägkanten för att bada och just det…jag råkade låsa in mig på en ståtoalett på nöjesfältet Gardaland i 35 graders värme. Nu är vi tillbaka i alperna. Denna gång som inneboende hos en familj som min sambo bodde hos när han som ung jobbade i Österrike. Dom tar emot oss med öppna armar. Vår tioåring som har nära till fnissanfall har fått förmaningar hela vägen från gränsen att inte skratta om det bjuds på knödel eller någon annan mat som låter rolig.

-Knöööödel, här får du en knööööl, knöödelihoo! hörs från baksätet.
Det bjuds inte på knödel utan på kött i wienerdeg. Alla äter. Sambon kämpar tappert med tyskan vars glansdagar så att säga är förbi, sonen jobbar med engelskan och jag försöker tänka bort kattallergin och själva katten som jag inte vill ta upp när man blir så fint bjuden.

Kvällen avslutas med ett dopp i en turkos alpsjö. Den bara lyser mellan träden. På åttiotalet hade jag kunnat döda för att ha den på plansch.  Vi simmar ut till mitten av sjön och därifrån ser man bergen.  Höga och coola. Mannen i familjen berättar trampandes vatten om en tävling där han varje år på natten är med och klättrar uppför störtloppsbacken Hahnenkamm-rennen. Det är ett roligt äventyr lägger han till. Jag skrävlar om Vansbro och han kontrar med en cykeltävling där en man dog innan starten gått ens. Så brant var det tydligen.
Dom där loppen alltså. Vilka icebreakers dom är. Var man än är kan man bara dra fram dom ur rockärmen och plötsligt trampar man vatten i en alpsjö med en ny kompis och förstår varandra precis. Eventuellt drog jag av ett par minuter på min Vansbrotid för att glänsa men det håller vi inom gruppen! Locket på!

Till topps!

-Det står medelsvår till svår ropar sambon från kartan över vandringsturer i Val Gardena. Han tycker inte att gårdagens mysvandring bland bergen var tillräckligt spännande. Vi enas om att åka upp och titta iallafall. Liften är ett äventyr i sig. En och en slängs vi in i kylskåpsliknande kapslar av två små italienska män som sedan låser kylskåpet utifrån.
Väl upp på nästan 3000 meter står jag med mina löparskor i snön och känner mig tveksamt till vandringen. Tycker det ser brant ut. Dessutom börjar jag må lite illa. Men hur svårt kan det vara intalar jag mig själv och så bär det av. 35 minuter ska det ta ner till en restaurang. Jag vill inte ens prata om hur lång tid det tar för oss. Vi slirar i snö, glider i grus och liksom hasar ner. Vi blir omkörda av erfarna bergsproffs i klätterkängor och stavar. Några har hjälm.

I vår grupp är det anspänt. Tioåringen vill springa nedför, sambon är rädd och jag är arg. Lite så jobbar vi oss nedför stupet. Restaurangen är fullknökad av muntra alpansikten. Friska och harmoniska sitter dom där och dricker öl. Vi äter och förbereder oss för samma väg tillbaka. Sonen går som en fluga uppför, i mitten höjdrädd man och sist yr hönsmamma som ropar kommandon till resten av familjen. Turen rundas av med den halaste biten på snö och is. Två killar med rep, hjälm och piggskor blixtrar förbi i ytterfilen. På toppen stannar vi och tittar på utsikten. Den är så maffig att det vore en skymf att försöka fånga på bild. Vi får en sådan hybris och klappar om vandra som om vi just bestigit K2. Precis då passerar en liten tax och en man med bebis i sele på ryggen. Vi noterar vandrarna utan att kommentera. Dom kan OMÖJLIGT ha gått vår väg.

Med blöta skor och klätteregot svårt naggat i kanten kastas vi på nytt in i kylskåpen av nätta italienska män och lämnar bergsmassivet bakom oss. I bilen därifrån ser jag toppen i backspegeln och tänker att jag kommer tillbaka. Då ska jag ha coola klätterkängor, proffsiga stavar och eventuellt hyr jag in en nyfödd att hänga på ryggen för att markera att jag är helt oberörd. Röka pipa kanske jag ska göra också. Jodå, så får det bli. Längtar redan!

Resa till barndomen

Jag är frenetisk i mina förberedelser. Köper spel, tidningar och snacks perfekt lämpade för bilsemester. Drar spännande anekdoter för en halvintresserad familj vid matbordet om mina barndoms semestrar i bil genom Europa. Tänk! Nu ska jag få visa min son Europa från bilen. Här ska upplevas och samlas minnen.

När vi lämnar vår gata med en sprängfull bil frågar sonen efter 10 minuter om han får internetdela med mig. Det får han inte för vi är på familjeresa. Jag river fram 4 i radspelet i höjd med Kållered men blir för illamående för att spela. På färjan ska vi minsann mysa och äta lunch på däck precis som vi gjorde när jag var liten. Det blåser hårt, jag får ketchup på tröjan och våra servetter lyfter likt skrämda små svanar och lämnar båten.

Första stopp-liten stad i Tyskland. Vi hittar en stor simanläggning, turistar i stan, äter sauerkraut och glömmer kvar min plattång när vi bränner vidare genom Tyskland. GPSen ballar ur och vi hamnar i en bortglömd del av landet. Ungefär samtidigt välter sambon ut kaffe över sig själv och nya bilen. Jag djupandas och tänker på att när var liten var mamma GPS. Då blev det aldrig fel….som jag minns det.

Regnet vräker ner och överallt är det STAU och vägarbeten men i bilen är stämningen god för vi närmar oss Dolomiterna och med sänkt röst berättar jag för den nu lite hålögda församlingen att i min barndom brukade vi räkna vattenfall. Sonen undrar om det är en tävling och hur man får poäng. Vattenfallsräkningen uteblir dock eftersom när vi kör in i Italien är det så dåligt väder att man inte ser någonting. Vi plirar ut i det grå och tycker oss ana konturer av dramatiska bergsformationer men det kan vara moln också.

Vi anländer sent och den högbystade damen i receptionen som är starkare än oss alla tillsammans hivar in vårt bagage i hissen. Det är en minimal hiss och trångt är det. Jag lyfter min arm för att trycka på knappen till våning 5. Hissen rycker till och min arm lägger sig helt tryggt på damens byst. Tioåringen självantänder nästan av skam och fnissattack.

Idag har vi haft en underbar dag, vandrat i bergen, ätit lunch i solen och klappat fjällkor. När jag ser sonen skuttandes på stigen framför mig i det fantastiska landskapet blir jag hjärtemjuk. En dag kommer han sitta vid ett matbord och berätta bilsemesterminnen för sin familj…. ”Ni förstår, när jag var liten var vi i Dolomiterna. Då tog er farmor en italiensk dam på brösten!”. Ridå och tack!

En jädrans feeling

Lördagen började med nervösfrukost och solsken. När vi promenerade mot starten i Vansbrosimningen 2016 hörde jag hur den klämmiga dala-speakern intervjuade Måns Zelmerlöw och väl framme såg jag hur han kastade sig i graciöst inför en blossande publik. Jag ålade mig i våtdräkten och sedan var det liksom bara pang iväg. Pang i form av att ett åskoväder rullade in över oss som just klivit i. 

Före ett lopp gör man ju upp en plan hur man ska agera i loppet och sedan håller man sig till den planen. Min plan var att bröstsimma de första 2 kilometrarna och sedan crawla sista biten i motströmmen. Jag bröstsimmar snabbt och crawlar fortfarande långsammare. MEN! Baam så kom den, feelingen. Efter 20 meter kände jag bara att nu crawlar jag. Under den svarta himlen där blixt och dunder vrålade vevade jag, som före lördagen bara crawlat 200 meter i sträck, en hel kilometer i sträck. 

Jag har aldrig under något lopp känt mig så stark och snabb. Upplevde att jag crawlade i överljudshastighet. Mitt i åskan kom så en ny spelare igång, tadaaa, haglet. Världen blev liksom vit och det kändes som någon skitunge med gul Gustav Vasapage kastade grus på oss. Jag frågade med flåsig falsettröst en funktionär om det inte var farligt för oss att simma i åskan och om dom funderade på att stänga av…

-Vi stoppade starterna efter er så bara simma på fick jag till svar från ett par ben under ett paraply.

På upploppet där jag så noga planerat att crawla bröstsimmade jag frejdigt i mitten hela vägen eftersom det var så trångt in mot mysiga bryggan. Jag simmade om och simmade om människor som tappade sugen i haglet. Alltså min hybris där och då när tom jag trodde att jag skulle gå under timmen var grotesk…..tills jag såg målklockan. Jag hade inte alls simmat fort utan 3 minuter långsammare än förra året. Mina steg var lätta ur vattnet men sinnet var tungt. Haglet övergick i spöregn. Men så kände jag efter. Tänk att jag kunde crawla över 1000 meter, att jag inte fick panik av åska och hagel och tänk att jag inte blev det minsta trött under 3 kilometers simning. Tänk dessutom att jag slog Zelmerlöw med en minut. Då borde jag få leda Melodifestivalen nästa år. Det är inte mer än rätt.

Same procedure 

Så ligger man här igen. I mysiga huset, i sluttande tältsäng med lite drygt 12 timmar kvar till starti Vansbrosimningen. Jag är svårt inbillningssjuk. Lider av halsont,nästäppa, ont i lederna och svagt psyke. Allt är med andra ord precis som vanligt inför våra lopp. Nu ska jag bara må illa, få hjärtklappning och som final nervösvränga magen på en stekhet Bajamaja i startområdet. Efter denna traditionsenliga ritual är jag klar för start. Man ska aldrig slarva med rutiner inför ett lopp. Det har jag alltid sagt. 

Fore!! Semester!!

En bra start på dagen sätter standarden för resten dagen har man ju fått höra. Därmed borde ju rimligtvis en hejdundrans start på semestern sätta standarden för resten av semestern. Därför drog jag igår igång son 10 år, morfar 87 år och mig själv Anna 41 på Äventyrsgolf.

Vädret var lynnigt. Ömsom storm, snudd på regn och ömsom högsommarvärme. Man fick välja mellan frossa och ymnig svettberoende på klädsel helt enkelt. 

Redan på hål 3 ringde min telefon. Våra hjältar, sommarvikarierna behövde hjälp. Detta följdes av en rad samtal och problem som skulle lösas samtidigt som jag slog bort mig på hål efter hål. Morfars boll flög ner i vattnet 2 ggr och fick fiskas upp med håv av fnissande tioåring. Samme tioåring som även piskade upp tempot genom att hela tiden analysera nästa bana med hög röst parallellt med att vi andra fortfarande låg kvar i bunkern på föregående. 

Efter 2 timmars svärande över kasst närspel, en morfar som önskade ett handikappsystem för alla i gruppen över 80 år och jobbsamtal i parti och minut stod jag som skoningslös (läs blygsam) segrare, ett slag före son och byäldsten. Bronsmedaljören slickade såren med en Magnum (glassen) och jag drack Äventyrsgolfens genomskinliga kaffe. Sonen toppade tillställningen med att bränna hela högerhanden på brännässlor. Lite så jobbade vi med semestern inledningsvis. Nu hoppas jag bara på seger i Vansbrosimningen också…. Seger över ofärdig crawlteknik, krampande vader och trång badmössa. Semestern är ny men den är sig på pricken lik. Nu ökar vi!

100 hästar&handkräm

Den något äldre släktingen frågar min son hur det var på handbollsturneringen. Jag tror i min enfald att tioåringen ska lägga ut texten om rafflande matcher och bad i pool. Istället hör jag hur han inför storögd släkting vräker på om att barnen hittade en flaska vodka i skolan där dom sov.( Flaskan togs om hand av en förståndig vuxen.)

Jag blir först lite irriterad och förfasas över fyndet men så tänker jag på alla lopp vi gjort. Man återberättar sällan Vansbrosimningen över en middag utan mer om huset vi hyrde som innehöll nästan 100 dalahästar eller om boendet där en tub glidmedel stod så självsäkert på handfatet att jag förväxlade den med handkräm.
Det finns inget att så att säga skriva hem om alla träningstimmar i vatten, på snö, asfalt och i skog som vi gjort. Däremot minns jag exakt färgen på ekan på stranden som jag lutade min panna mot när min mage vrängde sig på Lidingö. Svart, röd och vit. 

Tävling och träning i all ära förstås men för oss i vardagseliten slår minnen som när en i vår grupp drabbades av akut laktosmage i Säffle och vi närpå fick svänga av mot BB istället för närmaste bensinstation alla lopp tillsammans. Dom där skratten som bubblar upp då man tänker på när jag bara försvann rakt ut i skogen med en smäll i ett moln av snö efter att ha färdats i överljudshastighet i ett isigt längdspår i Trollhättan eller när vi jagade en mus en hel kväll i Ambjörby,eller vi och vi…Sara jagade medan jag och Karin ömsom pekade ömsom skrek från höjd där vi stod på varsin stol. 

Man blir själsligt rik av att resa runt, riva av ett lopp och ta allt runt omkring i famn. Så du som säger att det här med klassiker, giron och triathlon inte är något för dig. Ta sikte på att du en varm augustinatt vandrar hem genom natten efter kvällarnas kväll på ett värdshus. Du och en kär vän skrider fram iförda en mantel gjord av lånad filt från värdshuset. Ni piper av skratt och försöker att inte väcka den sovande lilla staden där ni för bara några timmar sedan gick i mål i ert första triathlon. Loppet har ni redan glömt men anledningen till att en av er bara har ett örhänge kommer ni skratta ihjäl er åt under många år framöver. 

Mammahanden

Mina föräldrar tittar förbi under eftermiddagen för att återlämna rusig Lisebergsson. Vi pratar och sedan åker dom hem. När dom åkt upptäcker jag följande: Kläder som låg slängda är vikta, silen i vasken är kliniskt ren, vår rörigaste rabatt är rensad och mina vilda pelargoner är ansade(läs snaggade). Jag såg inte när det hände. Allt hemma är liksom lite prydligare. Disktrasan-kliniskt ren, kranen gnistrar och handduken är hårt vikt över ugnsluckan. Mitt hem har fått sig en touch av mammas hand.

Handen jag aldrig ärvde. Kan plockande mammahanden hoppa över en generation?!? Det måste ha blivit så. För mina händer är usla på pelargonklippning och wettexuppfräschning.

Mina händer vet inte vad som är vad i rabatten än mindre kan dom vika t-shirts helt släta. Mina fingrar kan dock urskilja godissorter i en påse läskigt exakt utan att se och ovetandes starta rattvärmaren mitt i sommaren. Det ni! Kanske fick jag icke kalibrerade clownhänder istället. Händer som inte riktigt jobbar i grupp.

När vi simtränar undrar coach Malin ofta vad vänsterhanden gör. Jag har ingen aning. Kanske drömmer den sig bort från brungrönt vatten och russinhud. Den vill gå sin egen väg och jonglera på cirkus eller nåt. Men fram till Vansbro måste den sköta sig och leda armen framåt. Efter det elitsatsar vi fullt ut på clowneriet! Det blir som att komma hem.

Gäddskräck

Idag kom startbeviset till Vansbro. Det betyder att det är alldeles för kort tid kvar till start. Startgrupp 11 beware säger jag bara. Imorgon ska crawlgruppen simma i Sisjön. Där kan man se fiskar säger coach Malin. Vet inte riktigt vad jag föredrar – gammelgäddan plirandes i klart vatten eller bara brunt. Att simkompis Söder med en menande blick berättade för mig att huggormar är goda simmare gjorde inte min plötsliga rädsla för sjö mindre.

Sedan gick badmössan sönder… I väskan. Typiskt dåligt omen.Men, men såvida det inte åskar ska cirkus Spolander i Sisjön i morgon iförd ny badmössa och för tight våtdräkt. Tror gammelgäddan håller sig i vassen. 
Underifrån ser jag ju ut som en kanot alt fjordeka och huggormar biter väl inte i en gammal båt. Näeh! Nu tar vi oss samman och lämnar rädslan i land. Här ska crawlas…. Mot Vansbro..,via gäddan.

Rädda Willy!

När man är lite svettig som det lätt blir när man går direkt från att rensa växthuset till att ta på sig en våtdräkt på sluttande berg utmed Delsjön går det trögt. Den uttråkade tioåringen som är med med löfte om att själv få bada vid stranden efter att de egovuxna har tuggat några hundra meter tittar med skeptisk min på mig när jag drar och rycker i våtdräkten.

-Asså mamma… Det kommer inte gå!

-Den ska sitta så här tight mullrar varm och kränkt moder.
Utklädd till späckhuggare i glänsande svart ska jag sedan värdigt, ja nästa obemärkt glida ner i vattnet men berget sluttar som bekant och jag välter. Tioåringen vet inte var han ska titta. Sambon drar iväg med snygga,snabba crawltag. En liten missunnsam del av mig vill kasta en kotte(läs mindre sten) i huvudet på honom. Fy för avundsjukan! 

Sonen vill inte bli lämnad ensam så öm moder får veva fram och tillbaka på lagom avstånd. Bröstsimmet går dåligt och när jag ska crawla blir jag rädd när vattnet är så mörkt. Målar bild av att jag helt plötsligt ska möta blick med något urtidsdjur med knivtänder som levt i en underjordisk grotta och i ett nafs försvinna från ytan. Fast undra om ett odjur kan få grepp om mig i våtdräkt? Kanske sprängs den om man biter över torson där dräkten sitter som hårdast. Som när hajen i slutet av Hajenfilmen biter i den där tuben.

Jag kämpar och sliter. Crawlar och bröstsimmar tills tioåringen börjar kasta macka lite för nära mig. Då blåser jag av simträningen. Kryper likt catwomans lite trindare och klumpiga syster ur Delsjön. 

Har även sedan i höstas helt förträngt att det är en jäkla förlossning att ta sig ur dräkten. Så! Check på OW-premiär! Till urtidsdjuret vill jag bara säga:You’re gonna need a bigger boat! 

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till Vansbrosimningen.Såg det inte alls komma. 

Jag kan fortfarande inte crawla, är sen med OW-premiären och är ytterst osäker på hur våtdräkten sitter. Det kan bli så att jag får sys in. Med andra ord….Det mesta är som vanligt inför våra lopp. Vi är halvt förberedda och halvt chockade att det redan är klart för start. I morgon slänger jag mig i Delsjön. Det är dags nu. Inget att spara på liksom. Mot Vansbro…via hysteriskt jobbtempo, vånda, obefintlig tro på egen förmåga, illa sittande baddräkt, sura uppstötningar och ånger över att man anmält sig. Nu kör vi!!!