Inlägg av Anna Spolander

Knödlar och äventyr

Ett knippe heta dagar vid Gardasjön är över. Vi har bl.a hunnit med att köpa hatt i turistfälla, få P-bot efter att vi kände oss nonchalant italienska och bara ställde bilen härligt i vägkanten för att bada och just det…jag råkade låsa in mig på en ståtoalett på nöjesfältet Gardaland i 35 graders värme. Nu är vi tillbaka i alperna. Denna gång som inneboende hos en familj som min sambo bodde hos när han som ung jobbade i Österrike. Dom tar emot oss med öppna armar. Vår tioåring som har nära till fnissanfall har fått förmaningar hela vägen från gränsen att inte skratta om det bjuds på knödel eller någon annan mat som låter rolig.

-Knöööödel, här får du en knööööl, knöödelihoo! hörs från baksätet.
Det bjuds inte på knödel utan på kött i wienerdeg. Alla äter. Sambon kämpar tappert med tyskan vars glansdagar så att säga är förbi, sonen jobbar med engelskan och jag försöker tänka bort kattallergin och själva katten som jag inte vill ta upp när man blir så fint bjuden.

Kvällen avslutas med ett dopp i en turkos alpsjö. Den bara lyser mellan träden. På åttiotalet hade jag kunnat döda för att ha den på plansch.  Vi simmar ut till mitten av sjön och därifrån ser man bergen.  Höga och coola. Mannen i familjen berättar trampandes vatten om en tävling där han varje år på natten är med och klättrar uppför störtloppsbacken Hahnenkamm-rennen. Det är ett roligt äventyr lägger han till. Jag skrävlar om Vansbro och han kontrar med en cykeltävling där en man dog innan starten gått ens. Så brant var det tydligen.
Dom där loppen alltså. Vilka icebreakers dom är. Var man än är kan man bara dra fram dom ur rockärmen och plötsligt trampar man vatten i en alpsjö med en ny kompis och förstår varandra precis. Eventuellt drog jag av ett par minuter på min Vansbrotid för att glänsa men det håller vi inom gruppen! Locket på!

Till topps!

-Det står medelsvår till svår ropar sambon från kartan över vandringsturer i Val Gardena. Han tycker inte att gårdagens mysvandring bland bergen var tillräckligt spännande. Vi enas om att åka upp och titta iallafall. Liften är ett äventyr i sig. En och en slängs vi in i kylskåpsliknande kapslar av två små italienska män som sedan låser kylskåpet utifrån.
Väl upp på nästan 3000 meter står jag med mina löparskor i snön och känner mig tveksamt till vandringen. Tycker det ser brant ut. Dessutom börjar jag må lite illa. Men hur svårt kan det vara intalar jag mig själv och så bär det av. 35 minuter ska det ta ner till en restaurang. Jag vill inte ens prata om hur lång tid det tar för oss. Vi slirar i snö, glider i grus och liksom hasar ner. Vi blir omkörda av erfarna bergsproffs i klätterkängor och stavar. Några har hjälm.

I vår grupp är det anspänt. Tioåringen vill springa nedför, sambon är rädd och jag är arg. Lite så jobbar vi oss nedför stupet. Restaurangen är fullknökad av muntra alpansikten. Friska och harmoniska sitter dom där och dricker öl. Vi äter och förbereder oss för samma väg tillbaka. Sonen går som en fluga uppför, i mitten höjdrädd man och sist yr hönsmamma som ropar kommandon till resten av familjen. Turen rundas av med den halaste biten på snö och is. Två killar med rep, hjälm och piggskor blixtrar förbi i ytterfilen. På toppen stannar vi och tittar på utsikten. Den är så maffig att det vore en skymf att försöka fånga på bild. Vi får en sådan hybris och klappar om vandra som om vi just bestigit K2. Precis då passerar en liten tax och en man med bebis i sele på ryggen. Vi noterar vandrarna utan att kommentera. Dom kan OMÖJLIGT ha gått vår väg.

Med blöta skor och klätteregot svårt naggat i kanten kastas vi på nytt in i kylskåpen av nätta italienska män och lämnar bergsmassivet bakom oss. I bilen därifrån ser jag toppen i backspegeln och tänker att jag kommer tillbaka. Då ska jag ha coola klätterkängor, proffsiga stavar och eventuellt hyr jag in en nyfödd att hänga på ryggen för att markera att jag är helt oberörd. Röka pipa kanske jag ska göra också. Jodå, så får det bli. Längtar redan!

Resa till barndomen

Jag är frenetisk i mina förberedelser. Köper spel, tidningar och snacks perfekt lämpade för bilsemester. Drar spännande anekdoter för en halvintresserad familj vid matbordet om mina barndoms semestrar i bil genom Europa. Tänk! Nu ska jag få visa min son Europa från bilen. Här ska upplevas och samlas minnen.

När vi lämnar vår gata med en sprängfull bil frågar sonen efter 10 minuter om han får internetdela med mig. Det får han inte för vi är på familjeresa. Jag river fram 4 i radspelet i höjd med Kållered men blir för illamående för att spela. På färjan ska vi minsann mysa och äta lunch på däck precis som vi gjorde när jag var liten. Det blåser hårt, jag får ketchup på tröjan och våra servetter lyfter likt skrämda små svanar och lämnar båten.

Första stopp-liten stad i Tyskland. Vi hittar en stor simanläggning, turistar i stan, äter sauerkraut och glömmer kvar min plattång när vi bränner vidare genom Tyskland. GPSen ballar ur och vi hamnar i en bortglömd del av landet. Ungefär samtidigt välter sambon ut kaffe över sig själv och nya bilen. Jag djupandas och tänker på att när var liten var mamma GPS. Då blev det aldrig fel….som jag minns det.

Regnet vräker ner och överallt är det STAU och vägarbeten men i bilen är stämningen god för vi närmar oss Dolomiterna och med sänkt röst berättar jag för den nu lite hålögda församlingen att i min barndom brukade vi räkna vattenfall. Sonen undrar om det är en tävling och hur man får poäng. Vattenfallsräkningen uteblir dock eftersom när vi kör in i Italien är det så dåligt väder att man inte ser någonting. Vi plirar ut i det grå och tycker oss ana konturer av dramatiska bergsformationer men det kan vara moln också.

Vi anländer sent och den högbystade damen i receptionen som är starkare än oss alla tillsammans hivar in vårt bagage i hissen. Det är en minimal hiss och trångt är det. Jag lyfter min arm för att trycka på knappen till våning 5. Hissen rycker till och min arm lägger sig helt tryggt på damens byst. Tioåringen självantänder nästan av skam och fnissattack.

Idag har vi haft en underbar dag, vandrat i bergen, ätit lunch i solen och klappat fjällkor. När jag ser sonen skuttandes på stigen framför mig i det fantastiska landskapet blir jag hjärtemjuk. En dag kommer han sitta vid ett matbord och berätta bilsemesterminnen för sin familj…. ”Ni förstår, när jag var liten var vi i Dolomiterna. Då tog er farmor en italiensk dam på brösten!”. Ridå och tack!

En jädrans feeling

Lördagen började med nervösfrukost och solsken. När vi promenerade mot starten i Vansbrosimningen 2016 hörde jag hur den klämmiga dala-speakern intervjuade Måns Zelmerlöw och väl framme såg jag hur han kastade sig i graciöst inför en blossande publik. Jag ålade mig i våtdräkten och sedan var det liksom bara pang iväg. Pang i form av att ett åskoväder rullade in över oss som just klivit i. 

Före ett lopp gör man ju upp en plan hur man ska agera i loppet och sedan håller man sig till den planen. Min plan var att bröstsimma de första 2 kilometrarna och sedan crawla sista biten i motströmmen. Jag bröstsimmar snabbt och crawlar fortfarande långsammare. MEN! Baam så kom den, feelingen. Efter 20 meter kände jag bara att nu crawlar jag. Under den svarta himlen där blixt och dunder vrålade vevade jag, som före lördagen bara crawlat 200 meter i sträck, en hel kilometer i sträck. 

Jag har aldrig under något lopp känt mig så stark och snabb. Upplevde att jag crawlade i överljudshastighet. Mitt i åskan kom så en ny spelare igång, tadaaa, haglet. Världen blev liksom vit och det kändes som någon skitunge med gul Gustav Vasapage kastade grus på oss. Jag frågade med flåsig falsettröst en funktionär om det inte var farligt för oss att simma i åskan och om dom funderade på att stänga av…

-Vi stoppade starterna efter er så bara simma på fick jag till svar från ett par ben under ett paraply.

På upploppet där jag så noga planerat att crawla bröstsimmade jag frejdigt i mitten hela vägen eftersom det var så trångt in mot mysiga bryggan. Jag simmade om och simmade om människor som tappade sugen i haglet. Alltså min hybris där och då när tom jag trodde att jag skulle gå under timmen var grotesk…..tills jag såg målklockan. Jag hade inte alls simmat fort utan 3 minuter långsammare än förra året. Mina steg var lätta ur vattnet men sinnet var tungt. Haglet övergick i spöregn. Men så kände jag efter. Tänk att jag kunde crawla över 1000 meter, att jag inte fick panik av åska och hagel och tänk att jag inte blev det minsta trött under 3 kilometers simning. Tänk dessutom att jag slog Zelmerlöw med en minut. Då borde jag få leda Melodifestivalen nästa år. Det är inte mer än rätt.

Same procedure 

Så ligger man här igen. I mysiga huset, i sluttande tältsäng med lite drygt 12 timmar kvar till starti Vansbrosimningen. Jag är svårt inbillningssjuk. Lider av halsont,nästäppa, ont i lederna och svagt psyke. Allt är med andra ord precis som vanligt inför våra lopp. Nu ska jag bara må illa, få hjärtklappning och som final nervösvränga magen på en stekhet Bajamaja i startområdet. Efter denna traditionsenliga ritual är jag klar för start. Man ska aldrig slarva med rutiner inför ett lopp. Det har jag alltid sagt. 

Fore!! Semester!!

En bra start på dagen sätter standarden för resten dagen har man ju fått höra. Därmed borde ju rimligtvis en hejdundrans start på semestern sätta standarden för resten av semestern. Därför drog jag igår igång son 10 år, morfar 87 år och mig själv Anna 41 på Äventyrsgolf.

Vädret var lynnigt. Ömsom storm, snudd på regn och ömsom högsommarvärme. Man fick välja mellan frossa och ymnig svettberoende på klädsel helt enkelt. 

Redan på hål 3 ringde min telefon. Våra hjältar, sommarvikarierna behövde hjälp. Detta följdes av en rad samtal och problem som skulle lösas samtidigt som jag slog bort mig på hål efter hål. Morfars boll flög ner i vattnet 2 ggr och fick fiskas upp med håv av fnissande tioåring. Samme tioåring som även piskade upp tempot genom att hela tiden analysera nästa bana med hög röst parallellt med att vi andra fortfarande låg kvar i bunkern på föregående. 

Efter 2 timmars svärande över kasst närspel, en morfar som önskade ett handikappsystem för alla i gruppen över 80 år och jobbsamtal i parti och minut stod jag som skoningslös (läs blygsam) segrare, ett slag före son och byäldsten. Bronsmedaljören slickade såren med en Magnum (glassen) och jag drack Äventyrsgolfens genomskinliga kaffe. Sonen toppade tillställningen med att bränna hela högerhanden på brännässlor. Lite så jobbade vi med semestern inledningsvis. Nu hoppas jag bara på seger i Vansbrosimningen också…. Seger över ofärdig crawlteknik, krampande vader och trång badmössa. Semestern är ny men den är sig på pricken lik. Nu ökar vi!

100 hästar&handkräm

Den något äldre släktingen frågar min son hur det var på handbollsturneringen. Jag tror i min enfald att tioåringen ska lägga ut texten om rafflande matcher och bad i pool. Istället hör jag hur han inför storögd släkting vräker på om att barnen hittade en flaska vodka i skolan där dom sov.( Flaskan togs om hand av en förståndig vuxen.)

Jag blir först lite irriterad och förfasas över fyndet men så tänker jag på alla lopp vi gjort. Man återberättar sällan Vansbrosimningen över en middag utan mer om huset vi hyrde som innehöll nästan 100 dalahästar eller om boendet där en tub glidmedel stod så självsäkert på handfatet att jag förväxlade den med handkräm.
Det finns inget att så att säga skriva hem om alla träningstimmar i vatten, på snö, asfalt och i skog som vi gjort. Däremot minns jag exakt färgen på ekan på stranden som jag lutade min panna mot när min mage vrängde sig på Lidingö. Svart, röd och vit. 

Tävling och träning i all ära förstås men för oss i vardagseliten slår minnen som när en i vår grupp drabbades av akut laktosmage i Säffle och vi närpå fick svänga av mot BB istället för närmaste bensinstation alla lopp tillsammans. Dom där skratten som bubblar upp då man tänker på när jag bara försvann rakt ut i skogen med en smäll i ett moln av snö efter att ha färdats i överljudshastighet i ett isigt längdspår i Trollhättan eller när vi jagade en mus en hel kväll i Ambjörby,eller vi och vi…Sara jagade medan jag och Karin ömsom pekade ömsom skrek från höjd där vi stod på varsin stol. 

Man blir själsligt rik av att resa runt, riva av ett lopp och ta allt runt omkring i famn. Så du som säger att det här med klassiker, giron och triathlon inte är något för dig. Ta sikte på att du en varm augustinatt vandrar hem genom natten efter kvällarnas kväll på ett värdshus. Du och en kär vän skrider fram iförda en mantel gjord av lånad filt från värdshuset. Ni piper av skratt och försöker att inte väcka den sovande lilla staden där ni för bara några timmar sedan gick i mål i ert första triathlon. Loppet har ni redan glömt men anledningen till att en av er bara har ett örhänge kommer ni skratta ihjäl er åt under många år framöver. 

Mammahanden

Mina föräldrar tittar förbi under eftermiddagen för att återlämna rusig Lisebergsson. Vi pratar och sedan åker dom hem. När dom åkt upptäcker jag följande: Kläder som låg slängda är vikta, silen i vasken är kliniskt ren, vår rörigaste rabatt är rensad och mina vilda pelargoner är ansade(läs snaggade). Jag såg inte när det hände. Allt hemma är liksom lite prydligare. Disktrasan-kliniskt ren, kranen gnistrar och handduken är hårt vikt över ugnsluckan. Mitt hem har fått sig en touch av mammas hand.

Handen jag aldrig ärvde. Kan plockande mammahanden hoppa över en generation?!? Det måste ha blivit så. För mina händer är usla på pelargonklippning och wettexuppfräschning.

Mina händer vet inte vad som är vad i rabatten än mindre kan dom vika t-shirts helt släta. Mina fingrar kan dock urskilja godissorter i en påse läskigt exakt utan att se och ovetandes starta rattvärmaren mitt i sommaren. Det ni! Kanske fick jag icke kalibrerade clownhänder istället. Händer som inte riktigt jobbar i grupp.

När vi simtränar undrar coach Malin ofta vad vänsterhanden gör. Jag har ingen aning. Kanske drömmer den sig bort från brungrönt vatten och russinhud. Den vill gå sin egen väg och jonglera på cirkus eller nåt. Men fram till Vansbro måste den sköta sig och leda armen framåt. Efter det elitsatsar vi fullt ut på clowneriet! Det blir som att komma hem.

Gäddskräck

Idag kom startbeviset till Vansbro. Det betyder att det är alldeles för kort tid kvar till start. Startgrupp 11 beware säger jag bara. Imorgon ska crawlgruppen simma i Sisjön. Där kan man se fiskar säger coach Malin. Vet inte riktigt vad jag föredrar – gammelgäddan plirandes i klart vatten eller bara brunt. Att simkompis Söder med en menande blick berättade för mig att huggormar är goda simmare gjorde inte min plötsliga rädsla för sjö mindre.

Sedan gick badmössan sönder… I väskan. Typiskt dåligt omen.Men, men såvida det inte åskar ska cirkus Spolander i Sisjön i morgon iförd ny badmössa och för tight våtdräkt. Tror gammelgäddan håller sig i vassen. 
Underifrån ser jag ju ut som en kanot alt fjordeka och huggormar biter väl inte i en gammal båt. Näeh! Nu tar vi oss samman och lämnar rädslan i land. Här ska crawlas…. Mot Vansbro..,via gäddan.

Rädda Willy!

När man är lite svettig som det lätt blir när man går direkt från att rensa växthuset till att ta på sig en våtdräkt på sluttande berg utmed Delsjön går det trögt. Den uttråkade tioåringen som är med med löfte om att själv få bada vid stranden efter att de egovuxna har tuggat några hundra meter tittar med skeptisk min på mig när jag drar och rycker i våtdräkten.

-Asså mamma… Det kommer inte gå!

-Den ska sitta så här tight mullrar varm och kränkt moder.
Utklädd till späckhuggare i glänsande svart ska jag sedan värdigt, ja nästa obemärkt glida ner i vattnet men berget sluttar som bekant och jag välter. Tioåringen vet inte var han ska titta. Sambon drar iväg med snygga,snabba crawltag. En liten missunnsam del av mig vill kasta en kotte(läs mindre sten) i huvudet på honom. Fy för avundsjukan! 

Sonen vill inte bli lämnad ensam så öm moder får veva fram och tillbaka på lagom avstånd. Bröstsimmet går dåligt och när jag ska crawla blir jag rädd när vattnet är så mörkt. Målar bild av att jag helt plötsligt ska möta blick med något urtidsdjur med knivtänder som levt i en underjordisk grotta och i ett nafs försvinna från ytan. Fast undra om ett odjur kan få grepp om mig i våtdräkt? Kanske sprängs den om man biter över torson där dräkten sitter som hårdast. Som när hajen i slutet av Hajenfilmen biter i den där tuben.

Jag kämpar och sliter. Crawlar och bröstsimmar tills tioåringen börjar kasta macka lite för nära mig. Då blåser jag av simträningen. Kryper likt catwomans lite trindare och klumpiga syster ur Delsjön. 

Har även sedan i höstas helt förträngt att det är en jäkla förlossning att ta sig ur dräkten. Så! Check på OW-premiär! Till urtidsdjuret vill jag bara säga:You’re gonna need a bigger boat! 

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till Vansbrosimningen.Såg det inte alls komma. 

Jag kan fortfarande inte crawla, är sen med OW-premiären och är ytterst osäker på hur våtdräkten sitter. Det kan bli så att jag får sys in. Med andra ord….Det mesta är som vanligt inför våra lopp. Vi är halvt förberedda och halvt chockade att det redan är klart för start. I morgon slänger jag mig i Delsjön. Det är dags nu. Inget att spara på liksom. Mot Vansbro…via hysteriskt jobbtempo, vånda, obefintlig tro på egen förmåga, illa sittande baddräkt, sura uppstötningar och ånger över att man anmält sig. Nu kör vi!!!

Minneschips 

Med röst i gränslandet till falsett summerar sonen Bockstensmannen, Varbergs fästning och bad i havet på under en minut. Dagens skolutflykt har varit en succé! Han skuttar på smala pojkben bredvid mig på gatan och mitt hjärta svämmar en skvätt. 

-Vad blev det för souvenir då? frågar jag rusig inifrån mitt kärleksmoln.
Under dagen har jag med tänkt på min egen skolutflykt med exakt samma rutt då jag köpte en nyckelring av tjärat rep till min familj. För när vi reser kommer det minsann gåvor med tillbaka till dom som inte åkte med. Det är sedan gammalt. 

Pojkbenen slutar skutta.

-Mamma! Du kommer inte tro dina ögon! 13 kronor styck kostade dom! Det var rea!

Han stannar och rafsar i väskan. Jag blir uppspelt. Upp ur väskan kommer en påse potatischips.

-13 kronor mamma! Värsta rean stryker han under.

-Men du skulle ju köpa med dig ett minne! Vi står mitt i gatan. Chipspåsen glittrar i solen. 

-Det fanns inga bra minnesgrejer i butiken och jag kommer ju ihåg resan ändå. Han trycker chipsen mot bröstet. 
Jag drar en lång, lite ilsk förklaring till varför man köper en liten souvenir när man är på utflykt. Tioåringen och jag möts inte alls. Han har ju fotat fängelsehålor och tagit selfies på stranden. Helnöjd! Så tänker jag på mig,Karin och Sara. När vi hade simmat Vansbro och det var kö till t-shirtstånden med Vansbrosimmettryck knallade vi bara lojt förbi rakt in på Lyco och köpte smink, parfym och hårprodukter istället. Inte mer med det kände vi. Chips och ögonskugga är kanske dom nya nyckelringarna. En målgångsselfie på det och vi är i hamn. Resan kommer vi ju som bekant ihåg ändå.

Viktig lärdom

Med 20 minuter till start sladdade Sara in i startområdet med meningen:Det här får fan inte ta mer än 2 timmar för jag måste hem och klippa gräset.

Sedan höll vi våra traditioner vid liv genom att missa vår start pga sista panikkissen och selfies…. 

Jag som somnade 3 i fredags natt efter en 50-årsfest kände redan efter första bullrande  mansrapen, 100 meter från start att det skulle bli ett jobbigt lopp. Gårdagens ytterst rimliga öl fortsatte hemsöka mig under hela loppet. Vid 2 mil mådde jag illa ,hatade motvinden, hatade cykling, hatade hästarna som tuggade harmoniskt vid sidan och hatade min jacka som snärtade mig i ansiktet gång efter annan. Mitt i detta självförvållade bakismörker kör en bil upp jämsides och ut genom rutan hänger hon…. vår coach Cami!!! Cykelproffset och världens bästa påhejare. Hon skrek att jag skulle sluta bromsa i nedförsbacken och lägga in en högre växel. Då jäklar växlade Team Vahlberg/Spolander upp. För Coach Camis order är lag. 

Sedan var det bara att som vi sa med en saltgurka i mungipan på sista vätskestationen att ta skiten i mål. 2 alvedon, 1 saltgurka, 4 sura uppstötningar och 3 liter kallsvett senare rullade vi över mållinjen. 
Sara missade visserligen gräsklippardeadlinen med 28 minuten men min ytterst vetenskapliga undersökning kring hur alkohol och idrott fungerar i grupp fick ett tydligt resultat. Öl och cykellopp bör aldrig mötas. Åtminstone inte i den ordningen.

Tappad skinka 

-Säger han att vi ska springa idag blir det ett nej!
-Han kan glömma intervaller!
-Vi får väl bara säga till att vi är lite trötta. 
-Aldrig att jag springer en meter på bandet.
Lite så gick snacket i omklädningsrummet före sista träningen med vår PT igår. 
Fem minuter senare var löpbandet inställt på TYP snabbaste farten och våra ben gick som trumpinnar. När Reino säger intervaller blir det intervaller. Sara hotade med argaste mammarösten att det minsann inte skulle bli varesej jul-eller sommarpresent om passet skulle fortsätta så här. PT-människor tror nog inte på tomten för 30 intervaller senare och en massa benböj och sving med hantlar kröp vi förintade ut från gymmet. 

På vägen hade Saras bak lossnat under dramatiska former. Reino har aldrig varit med om att någon tappat ett skinkparti innan. Konstigt tyckte vi. I den ljumma kvällen då vi hoppade över tröstande vi-är-bäst-ändå- kramen pga svettface log vi ändå mot varandra. Dels för att vi överlevt, ett tag kändes det inte så och att vi snart ska ut på touren igen. Alltså touren… Vi ska trampa Hisingen Runt på lördag och där finns det inte en löparintervall så långt ögat kan nå. Där är det bara vi, våra cyklar och Saras rullade kiosk i midjeväskan. Träning, sköj och choklad i ljuv förening. Vår version av blod, svett och tårar. 

Som vi ska cykla. För en sak har Reino lärt oss. Efter halva sträckan är det hemväg och då ökar vi för våra (läs Saras) ben är tydligen långa och starka. Hoppas bara att Saras borttappade bak återvänder. Det blir förjädrans krångligt med cyklingen annars. 

Filmtime!

Idag ska vi filma lite sa coach Malin och crawlgruppen nervösfnittrade till svar. En och en fick därefter lägga sig på en egen bana och simma sitt finaste framför den allseende kameran. 

Du kanske har varit på löpanalys när du köpt skor någon gång och när man ser sina fötter trumma mot löpbandet undrar man vad det är för trollklövar på tv-rutan för den där kobente, nästan haltande människan kan OMÖJLIGT vara jag. 

Så blev det min tur. Tystnad, tagning och svisch iväg från kanten. Eller svisch förresten. När jag crawlar tror jag att jag är en pil i vattnet. Upplever att jag simmar relativt fort. När videon analyserades såg jag ett stycke drivved i svart baddräkt. Att se detta crawlande parti kött veva i slowmotion. Alltså gäddhäng, ryggfett och baddräkt som satt lite för högt på ena skinkan gör sig inte i nedspeedat tempo. Dessutom en svart mun som kippade efter luft med tillhörande ilsken blick genom tonat glas. Allt det där innehöll mina rörliga bilder. Ingen film jag går ner till Video-nytt och hyr igen om man säger så. Simfröken var dock helt snäll, berömde framsteg, stannade bilden och gjorde en sådan där fotbollsanalytisk pil på skärmen för att visa armbågens vinkel osv. Proffsig hantering av drivved skulle jag vilja säga. 

Fast är det inte så att kameran lägger på fem kilo och att vatten fungerar som ett förstoringsglas?!? Behövs det dessutom kanske en bit timmer som ska flyta förbi trovärdigt i en vildmarksfilm är det bara att ringa mig. 

Åsa och jag 

Söndag betyder ju crawlträning numera. Med coach Malins röst inbankad i hjärnan genom dom små lurarna kämpar vi längd efter längd iförda våra fådda, mycket färgglada badmössor. 

-Idag ska ni liksom skruva er genom vattnet säger Malin. Gruppen nickar ivrigt. Jag tänker på jätteborren Åsa som tuggade sig genom Hallandsåsen. Lite så är jag. Ja en Åsa med baddräkt och röda simglasögon.

-Ja, ni ska ju inte snurra flera varv skrattar fröken. Jag slutar att tänka på Åsa.
Resten av gruppen simmar snyggt med rull och höga armbågar. Jag får liksom inte kläm på det och till slut tror jag att coach Malin eventuellt blir lite trött på trålen längst bak.
-Anna håll ner handen!!! Hur svårt kan det vara?!? hör jag och resten av gruppen också för den delen i våra lurar.
Då blir jag trygg. Hur svårt kan det vara?!? Det är ju vårt mantra i livet. Inte tänka, släpp sargen och bara fortsätt simma. Jag slutar fundera över armar, ben, huvud, fötter och antal simtag.
Det går ungefär 100%bättre…..i hundra meter. Sedan byter vi övning och jag får hjärnsläpp och börjar simma amatörfjäril. Trålen är tillbaka. Men under hundra meter var jag faktiskt Åsa och borrade mig fram genom vattnet,lugnt och metodiskt. Innan sommaren hoppas jag att jag kommer ut på andra sidan. För sådana är vi Åsa och jag. Envisa och unika… Hallandsåsen och crawl…same,same…Hur svårt kan det vara?!?

Dyra kostråd

Redan innan jag går in vet jag vad som kommer hända.-Ja jag skulle vilja köpa en burk magnesium säger jag med stark vitaminexpertröst.

Superfräsch kvinna med perfekt hy granskar mig.

-Magnesium säger du. Har du krypningar i benen, kramp…

-Nej men jag äter det för att jag är rädd att få kramp säger jag och tänker att jag har övertag. Här ser ni en erfaren atlet som gör tuffa extremlopp(läs Hisingen runt) Eller är det bara hokuspokus? lägger jag till.

Hälsokostkvinnan stelnar till.

-Näääeh här säljer vi inget hokuspokus. Ofta beror ju kramp på att du inte är tillräckligt tränad… Pendeln har svängt. Nu leder hon.

Det som sedan följer är en klassiker i mitt liv. Jag blir så jäkla ägd.

Korgen fylls på med blutsaft, någon multivitamin för mogna(!!!!!) kvinnor, diffus blåbärstablett för ögonen och en vidrig geledryck som är såååå bra för håret. Högst upp tronar en liten burk magnesium, mot kramp eller vad det nu är bra för eller mot. Med förnedrad plånbok och sårat ego lommar jag ur hälsokostbutiken. När ska jag hinna ta alla piller? Måste jag börja med dosett?!? Hälsokostkvinnan är lycklig igen… Ja hon slängde tom med några varuprover med en blinkning oss naturläkare emellan. Min doktorskompis kallar sånt här dyrt kiss. Jag vet inte vad det är. Kris, desperat försök till kroppsvård eller famlande i totalt mörker. Hokuspokus är det dock inte alls tal om….

Tystnad, tagning

Dom finns överallt i vår periferi och har mejslat ut sina roller till perfektion. I filmen om våra liv där vi alltid spelar huvudrollen dyker dom upp, Vardagsstatisterna.
Simhallspolisen:Kvinna 60+, fri i sin nakenhet, vistas länge i bastu och duschutrymme på Valhallabadet. Om någon skulle missa Duscha naken före badskylten rycker hon ut direkt. Bestämt tillrättavisar hon för att sedan obemärkt återgå till spaning från bastumörker.

Föräldramöteskungen: En riktig vuxen med all tid i världen som inte bara framhåller att skolmaterialet är för lätt för vederbörandes barn utan som även hugger som en kobra på att lägga 20 kronor extra till glass på skolresan för skolan är GRATIS!Kungen går alltid i klinch med bohempappan som vill slopa läxor och måste vid varje möte då den lite trötta föräldraskaran febrigt blickar mot dörren pressa fröknarna på hur dom genustänker.

Trädgårdsmästaren: Med betoning på mästaren. Varje helg är denne statist ute i sin trädgård innan du själv vaknat. Mästaren har en särskild trädgårdsuniform bestående av arbetsbyxa, Leif GW-väst och busig målarkeps. Med rosor på kind, tränat rabattöga och jord på handskar möter hon/han din blick när du själv tafatt panikstirrar ut över din kyrkogård till trädgård.

Fiskhandlarkomikern: Man med kraftig göteborgska, plirande blick och egen fiskbil. Inför en hänförd publik bestående av män som ska köpa 1 kg räkor drar han skämt som:”När det börjar lukta för mycket kääääärring i kylen vet du att låtit tossssken ligga för länge!!!”. Publiken bullerskrattar när dom lommar iväg med frysta räkor som sålts som färska.

Vardagselit: Kvinna 40+ iförd kompressionskläder som i morgonljuset på väg mot jobbet avslöjar att dom gått några mil. Dom är nämligen snudd på genomskinliga. Kvinnan drömmer om att vara med i längdlandslaget samt om en kappa som kostar nästan 12000:-. Hon anmäler sig till svåra lopp och får panik på startlinjen. Vardagseliten lägger för mycket pengar på träning, dumtror på reklam om snabba skor, köper skidor dagen före tävling och tonar grå utväxt. Vardagseliten ser inte storheten i Game of Thrones och ser konstiga statister i filmen om sitt liv. And the Oscar goes to….. Vardagseliten!!!

Öppna din dörr!

När jag tassar nedför trappan i sommarhuset till ljudet av Karin och Saras mycket feminina sovljud upptäcker jag att traditionen håller i sig. Ytterdörren står på glänt. Vi har en historik av att aldrig låsa och ibland även glömma nycklarna på utsidan. Detta trots att vi alla tre, mest jag är lite(läs mycket) mörkrädda.
Vi brukar säga att vi aldrig stänger några dörrar och den här helgen när vi ska återhämta oss i norra Bohuslän är det tydligen vidöppet.
På 24 timmar hinner vi tömma den lokala prydnadsbutiken på finfrotté, starta ett hemmaspa, äta middag på restaurang, bestiga berg, sola, sänka 2 flaskor Prosecco i rekordfart och detaljanalysera nuvarande situation i livet. Det är viktigt med kollektiv avstämning då och då. 
Detta mycket effektiva dygn rundas av med kallsvettig promenad i snålblåst. På väg ut slänger vi en blick in till vänster och kan då bara konstatera att garagedörren står vidöppen. Jag har pga kraftiga lår kommit när lilla fjärrkontrollen till dörren i jeansfickan och ledigt öppnat upp. 

Som sagt… Vi stänger inga dörrar. Livet blir roligare så. Den dagen man sitter i sin fina lägenhet och är nöjd med låst dörr får det vara klart känner jag. Står dörren på glänt kan man alltid skymta äventyret och ofta är blott skymtandet gott nog. Får man lust att kasta sig ut är det inte mer med det. Får man inte lust stänger man…för den här gången. En sak är dock säker. Med dörren halvöppen blir livet himla härligt ……eller som Sara konstaterade när hon eventuellt jobbade strax över budget vid impulsinköp av överkast: Vi lever bara en gång. Då kan man inte slå igen dörren till riktigt bra frotté eller ett överkast i perfekt färg.  Mycket rabatt fick vi också, en vän för livet i affärsinnehavaren och 24 timmar som kommer bära oss fram till semestern. Så våga glänta ibland, om inte annat är det alltid skönt med lite frisk luft.