Inlägg av Anna Spolander

Näsa för vatten

Jo jag går ju i crawl nu. Varje söndag träffas vår grupp på bana 3 och tränar under proffsig ledning av Coach Malin. I våra hörsnäckor får vi fräna kommandon under vattnet och varje gång får jag bromsa varje impuls att bubbla till svar. Igår fick vi även en liten puck att trycka in under tighta badmössan som pep i den takt vi skulle hålla. Jag och pipande pucken var grymt osynkade men vem bryr sig när man har ett helt situation room i hårbotten?!?

Efter simmet när jag med stripigt hår och illrött ansikte hoppar upp på cykeln hör jag plötsligt ett : Men tjeeeena! En pappa till min sons kompis har också vevat runt i badet. Jag bannar mig själv för att jag aldrig fixar i ordning mig, att jag har för lågt skura jeans och för att jag fortfarande stinker bassäng. När man passerat 40 borde man inte släntra ut från simskolan som om man gått rakt ur poolen utan att passera omklädningsrummet. Fräsiga pappan är fixad och tycker att min cykel är cool. Jag böjer mig över styret för att liksom markera att jag minsann ska trampa hem till mitt. Då händer en helt ny grej. Min näsa fullkomligt spyr ur sig vatten. Det rinner och rinner och ingen jackärm i världen kan stoppa forsen. Pappan får bråttom iväg. 

Hela vägen hem pumpar näsan vatten. Jag kanske inte är bäst på crawl…..ännu men om vatten blir hårdvaluta i framtiden ser ni här en tjej som kan kånka vätska över gränser och sälja dyrt. Det kommer berättas sagor om damen som obemärkt bär med sig litervis av det flytande guldet i sin näsa. Hur får hon in allt vatten undrar någon?!? En annan sänker rösten och viskar:Jag tror hon crawlar.

Ryggdunk

Står bakom Sara på veckans Grit Plyopass. Tycker att hon ser så tuff ut i sina tights, vår modiga kompis som alltid ställer sig längst fram i startfållan och längst fram på klasserna eftersom det är där vi ska vara när Sara får bestämma. Så ser jag en kär gammal vän. Saras stålrygg. Blir nostalgisk. Tänker på alla lopp och pass jag avverkat bakom Saras akter. Trygg och stark jobbar den på med mig hasande bakom. Ibland har jag sett den försvinna iväg bland träden och ibland har den skenat före på supersnabba skidor. Tror inte det finns en starkare rygg. Alla borde ha en sådan i sin omedelbara närhet.

Om någon försöker tränga sig markerar ryggen med en snärt så jag får fri lejd bakom. Skoningslös plöjer den fram genom liv och lopp. Dessutom vet jag ingen rygg som har burit mera godsaker till sina kompisar än Sara Stars under långa träningspass. Så tack till alla er med raka ryggar som skyddar oss krumma i bakvattnet. Behöver ni hjälp finns vi här och som vi civilsnutar säger:Cover your back!!! Glad fredag! 

15 vs 41

Jag fyller 41 år idag. Det är skönt att vara vuxen. Om något är konstigt säger man till, vet man inte frågar man och är man trött går man och lägger sig fastän klockan bara är 21. Det finns inte så mycket att bevisa eller tveka på. Alltså oftast känns det så. Men ibland(läs ofta) slår den inre tonåringen till. Tonåringen avlider nästan av tristess på Ica när alla andra vuxna storhandlar och jag bara köpt glass, tuggummi och duschcreme. 

Tonåringen blir fnissig när någon vuxen (i min ålder) andas högt genom näsan på allvarligt möte så en liten kråka åker hiss i näsmynningen och när killgänget i tuffa bilen med fetaste fälgarna flirtgasar vid rödljuset bränner 41-åringen gummi med familjevolvon för att hinna först iväg. 

När blir man vuxen på riktigt och sorterar räkningar i pärmar, tycker rödvin är gott och planterar vårlökar i tid? Eller blir man inte mer mogen än så här. Vad skönt i så fall. 

Tänk om man hade kunnat åka tillbaka i tiden och ge sig själv som tonåring några råd. Jag som fruktade det triiiiista vuxenlivet så innerligt. Då skulle jag sagt: tuffa tjejerna i rökrutan som får åka med moppekillarna på pakethållaren kommer inte vara coola för alltid, orientering är inte din sport, det gör inget att du tycker maskinskrivning är trist, ge upp med att motarbeta virveln i luggen för den är där för att stanna. Sedan skulle jag ge mitt 15-åriga jag en kram och säga, fortsätt dagdrömma och håll fast vid din sjuka humor. I framtiden kommer du träffa massa härliga människor som är precis som du och allt det där som du tycker är konstigt med dig själv kommer bli din största tillgång. Go 15- åring och go 41-åring. Ni är lika och samma och tillsammans kan ni klara allt!

Stela krabbmän

Vad är det för krabbor där i spegeln tänker jag på Core-passet. Vi ska stå i bordet med en vikt på magen men jag och Sara är så stela att bordet får slagsida. Dom två skeva borden tittar stressat på varandra och sedan ut över salen. Alla andra står stadigt och starkt men längst ner i hörnet står ytterligare ett trasigt bord, en man 60+.

Övningarna fortsätter och så fort det bygger på rörlighet låser det sig för oss och 60+. Men när det ska svingas tunga vikter över huvudet är vi bäst. Likt två östeuropeiska kulstöterskor hivar vi tyngsta alternativet mot taket. Starka tjejer! säger instruktören och sneglar mot vårt håll. Krabborna skrockar nöjt. 
I bilen hem kommer insikten. Det är Sara som säger det utan omsvep.

-Vi har blivit två karlar. Inte finlemmade yogamän utan två gubbar som gör ljud när vi ska knyta skorna.

Vi går alltid för guld, lyfter tungt och hoppar över all typ av stretch för dom har två männen tycker att rörlighet är för kärringar! Vad hände, hur blev det så här illa?
Näeh det får bli ändring nu. Vi måste ur våra gubbkroppar och bli kvinnor igen. När jag ska gå ur bilen är vi så stela att vi inte kan kramas. Vi vinkar med korta pingvingar mot varandra. Yoga och stretch nästa känner jag. Ska bara klia mig i skrevet, rapa och knäppa upp en Pripps Blå först. 

Agent med rätt att andas

Anna! Glöm inte att andas! Jag har gjort en omstart med crawlet. Hittat en ny simfröken och värvat kompisar till en grupp som from idag kommer crawla på bana 3 om söndagen. 

Nytt är hörsnäckorna. I dom hör man Coach-Malins röst lite som jag tror att det är för dom som hör röster i huvudet. Alltså Malin är ingen demonröst utan säger snälla saker som att :Nu har du crawlat i 12,5 meter Anna!, lyft armbågen och vila benen. Som vanligt är det problem med andningen för mig. Förstår inte varför jag inte förstår att man måste upp och ta luft. Vad jag vet är jag ju inte en makrill…..ännu. 
Gruppen iförda likadana illrosa badmössor är heltänd, alla utom jag crawlar snyggt och hörsnäckorna känns lite tuffa, som om vi, speciellt jag är undervattensagenter. Vid ett tillfälle fick vi tom byta kanal pga en störning. Typisk agenthandling. 

Agenterna siktar nu mot Vansbro. Gruppens Stig Helmer (läs jag) har en bit dit men ge mig lite tid med mina säposnäckor så ska ni se att jag lämnar stadiet: ”Number 3! Bend your knees please!” 

Ögongodis 

-Är det OTG du ska ha? Tuffa snowboardkillen med dreads ger mig en sval blick där jag står och provar skidglasögon.På insidan tänker jag:Vad är OTG? Har det att göra med med ATG? Är det travspelarglajjor? Måste man ha någon diagnos för att bära dom? 

På utsidan säger jag med lite nasal röst genom tonat glas:-Ja OTG ska jag ha. 

Betalar och poserar nöjd med ny hjälm och OTGögon för sambon.

-Dom är stadiga du konstaterar sambon.

-Men alltså dom skaaaaa vara så stora tonårssnäser jag.
Under hela sportlovsveckan har jag lite problem med periferiseendet för bågarna bygger liksom ut en bra bit från ansiktet men som jag tar fräna selfies på mig och mina nya glasögon.

När jag sista dagen passerar skidbutiken ser jag skylten som hänger precis ovanför där jag pratade nasalt med dreadlockscharmören. ”För dig med glasögon, prova våra OTG-googgles!” Jag som bara har linser har alltså köpt…ja du förstår. 

Härligt att lära sig nya saker peppar jag mig själv när jag ser att allt man ser av mig i backen är en stor framruta med darriga plogarben. 

OTG kompisar! Glöm aldrig det!!!

Ridå och tack för mig!

Reinos ägg…

-Ja vad tycker ni att ni har tappat mest? PT-Reino inledde terminens andra pass med att sondera terrängen lite finkänsligt så här efter världens längsta sjukdomsuppehåll.

-Ja jag känner att problemområdet är lite all over the place sa Sara och gjorde en svepande gest i bukhöjd.

-Här har man tappat allt summerade jag med blicken i taket.

Kanske var det det där med TAPPAT ALLT som fick Reino att knäcka upp kinderägget med tre små intervallöverraskningar i en. 

Vi lubbade så till den milda grad att Sara föll på bandet och brände upp knät. Det är eventuellt den tuffaste skadan som drabbat oss. Karin skrapade sig visserligen när hon joggade i NY och jag skar mig på skidan då jag gick från stillastående upprät till liggande raklång utan att passera gå på Långberget. 
Sättet Sara ramlade på, likt en graciös,döende svan ger henne förstaplatsen. Tyckte mig höra att det gick ett sus genom gymmet. Igenom intervallbonanzan kom vi på stela ben. Lite blodvite stoppar minsann inte den här gruppen. Inte ens när PTn värper ur sig kinderägget från helvetet. 

Arga sälen 

Så!!! Då kan du simma fram och vända! Alla blickar i crawlkursen vänds mot mig. Jag crawlar mitt finaste mot kaklet, kisar genom igenimmade glasögon och sedan tar det liksom stop. Kullerbyttorna som alla dom andra gjort så snyggt fungerar inte alls för mig.

 Jag flyter upp som en boj med baken, välter liksom åt sidan och tappar känsla för vad som är upp och ner. När jag med vild blick kommer upp till ytan har jag även med mig den där korven som delar av banorna som en piratpapegoja på axeln. 

-Oj! säger simfröken med ett tonläge man har när man aldrig sett en värre vändning. Simma du ut i mitten och öva lite kullerbyttor. Hej förnedring! 

Min inre treåring vill slänga av sig glasögonen och skrika:Varför måste vi lära oss elitsimmarvändningar?!! Jag ska simma Vansbro! Där vevar vi på tills det tar stop. 
Den yttre 40-åringen rullar dock duktigt runt och övar med mörkt sinne och hoppas att lektionen snart är över. Det är den inte. Fler misslyckade vändningar inför hela klassen ska hinnas med. När jag kommer för nära kanten och slår i huvudet känner jag att det räcker.

-En gång till så kan du det säger fröken.

-Nej säger jag och simmar tillbaka mot stegen.
Känner att det är lite härligt att vara vuxen och kunna säga nej till det man betalt för att lära sig. Jag rinner ur simhallen med en ynka tanke. På söndag ska jag öva tills jag kan det. Så ni som vill köpa biljetter till showen :”Den aggressiva sälen” bör bege er till Kristinedalsbadet runt lunch. Jag är piratsälen med papegojan på axeln.

#sportlov 

Barn i motljus, barn på fjälltopp, skrattande familj i sittlift, choklad i backen, tummen upp med öl i snöfotölj och barn som kramar fjällanläggningens maskot. Skidresan är fantastisk på facebook och Instagram. Skidresan är ju i sanningens namn magisk i verkligheten också men det är fler filter IRL när förkyld minderårig får ankarliften i huvudet än på glatt barn på instagram. 

Går igenom våra bilder och jädrar vad vi äter gulasch, åker längd och busar i liften. Dessutom är det kanonväder på alla bilderna. 

Vill bara för er som inte kom iväg det här sportlovet och kanske har hänförts kring #sportlov #snöbus #nukörvi bara i förbifarten göra en bildbikt från vår resa. 

En fjällsemester är, för de flesta av oss i-landsmänniskor en veckas friluftsliv utanför vår bekvämlighetszon. Svetten i ryggslutet som bubblade fram första dagen på skiduthyrningen ligger liksom kvar latent hela veckan. 
Bakom mitt kort på färgglad tioåring mot glittrande fjällvidd låg dramatisk vurpa med skrapad näsa, bråk om att VI inte spelar minecraft när vi ska ut i backen och den eviga pjäxpaniken då du i för varma kläder ska huka ner på varmt golv och finjustera hyrda skodon. 

Att vi alla varit sjuka på resan syns inte på en endaste bild. Nej vi har minsann rosiga kinder av den höga luften, inte av febern. 
Efter tio timmar i bil är vi nu hemma och summerar resan. Sonen tyckte att två saker på stack ut:1. ”När mamma härmade den värmländska farbrorn på macken ”och 2. ”när mamma tappade ner skidorna för trappan”.

Tusan också att jag inte tog kort på det!!

Städgeniet

När det är dags för slutstädning av fjällboendet vet man att sportlovet är över. 

Jag är kort och gott ett städgeni. Vill bara vara oklädsamt tydlig med denna ocoola talang. Redan i unga år kunde jag få huset skinande rent dagen efter röjarfest lagom till mina lyckligt ovetande föräldrar anlände hem. Så när nu stugan ska göras redo för nästa familj lämnar jag inget åt slumpen. 

Vid vår ankomst noterade jag stilla att det huserat städamatörer i stugan före oss. Slarv med både glans, doft och puts. Jag fnös med viktig min. Med ilsken frenesi drar jag därför igång och städar för två familjer. 
Sambon och sonen föses framför städgeniet. Dom får inte gå på toaletten, inte nudda nysvabbat golv, rufsa till puffade soffkuddar eller röra kranarna i köket. Jag är aggressiv. 

Eventuellt har jag någon gång under veckan i smyg planerat hur jag ska lägga upp städet och min plan håller. Som jag fejar och gnor. Kritiskt synar jag Skistars eget allrentmärke med tränat öga. Det går som vanligt överstyr och när sambon försiktigt säger att han redan putsat kaffekokaren snäser städgalningen :Skistar ska inte ha något på oss! och så var det färdigpratat om det.
Till slut är jag klar. Drypande av svett tittar jag febrigt mot den gnistrande duschkabinen. Det blir inget med det viskar städpsykot och backar ur fjällstugan med en trasa släpandes för att fånga upp det sista.
I bilen upplyser sambon mig om att jag missade att montera på ett av rören på dammsugaren. Därför har jag, till allas förtjusning jobbat dubbelvikt. 
Men städgeniet blir inte förnärmad för hon vet att Skistars städinspektörer inte har ett skit på henne samt att sockar som tex inte plockats upp från golvet under sängen nu sover den eviga sömnen i dammsugarpåsen. Sov gott lilla strumpelump! 

Vart är vi på väg?

Jag drar på åtta! Key West! Jag pantomimar en nödbroms och nickar viktigt mot tvn. Min sambo säger att jag tänker för högt när ledtrådarna läses upp. Rätt svar:Key West! Jag höjer armarna i skyn och skriker:Jag äger ikväll! Sambon vill veta om vi är i samma lag eller inte. Jag svarar luddigt för kommer det frågor på politik, kungar, rymden, kemi och typ allt annat är det bra med ett smarthuvud i sitt lag. 

Jo det är På Spåretkväll hos oss. Samma visa varje fredag. Jag kan en fråga och drabbas då av högmod och tror därmed att om jag bara fått vara med skulle jag vinna allt. 
Sedan kommer ett smalt resmål jag inte minns. Jag smsar upprört med en kompis att frågorna gaaaranterat är anpassade efter dom som tävlar. Jag kan ingenting om urbefolkningen och valuta. Jag gäspar uttråkat. Både Första klass och Dressinen kan. 

På ”Vem där?” gissar jag vildsint på de flesta kända människorna som finns och blir förbannad när det från höger viskas om att jag får 3 poängs avdrag vid fel svar.
Det är samma mekanism som när jag ser filmer om Mount Everestbestigare och tremilen i Holmenkollen. Jag tror under en begränsad tid att jag skulle komma ända upp alt gå för guld. Sedan kommer självinsikten och eftertankens kranka blekhet. Fasen vad tråkig den är alltså. 
En gång lyssnade jag inte på den, en gång. Då ställde jag mig på startlinjen till Vasaloppet med 3 mil i benen. Jag kom till repet i Risberg. Sedan blev det förnedrande buss till Mora tillsammans med andra med övertro på egen förmåga. Hävdar dock bestämt att hade jag bara fått valla om skulle jag varit med i tätstriden. Det var bara inte min dag eller år eller årtionde. Visserligen var det sol, perfekt före och knivskarpa spår men skit i det. Ny valla, obefintlig självinsikt och nya ben… Ja ni förstår. Lätt som en plätt. 
I morgon är det crawlträning. Bra att börja finslipa tekniken inför OS känner jag.

Crawlhybris 

-Då försöker ni sätta ihop allt och crawla 25 meter! Simfröken skickar iväg alla oss krisande 40-åringar i nybörjarkursen en efter en.Jag vevar igång. Upp med armbågen, fingertopparna i vattnet, ner med hakan, blås ut. Glasögonen immar igen och jag tänker att jag max kommit tio meter men när jag stannar upptäcker jag det. Jag har crawlat 25 meter nonstop för första gången. 

Med håret i ansiktet som en urtidsman, blind blick och illröda kinder vänder jag mig till killen på grannbanan och halvskriker med falsettröst:Jag klarade 25 meter! 
Han och hans tuffa tatueringar simmar vidare opåverkad av miraklet i Valhallabadet. Själv vill jag få medalj, åka i öppen bil i parad, låta konfettin regna och bara fira mina första 25 meter utan drunkningskänsla. 

Medan jag väntar på min tur att simma iväg på nytt hinner jag tänka att jag eventuellt kommer gå för guld på Vansbrosimningen och att jag verkligen är en crawltalang som precis börjat blomma. Eventuellt måste jag börja tävlingssimma. Än är det inte försent. Full av hybris ger jag mig av. Men så fylls näsan med vatten och jag får stanna direkt och vrålhosta så det ekar över hela bassängen. Magin är bruten, guldet får vänta och crawl är inget en sådan som jag lär mig på tre gånger. 
Eller som vi crawtöntar säger:Efter hybris kommer kallsup. Glöm aldrig det!

Räddaren i nöden

Förra veckan var min tuffaste arbetsvecka på mycket länge. Jag flängde fram och tillbaka till Stockholm och adderade även nästan 40 graders feber mitt i allt. När jag med krösamajahållning checkade in för den sista övernattningen i Stockholm tittade den ytterst piffiga receptionisten på mig och sa:-Men hur mår du? Inte så bra pep jag med den lilla spillran dom återstod av min sönderhostade röst. 
När jag kom in på hotellrummet kraschade jag med kappa och skor på sängen. Men så hörde jag en liten knackning på dörren och där stod en vagn med apelsinjuice, clementiner, halstabletter och en kanna te. 
Receptionisten rullade bestämt in vagnen, bäddade upp sängen och konstaterade att när man är sjuk får jobbet vänta. Det är det som är skönt med att inte vara president la hon till och försvann ut.
Jo jobbet fick vänta dagen därpå, clementinerna var goda men finast av allt var omtanken. Innerst inne ville jag bli vaggad, baddad på pannan,matad och badad som en bebis i badkaret men så är ju det där att man inte är president alt. nyfödd. 
Så privatjeten fick stå till förmån för ett försenat tåg. Men ett stort tack till receptionisten och Cocillana….det bruna guldet,jag älskar er båda! 

Snö makes people talk 

-Kör man fast tror du?I mörkret med snö till knäna står en granne jag bara hejat på någon gång och tittar på våra begravda bilar. Tappert skottar vi sida vid sida och sopar av snömassorna från biltaken. Vi småpratar, skrattar åt kaoset och till slut när jag kört fast 3 gånger ger vi båda upp. Vår gata står sist på skottarlistan. 

Jag börjar gå mot jobbet och grannen som jag nu upplever att jag känner går in till sig . På vägen ser jag människor som bullerskrattandes puttar på en buss, grannar som uppsluppet gräver fram bilar ihop och personer som liftar och blir upplockade. Göteborg ligger begravt i snö men få gånger har stan känts varmare. Någon frivillig bjuder på kaffe i köerna där folk suttit i upp till fem timmar, busschauffören stannar en extra gång så att en sen resenär ska hinna med och på Landvetter fläker sig en pilot ut genom rutan för att borsta av sitt plan. Ingen, inte ens ni med fyrhjulsdrift, blir arga när man krypkör på motorvägen och på jobbet vill alla berätta om sin dramatiska morgon vid kaffeautomaten. Vi lyssnar, pratar och ojar ihop. 

Det råder frid och lugn. Snön kramar om stan och rosiga barn störtar nedför minsta lilla lutning på pulkor och snowracers. I morgon kommer alla gator säkert vara skottade, bussen gå i tid och grannen återgå till att vara en halvfrämling. När jag går igenom bilderna från i morse på när snön låg orörd sorterar jag raskt in snökaoset under mytomspunna, disneyglittrande minnen och där får det ligga tryggt. Ingen får någonsin smutsa ner det här minnet med att påminna mig om kallsvetten på min rygg, att jag tappade telefonen i snön och ingen säger ett ord om att jag frustrerat vid ett svagt tillfälle slängde iväg skyffeln med ett ljudligt FAAAAAN i HELVETE!

Snyftande såssnipa 

Ibland när man sitter i bilen och hör en sorglig låt eller ser en hjärtasmärtafilm kommer den…. Okynnesgråten. Man gråter lite effektivt, snyter sig och går vidare. Inte för att det finns något särskilt att vara ledsen över utan för att man behöver öppna känslospjällen en snabbis. Men sedan finns det den andra gråter, kroppsgråten. När du svettas som en trasa mitt i urvridningsmomentet. Igår var jag på Heat-en träningsform där du studsar runt i 38 graders värme.

När jag står i plankan droppar det inte av mig, det rinner som när man häller sås ur en såssnipa. Med svetten som häller ur varenda por rinner också en veckas stress och press. Efteråt ser jag ut som om jag stått i duschen alt romantiskt sommarregn med kläderna på. Kroppen har gråtit ut ordentligt i 45 minuter. Precis som efter den lilla gråten i bilen känner jag mig pånyttfödd efter kroppslipen. Musklerna är mjuka och ansiktet liksom rent efter allt svett. Illrött visserligen men fräscht. Sminkar mig och går på fest.

I natt upptäckte jag som på given signal en tredje gråt, stora vätskebrist- och träningsvärkssnyftet. Vaderna skrikgrät och tinningarna hulkade så det skälvde i sovrumsväggarna. Nästa gång det är dags för kroppsgråt glömmer vi inte att fylla på med nya tårar före och under passet. För vem vill vara en uttorkad såssnipa(med ett P)?!? Inte jag.

Anna börjar skolan

I morgon ska jag börja i skolan, crawlskolan. Vi har fått en lista vad vi ska ha med oss. Varsamt packar jag simglasögon, baddräkt, vattenflaska och min alldeles för proffsiga badmössa. Tänk om jag är sämst i klassen! Det är ju alltid några som redan kan. Bara jag inte får stanna kvar och öva extra med fröken efteråt pga obefintlig koordination.

Vissa föds till crawl. Dom bara har det och crawlade snyggast ut till flotten redan på högstadiet. Jag bröstsimmade med stel nacke utan att blöta ner håret. Undra om alla går två och två på kursen så jag inte får någon vän att göra övningar ihop med utan får umgås med den där orange dockan utan armar som man livräddar från botten. Hej vuxenängslan!

Näeh! Det får bli som det blir. Nu är väskan packad! Jag är redo!! Ja nästan redo iallafall. Måste raka benen bara! Så trist att bli kallad tångruskan på första skoldagen. 

Kräkkriget

Jag mår inte bra! Det är magen. Klockan har inte ens slagit 8 när kollegan kallsvettig reser sig upp och skyndar hem till säng och toalett. Vi spritar allt han tagit i och som på given signal är den igång, KRÄKSKRÄCKEN.

Få vardagsåkommor leder till denna kollektiva hypokondri. Jag känner mig illamående och svag. Väljer fräsch lunch som så att säga är någorlunda okej att få upp. Rustar fokuserat för krig. Räknar timmar när jag borde insjukna och dubbelkollar vätskeersättning i medicinskåpet men inget händer. 

Nu på kvällen orkar jag inte leva i skräck längre och blåser faran över. Känner lättad att livet återvänder. Lägger mig tidigt och hinner precis öppna det glossiga magasinet när en liten späd röst hörs innifrån sonens rum. Mamma! Jag mår lite illa! På två steg är jag inne med kallt vatten i glas, handduk och hink. En god mor skulle riva av sig på överkroppen och vråla:Ditt gröööna vidunder! Ta mig istället!!! Jag å min sida håller andan, tvättar händerna efter minsta sonberöring och tänder på toaletten så att vägen för det stora kräkruset är belyst. Sedan ligger jag på helspänn och lyssnar på vartenda ljud från grannrummet. Plötsligt springer pojkfötterna över golvet, jag vräker mig dramatiskt ur sängen. Nu jäklar drar det igång. I dörröppningen möts vi och jag föser min ende son mot det vita kaklet. 
Får jag en kvällssmörgås? Han är pigg och hungrig. Efter en korvmacka somnar han lugnt. Kan det vara så att vi undslapp krigets fasor och botten av Katlagrottan? Om 48 magiska timmar vet vi. Fram tills dess…Vik hädan galla! 

Svångremmen

Igår på jullovets sista dag summerade vi i sann familjen Ingallsanda vad vi ska bli bra på 2016. Tioåringen kände akut att han måste hålla hårdare i börsen. Med vilt uppspärrad blick berättade han hur han tokshoppat i kiosken på helgens handbollsläger. Ja pengarna hade fullkomligt rullat iväg på chips och läsk. Det hjälpte inte att jag lite försiktigt flikade in att han fått pengarna av oss och så att säga inte bränt ur egen ficka. Han var orubblig. Svångremmen var åtdragen och plånboken stängd för allt skoj. När jag senare skulle handla på Kvantum var kvarg,broccoli,keso och ägg såklart slut. I våra kundvagnar som för bara några dagar sedan var till bredden fyllda av chokladaskar, julskinka och revbensspjäll låg nu bara grön, nyttig och extremt fiberrik kost. Väl hemma tänkte jag i vanlig ordning boka upp mig på helgens Sats-klasser men även där hade allvaret tagit över och alla pass var fulla. Det är helt enkelt färdigskrattat i hela Sverige vid den här tiden på året.

2015 är över och oj vad vi fokuserar på 2016. Kanske blir det här året då allt händer tänker vi med trött januariblick. Exakt vad som ska hända vet vi dock inte och med svångremmen så hårt åtdragen är det svårt att tänka alls. I nya kalendern på jobbet skriver vi in möten, konferenser och föreläsningar med vår finaste handstil.

Denflamsiga whiteboarden från slutet 2015 med tomten målad med vissa kroppsdelar kraftigt överdimensionerade tvättas rent och fylls av prydliga vuxenanteckningar. Vi nickar sammanbitet över skrivborden och säger att nu kör vi minsann, oklart vart vi kör bara. 
Fast handen på hjärtat vet vi ju vad som snart kommer hända. Svångremmen orkar inte vara på innersta hacket förevigt, ingen kan leva på enkom kvarg och tom en mycket bestämd tioåring kommer inom en ganska snar framtid vara TVUNGEN att avbryta sparandet pga ett fantastiskt spel som han MÅSTE köpa. Vem behöver förresten en svångrem som håller uppe byxorna så här efter julens utsvävningar?!? Ingen känner jag. Bort med den! 

Ett långsamt farväl 

Man känner starkt när tiden är inne och i mitt fall var det säkert två år sedan jag gjorde det. Jag talar om bokslutet, det garderobsliga.

Vid 20-tiden igår reste jag mig resolut upp från ett hajprogram på tv och våldstömde 3 klädförvaringar. Ja alltså ambitionen har varit klädförvaring men vilken resa det blev i bortglömda saker. Hittade bl.a foton, ett pass, gratulationskort, en försvunnen nyckel, nummerlappar från lopp, kortlek med Moramotiv, kvitton från bortglömda utekvällar, förlängningssladdar, en liten träburk med mjölktänder(mina) och en medalj från Laserdome. Jag blev så sentimental och kramade dramatiskt varje liten pinal hårt i handen. Berättade långa historier om varje grej för döva öron och fick vid ett tillfälle ett avmätt:”Fast det är väl tyyyyp bara från i somras eller?!?”

Nåväl. Skoningslöst rensade jag bort plagg på plagg. Tjocka tröjan som tappat färg, rutiga skjortan med fläck som inte går bort och så plötsligt dök dom upp. Mina smala smalaste smaljeans. Utan tillstymmelse till stretch låg dom där och smålog. Dom var dyra redan då och satt som om man sprayat på dom, DÅ. Nu tar kan jag dra dom över låren och sedan tar det liksom tvärstopp. Inget annat plagg har klarat så många garderobsliga bokslut. Har hållit fast vid dom som en ärvd klenod med tro om att en dag kommer jag bli så där minismal igen och då är jeansen beredda längst in. Den dagen har inte kommit på 16 år och kommer inte komma.

Man måste vara sann mot sig själv. Varsamt vek jag ihop dom och tog farväl. Dom var som bäst på väg ner i kartongen till insamlingen när jag raskt,som i trans, hängde upp dom på galgen och in i garderoben igen. Man måste vara sann mot sig själv som sagt och om jag åker på en våldsamt seglivad version av vinterkräksjukan alternativ blir förvandlad till ål är det ju skönt att ha ett par jeans som verkligen passar. 

Det vita guldet

Det är synd om människorna heter det ju. Jag skulle vilja utveckla Strindbergs ord till Det är synd om Göteborgarna. Redan igår kväll började tioåringen vibrera. Nästan febrigt satt han vid fönstret och väntade på den utlovade snön. Vid midnatt började den falla. Även jag och andra vuxna barn fick förhöjd puls. 
Före 9 nu på morgonen hade det byggts en snösoffa, snögubbe och alla vinterjulklappar var testade. Alla barnen på gatan jobbade för högtryck under tunga grå moln. Men precis när snögubben fick sin morotsnäsa kom spöregnet och ett unisont och barnaljust NEEEEEEEEJ ekade över stan. Skoningslösa regnet har i detta nu tagit gubbens huvud och torso. Eventuellt fryser det på framåt natten. Hoppas det. För Göteborgarna är värda sin snö och snögubben behöver faktiskt både bål och huvud.