Inlägg av Anna Spolander

Minneschips 

Med röst i gränslandet till falsett summerar sonen Bockstensmannen, Varbergs fästning och bad i havet på under en minut. Dagens skolutflykt har varit en succé! Han skuttar på smala pojkben bredvid mig på gatan och mitt hjärta svämmar en skvätt. 

-Vad blev det för souvenir då? frågar jag rusig inifrån mitt kärleksmoln.
Under dagen har jag med tänkt på min egen skolutflykt med exakt samma rutt då jag köpte en nyckelring av tjärat rep till min familj. För när vi reser kommer det minsann gåvor med tillbaka till dom som inte åkte med. Det är sedan gammalt. 

Pojkbenen slutar skutta.

-Mamma! Du kommer inte tro dina ögon! 13 kronor styck kostade dom! Det var rea!

Han stannar och rafsar i väskan. Jag blir uppspelt. Upp ur väskan kommer en påse potatischips.

-13 kronor mamma! Värsta rean stryker han under.

-Men du skulle ju köpa med dig ett minne! Vi står mitt i gatan. Chipspåsen glittrar i solen. 

-Det fanns inga bra minnesgrejer i butiken och jag kommer ju ihåg resan ändå. Han trycker chipsen mot bröstet. 
Jag drar en lång, lite ilsk förklaring till varför man köper en liten souvenir när man är på utflykt. Tioåringen och jag möts inte alls. Han har ju fotat fängelsehålor och tagit selfies på stranden. Helnöjd! Så tänker jag på mig,Karin och Sara. När vi hade simmat Vansbro och det var kö till t-shirtstånden med Vansbrosimmettryck knallade vi bara lojt förbi rakt in på Lyco och köpte smink, parfym och hårprodukter istället. Inte mer med det kände vi. Chips och ögonskugga är kanske dom nya nyckelringarna. En målgångsselfie på det och vi är i hamn. Resan kommer vi ju som bekant ihåg ändå.

Viktig lärdom

Med 20 minuter till start sladdade Sara in i startområdet med meningen:Det här får fan inte ta mer än 2 timmar för jag måste hem och klippa gräset.

Sedan höll vi våra traditioner vid liv genom att missa vår start pga sista panikkissen och selfies…. 

Jag som somnade 3 i fredags natt efter en 50-årsfest kände redan efter första bullrande  mansrapen, 100 meter från start att det skulle bli ett jobbigt lopp. Gårdagens ytterst rimliga öl fortsatte hemsöka mig under hela loppet. Vid 2 mil mådde jag illa ,hatade motvinden, hatade cykling, hatade hästarna som tuggade harmoniskt vid sidan och hatade min jacka som snärtade mig i ansiktet gång efter annan. Mitt i detta självförvållade bakismörker kör en bil upp jämsides och ut genom rutan hänger hon…. vår coach Cami!!! Cykelproffset och världens bästa påhejare. Hon skrek att jag skulle sluta bromsa i nedförsbacken och lägga in en högre växel. Då jäklar växlade Team Vahlberg/Spolander upp. För Coach Camis order är lag. 

Sedan var det bara att som vi sa med en saltgurka i mungipan på sista vätskestationen att ta skiten i mål. 2 alvedon, 1 saltgurka, 4 sura uppstötningar och 3 liter kallsvett senare rullade vi över mållinjen. 
Sara missade visserligen gräsklippardeadlinen med 28 minuten men min ytterst vetenskapliga undersökning kring hur alkohol och idrott fungerar i grupp fick ett tydligt resultat. Öl och cykellopp bör aldrig mötas. Åtminstone inte i den ordningen.

Tappad skinka 

-Säger han att vi ska springa idag blir det ett nej!
-Han kan glömma intervaller!
-Vi får väl bara säga till att vi är lite trötta. 
-Aldrig att jag springer en meter på bandet.
Lite så gick snacket i omklädningsrummet före sista träningen med vår PT igår. 
Fem minuter senare var löpbandet inställt på TYP snabbaste farten och våra ben gick som trumpinnar. När Reino säger intervaller blir det intervaller. Sara hotade med argaste mammarösten att det minsann inte skulle bli varesej jul-eller sommarpresent om passet skulle fortsätta så här. PT-människor tror nog inte på tomten för 30 intervaller senare och en massa benböj och sving med hantlar kröp vi förintade ut från gymmet. 

På vägen hade Saras bak lossnat under dramatiska former. Reino har aldrig varit med om att någon tappat ett skinkparti innan. Konstigt tyckte vi. I den ljumma kvällen då vi hoppade över tröstande vi-är-bäst-ändå- kramen pga svettface log vi ändå mot varandra. Dels för att vi överlevt, ett tag kändes det inte så och att vi snart ska ut på touren igen. Alltså touren… Vi ska trampa Hisingen Runt på lördag och där finns det inte en löparintervall så långt ögat kan nå. Där är det bara vi, våra cyklar och Saras rullade kiosk i midjeväskan. Träning, sköj och choklad i ljuv förening. Vår version av blod, svett och tårar. 

Som vi ska cykla. För en sak har Reino lärt oss. Efter halva sträckan är det hemväg och då ökar vi för våra (läs Saras) ben är tydligen långa och starka. Hoppas bara att Saras borttappade bak återvänder. Det blir förjädrans krångligt med cyklingen annars. 

Filmtime!

Idag ska vi filma lite sa coach Malin och crawlgruppen nervösfnittrade till svar. En och en fick därefter lägga sig på en egen bana och simma sitt finaste framför den allseende kameran. 

Du kanske har varit på löpanalys när du köpt skor någon gång och när man ser sina fötter trumma mot löpbandet undrar man vad det är för trollklövar på tv-rutan för den där kobente, nästan haltande människan kan OMÖJLIGT vara jag. 

Så blev det min tur. Tystnad, tagning och svisch iväg från kanten. Eller svisch förresten. När jag crawlar tror jag att jag är en pil i vattnet. Upplever att jag simmar relativt fort. När videon analyserades såg jag ett stycke drivved i svart baddräkt. Att se detta crawlande parti kött veva i slowmotion. Alltså gäddhäng, ryggfett och baddräkt som satt lite för högt på ena skinkan gör sig inte i nedspeedat tempo. Dessutom en svart mun som kippade efter luft med tillhörande ilsken blick genom tonat glas. Allt det där innehöll mina rörliga bilder. Ingen film jag går ner till Video-nytt och hyr igen om man säger så. Simfröken var dock helt snäll, berömde framsteg, stannade bilden och gjorde en sådan där fotbollsanalytisk pil på skärmen för att visa armbågens vinkel osv. Proffsig hantering av drivved skulle jag vilja säga. 

Fast är det inte så att kameran lägger på fem kilo och att vatten fungerar som ett förstoringsglas?!? Behövs det dessutom kanske en bit timmer som ska flyta förbi trovärdigt i en vildmarksfilm är det bara att ringa mig. 

Åsa och jag 

Söndag betyder ju crawlträning numera. Med coach Malins röst inbankad i hjärnan genom dom små lurarna kämpar vi längd efter längd iförda våra fådda, mycket färgglada badmössor. 

-Idag ska ni liksom skruva er genom vattnet säger Malin. Gruppen nickar ivrigt. Jag tänker på jätteborren Åsa som tuggade sig genom Hallandsåsen. Lite så är jag. Ja en Åsa med baddräkt och röda simglasögon.

-Ja, ni ska ju inte snurra flera varv skrattar fröken. Jag slutar att tänka på Åsa.
Resten av gruppen simmar snyggt med rull och höga armbågar. Jag får liksom inte kläm på det och till slut tror jag att coach Malin eventuellt blir lite trött på trålen längst bak.
-Anna håll ner handen!!! Hur svårt kan det vara?!? hör jag och resten av gruppen också för den delen i våra lurar.
Då blir jag trygg. Hur svårt kan det vara?!? Det är ju vårt mantra i livet. Inte tänka, släpp sargen och bara fortsätt simma. Jag slutar fundera över armar, ben, huvud, fötter och antal simtag.
Det går ungefär 100%bättre…..i hundra meter. Sedan byter vi övning och jag får hjärnsläpp och börjar simma amatörfjäril. Trålen är tillbaka. Men under hundra meter var jag faktiskt Åsa och borrade mig fram genom vattnet,lugnt och metodiskt. Innan sommaren hoppas jag att jag kommer ut på andra sidan. För sådana är vi Åsa och jag. Envisa och unika… Hallandsåsen och crawl…same,same…Hur svårt kan det vara?!?

Dyra kostråd

Redan innan jag går in vet jag vad som kommer hända.-Ja jag skulle vilja köpa en burk magnesium säger jag med stark vitaminexpertröst.

Superfräsch kvinna med perfekt hy granskar mig.

-Magnesium säger du. Har du krypningar i benen, kramp…

-Nej men jag äter det för att jag är rädd att få kramp säger jag och tänker att jag har övertag. Här ser ni en erfaren atlet som gör tuffa extremlopp(läs Hisingen runt) Eller är det bara hokuspokus? lägger jag till.

Hälsokostkvinnan stelnar till.

-Näääeh här säljer vi inget hokuspokus. Ofta beror ju kramp på att du inte är tillräckligt tränad… Pendeln har svängt. Nu leder hon.

Det som sedan följer är en klassiker i mitt liv. Jag blir så jäkla ägd.

Korgen fylls på med blutsaft, någon multivitamin för mogna(!!!!!) kvinnor, diffus blåbärstablett för ögonen och en vidrig geledryck som är såååå bra för håret. Högst upp tronar en liten burk magnesium, mot kramp eller vad det nu är bra för eller mot. Med förnedrad plånbok och sårat ego lommar jag ur hälsokostbutiken. När ska jag hinna ta alla piller? Måste jag börja med dosett?!? Hälsokostkvinnan är lycklig igen… Ja hon slängde tom med några varuprover med en blinkning oss naturläkare emellan. Min doktorskompis kallar sånt här dyrt kiss. Jag vet inte vad det är. Kris, desperat försök till kroppsvård eller famlande i totalt mörker. Hokuspokus är det dock inte alls tal om….

Tystnad, tagning

Dom finns överallt i vår periferi och har mejslat ut sina roller till perfektion. I filmen om våra liv där vi alltid spelar huvudrollen dyker dom upp, Vardagsstatisterna.
Simhallspolisen:Kvinna 60+, fri i sin nakenhet, vistas länge i bastu och duschutrymme på Valhallabadet. Om någon skulle missa Duscha naken före badskylten rycker hon ut direkt. Bestämt tillrättavisar hon för att sedan obemärkt återgå till spaning från bastumörker.

Föräldramöteskungen: En riktig vuxen med all tid i världen som inte bara framhåller att skolmaterialet är för lätt för vederbörandes barn utan som även hugger som en kobra på att lägga 20 kronor extra till glass på skolresan för skolan är GRATIS!Kungen går alltid i klinch med bohempappan som vill slopa läxor och måste vid varje möte då den lite trötta föräldraskaran febrigt blickar mot dörren pressa fröknarna på hur dom genustänker.

Trädgårdsmästaren: Med betoning på mästaren. Varje helg är denne statist ute i sin trädgård innan du själv vaknat. Mästaren har en särskild trädgårdsuniform bestående av arbetsbyxa, Leif GW-väst och busig målarkeps. Med rosor på kind, tränat rabattöga och jord på handskar möter hon/han din blick när du själv tafatt panikstirrar ut över din kyrkogård till trädgård.

Fiskhandlarkomikern: Man med kraftig göteborgska, plirande blick och egen fiskbil. Inför en hänförd publik bestående av män som ska köpa 1 kg räkor drar han skämt som:”När det börjar lukta för mycket kääääärring i kylen vet du att låtit tossssken ligga för länge!!!”. Publiken bullerskrattar när dom lommar iväg med frysta räkor som sålts som färska.

Vardagselit: Kvinna 40+ iförd kompressionskläder som i morgonljuset på väg mot jobbet avslöjar att dom gått några mil. Dom är nämligen snudd på genomskinliga. Kvinnan drömmer om att vara med i längdlandslaget samt om en kappa som kostar nästan 12000:-. Hon anmäler sig till svåra lopp och får panik på startlinjen. Vardagseliten lägger för mycket pengar på träning, dumtror på reklam om snabba skor, köper skidor dagen före tävling och tonar grå utväxt. Vardagseliten ser inte storheten i Game of Thrones och ser konstiga statister i filmen om sitt liv. And the Oscar goes to….. Vardagseliten!!!

Öppna din dörr!

När jag tassar nedför trappan i sommarhuset till ljudet av Karin och Saras mycket feminina sovljud upptäcker jag att traditionen håller i sig. Ytterdörren står på glänt. Vi har en historik av att aldrig låsa och ibland även glömma nycklarna på utsidan. Detta trots att vi alla tre, mest jag är lite(läs mycket) mörkrädda.
Vi brukar säga att vi aldrig stänger några dörrar och den här helgen när vi ska återhämta oss i norra Bohuslän är det tydligen vidöppet.
På 24 timmar hinner vi tömma den lokala prydnadsbutiken på finfrotté, starta ett hemmaspa, äta middag på restaurang, bestiga berg, sola, sänka 2 flaskor Prosecco i rekordfart och detaljanalysera nuvarande situation i livet. Det är viktigt med kollektiv avstämning då och då. 
Detta mycket effektiva dygn rundas av med kallsvettig promenad i snålblåst. På väg ut slänger vi en blick in till vänster och kan då bara konstatera att garagedörren står vidöppen. Jag har pga kraftiga lår kommit när lilla fjärrkontrollen till dörren i jeansfickan och ledigt öppnat upp. 

Som sagt… Vi stänger inga dörrar. Livet blir roligare så. Den dagen man sitter i sin fina lägenhet och är nöjd med låst dörr får det vara klart känner jag. Står dörren på glänt kan man alltid skymta äventyret och ofta är blott skymtandet gott nog. Får man lust att kasta sig ut är det inte mer med det. Får man inte lust stänger man…för den här gången. En sak är dock säker. Med dörren halvöppen blir livet himla härligt ……eller som Sara konstaterade när hon eventuellt jobbade strax över budget vid impulsinköp av överkast: Vi lever bara en gång. Då kan man inte slå igen dörren till riktigt bra frotté eller ett överkast i perfekt färg.  Mycket rabatt fick vi också, en vän för livet i affärsinnehavaren och 24 timmar som kommer bära oss fram till semestern. Så våga glänta ibland, om inte annat är det alltid skönt med lite frisk luft. 

Näsa för vatten

Jo jag går ju i crawl nu. Varje söndag träffas vår grupp på bana 3 och tränar under proffsig ledning av Coach Malin. I våra hörsnäckor får vi fräna kommandon under vattnet och varje gång får jag bromsa varje impuls att bubbla till svar. Igår fick vi även en liten puck att trycka in under tighta badmössan som pep i den takt vi skulle hålla. Jag och pipande pucken var grymt osynkade men vem bryr sig när man har ett helt situation room i hårbotten?!?

Efter simmet när jag med stripigt hår och illrött ansikte hoppar upp på cykeln hör jag plötsligt ett : Men tjeeeena! En pappa till min sons kompis har också vevat runt i badet. Jag bannar mig själv för att jag aldrig fixar i ordning mig, att jag har för lågt skura jeans och för att jag fortfarande stinker bassäng. När man passerat 40 borde man inte släntra ut från simskolan som om man gått rakt ur poolen utan att passera omklädningsrummet. Fräsiga pappan är fixad och tycker att min cykel är cool. Jag böjer mig över styret för att liksom markera att jag minsann ska trampa hem till mitt. Då händer en helt ny grej. Min näsa fullkomligt spyr ur sig vatten. Det rinner och rinner och ingen jackärm i världen kan stoppa forsen. Pappan får bråttom iväg. 

Hela vägen hem pumpar näsan vatten. Jag kanske inte är bäst på crawl…..ännu men om vatten blir hårdvaluta i framtiden ser ni här en tjej som kan kånka vätska över gränser och sälja dyrt. Det kommer berättas sagor om damen som obemärkt bär med sig litervis av det flytande guldet i sin näsa. Hur får hon in allt vatten undrar någon?!? En annan sänker rösten och viskar:Jag tror hon crawlar.

Ryggdunk

Står bakom Sara på veckans Grit Plyopass. Tycker att hon ser så tuff ut i sina tights, vår modiga kompis som alltid ställer sig längst fram i startfållan och längst fram på klasserna eftersom det är där vi ska vara när Sara får bestämma. Så ser jag en kär gammal vän. Saras stålrygg. Blir nostalgisk. Tänker på alla lopp och pass jag avverkat bakom Saras akter. Trygg och stark jobbar den på med mig hasande bakom. Ibland har jag sett den försvinna iväg bland träden och ibland har den skenat före på supersnabba skidor. Tror inte det finns en starkare rygg. Alla borde ha en sådan i sin omedelbara närhet.

Om någon försöker tränga sig markerar ryggen med en snärt så jag får fri lejd bakom. Skoningslös plöjer den fram genom liv och lopp. Dessutom vet jag ingen rygg som har burit mera godsaker till sina kompisar än Sara Stars under långa träningspass. Så tack till alla er med raka ryggar som skyddar oss krumma i bakvattnet. Behöver ni hjälp finns vi här och som vi civilsnutar säger:Cover your back!!! Glad fredag! 

15 vs 41

Jag fyller 41 år idag. Det är skönt att vara vuxen. Om något är konstigt säger man till, vet man inte frågar man och är man trött går man och lägger sig fastän klockan bara är 21. Det finns inte så mycket att bevisa eller tveka på. Alltså oftast känns det så. Men ibland(läs ofta) slår den inre tonåringen till. Tonåringen avlider nästan av tristess på Ica när alla andra vuxna storhandlar och jag bara köpt glass, tuggummi och duschcreme. 

Tonåringen blir fnissig när någon vuxen (i min ålder) andas högt genom näsan på allvarligt möte så en liten kråka åker hiss i näsmynningen och när killgänget i tuffa bilen med fetaste fälgarna flirtgasar vid rödljuset bränner 41-åringen gummi med familjevolvon för att hinna först iväg. 

När blir man vuxen på riktigt och sorterar räkningar i pärmar, tycker rödvin är gott och planterar vårlökar i tid? Eller blir man inte mer mogen än så här. Vad skönt i så fall. 

Tänk om man hade kunnat åka tillbaka i tiden och ge sig själv som tonåring några råd. Jag som fruktade det triiiiista vuxenlivet så innerligt. Då skulle jag sagt: tuffa tjejerna i rökrutan som får åka med moppekillarna på pakethållaren kommer inte vara coola för alltid, orientering är inte din sport, det gör inget att du tycker maskinskrivning är trist, ge upp med att motarbeta virveln i luggen för den är där för att stanna. Sedan skulle jag ge mitt 15-åriga jag en kram och säga, fortsätt dagdrömma och håll fast vid din sjuka humor. I framtiden kommer du träffa massa härliga människor som är precis som du och allt det där som du tycker är konstigt med dig själv kommer bli din största tillgång. Go 15- åring och go 41-åring. Ni är lika och samma och tillsammans kan ni klara allt!

Stela krabbmän

Vad är det för krabbor där i spegeln tänker jag på Core-passet. Vi ska stå i bordet med en vikt på magen men jag och Sara är så stela att bordet får slagsida. Dom två skeva borden tittar stressat på varandra och sedan ut över salen. Alla andra står stadigt och starkt men längst ner i hörnet står ytterligare ett trasigt bord, en man 60+.

Övningarna fortsätter och så fort det bygger på rörlighet låser det sig för oss och 60+. Men när det ska svingas tunga vikter över huvudet är vi bäst. Likt två östeuropeiska kulstöterskor hivar vi tyngsta alternativet mot taket. Starka tjejer! säger instruktören och sneglar mot vårt håll. Krabborna skrockar nöjt. 
I bilen hem kommer insikten. Det är Sara som säger det utan omsvep.

-Vi har blivit två karlar. Inte finlemmade yogamän utan två gubbar som gör ljud när vi ska knyta skorna.

Vi går alltid för guld, lyfter tungt och hoppar över all typ av stretch för dom har två männen tycker att rörlighet är för kärringar! Vad hände, hur blev det så här illa?
Näeh det får bli ändring nu. Vi måste ur våra gubbkroppar och bli kvinnor igen. När jag ska gå ur bilen är vi så stela att vi inte kan kramas. Vi vinkar med korta pingvingar mot varandra. Yoga och stretch nästa känner jag. Ska bara klia mig i skrevet, rapa och knäppa upp en Pripps Blå först. 

Agent med rätt att andas

Anna! Glöm inte att andas! Jag har gjort en omstart med crawlet. Hittat en ny simfröken och värvat kompisar till en grupp som from idag kommer crawla på bana 3 om söndagen. 

Nytt är hörsnäckorna. I dom hör man Coach-Malins röst lite som jag tror att det är för dom som hör röster i huvudet. Alltså Malin är ingen demonröst utan säger snälla saker som att :Nu har du crawlat i 12,5 meter Anna!, lyft armbågen och vila benen. Som vanligt är det problem med andningen för mig. Förstår inte varför jag inte förstår att man måste upp och ta luft. Vad jag vet är jag ju inte en makrill…..ännu. 
Gruppen iförda likadana illrosa badmössor är heltänd, alla utom jag crawlar snyggt och hörsnäckorna känns lite tuffa, som om vi, speciellt jag är undervattensagenter. Vid ett tillfälle fick vi tom byta kanal pga en störning. Typisk agenthandling. 

Agenterna siktar nu mot Vansbro. Gruppens Stig Helmer (läs jag) har en bit dit men ge mig lite tid med mina säposnäckor så ska ni se att jag lämnar stadiet: ”Number 3! Bend your knees please!” 

Ögongodis 

-Är det OTG du ska ha? Tuffa snowboardkillen med dreads ger mig en sval blick där jag står och provar skidglasögon.På insidan tänker jag:Vad är OTG? Har det att göra med med ATG? Är det travspelarglajjor? Måste man ha någon diagnos för att bära dom? 

På utsidan säger jag med lite nasal röst genom tonat glas:-Ja OTG ska jag ha. 

Betalar och poserar nöjd med ny hjälm och OTGögon för sambon.

-Dom är stadiga du konstaterar sambon.

-Men alltså dom skaaaaa vara så stora tonårssnäser jag.
Under hela sportlovsveckan har jag lite problem med periferiseendet för bågarna bygger liksom ut en bra bit från ansiktet men som jag tar fräna selfies på mig och mina nya glasögon.

När jag sista dagen passerar skidbutiken ser jag skylten som hänger precis ovanför där jag pratade nasalt med dreadlockscharmören. ”För dig med glasögon, prova våra OTG-googgles!” Jag som bara har linser har alltså köpt…ja du förstår. 

Härligt att lära sig nya saker peppar jag mig själv när jag ser att allt man ser av mig i backen är en stor framruta med darriga plogarben. 

OTG kompisar! Glöm aldrig det!!!

Ridå och tack för mig!

Reinos ägg…

-Ja vad tycker ni att ni har tappat mest? PT-Reino inledde terminens andra pass med att sondera terrängen lite finkänsligt så här efter världens längsta sjukdomsuppehåll.

-Ja jag känner att problemområdet är lite all over the place sa Sara och gjorde en svepande gest i bukhöjd.

-Här har man tappat allt summerade jag med blicken i taket.

Kanske var det det där med TAPPAT ALLT som fick Reino att knäcka upp kinderägget med tre små intervallöverraskningar i en. 

Vi lubbade så till den milda grad att Sara föll på bandet och brände upp knät. Det är eventuellt den tuffaste skadan som drabbat oss. Karin skrapade sig visserligen när hon joggade i NY och jag skar mig på skidan då jag gick från stillastående upprät till liggande raklång utan att passera gå på Långberget. 
Sättet Sara ramlade på, likt en graciös,döende svan ger henne förstaplatsen. Tyckte mig höra att det gick ett sus genom gymmet. Igenom intervallbonanzan kom vi på stela ben. Lite blodvite stoppar minsann inte den här gruppen. Inte ens när PTn värper ur sig kinderägget från helvetet. 

Arga sälen 

Så!!! Då kan du simma fram och vända! Alla blickar i crawlkursen vänds mot mig. Jag crawlar mitt finaste mot kaklet, kisar genom igenimmade glasögon och sedan tar det liksom stop. Kullerbyttorna som alla dom andra gjort så snyggt fungerar inte alls för mig.

 Jag flyter upp som en boj med baken, välter liksom åt sidan och tappar känsla för vad som är upp och ner. När jag med vild blick kommer upp till ytan har jag även med mig den där korven som delar av banorna som en piratpapegoja på axeln. 

-Oj! säger simfröken med ett tonläge man har när man aldrig sett en värre vändning. Simma du ut i mitten och öva lite kullerbyttor. Hej förnedring! 

Min inre treåring vill slänga av sig glasögonen och skrika:Varför måste vi lära oss elitsimmarvändningar?!! Jag ska simma Vansbro! Där vevar vi på tills det tar stop. 
Den yttre 40-åringen rullar dock duktigt runt och övar med mörkt sinne och hoppas att lektionen snart är över. Det är den inte. Fler misslyckade vändningar inför hela klassen ska hinnas med. När jag kommer för nära kanten och slår i huvudet känner jag att det räcker.

-En gång till så kan du det säger fröken.

-Nej säger jag och simmar tillbaka mot stegen.
Känner att det är lite härligt att vara vuxen och kunna säga nej till det man betalt för att lära sig. Jag rinner ur simhallen med en ynka tanke. På söndag ska jag öva tills jag kan det. Så ni som vill köpa biljetter till showen :”Den aggressiva sälen” bör bege er till Kristinedalsbadet runt lunch. Jag är piratsälen med papegojan på axeln.

#sportlov 

Barn i motljus, barn på fjälltopp, skrattande familj i sittlift, choklad i backen, tummen upp med öl i snöfotölj och barn som kramar fjällanläggningens maskot. Skidresan är fantastisk på facebook och Instagram. Skidresan är ju i sanningens namn magisk i verkligheten också men det är fler filter IRL när förkyld minderårig får ankarliften i huvudet än på glatt barn på instagram. 

Går igenom våra bilder och jädrar vad vi äter gulasch, åker längd och busar i liften. Dessutom är det kanonväder på alla bilderna. 

Vill bara för er som inte kom iväg det här sportlovet och kanske har hänförts kring #sportlov #snöbus #nukörvi bara i förbifarten göra en bildbikt från vår resa. 

En fjällsemester är, för de flesta av oss i-landsmänniskor en veckas friluftsliv utanför vår bekvämlighetszon. Svetten i ryggslutet som bubblade fram första dagen på skiduthyrningen ligger liksom kvar latent hela veckan. 
Bakom mitt kort på färgglad tioåring mot glittrande fjällvidd låg dramatisk vurpa med skrapad näsa, bråk om att VI inte spelar minecraft när vi ska ut i backen och den eviga pjäxpaniken då du i för varma kläder ska huka ner på varmt golv och finjustera hyrda skodon. 

Att vi alla varit sjuka på resan syns inte på en endaste bild. Nej vi har minsann rosiga kinder av den höga luften, inte av febern. 
Efter tio timmar i bil är vi nu hemma och summerar resan. Sonen tyckte att två saker på stack ut:1. ”När mamma härmade den värmländska farbrorn på macken ”och 2. ”när mamma tappade ner skidorna för trappan”.

Tusan också att jag inte tog kort på det!!

Städgeniet

När det är dags för slutstädning av fjällboendet vet man att sportlovet är över. 

Jag är kort och gott ett städgeni. Vill bara vara oklädsamt tydlig med denna ocoola talang. Redan i unga år kunde jag få huset skinande rent dagen efter röjarfest lagom till mina lyckligt ovetande föräldrar anlände hem. Så när nu stugan ska göras redo för nästa familj lämnar jag inget åt slumpen. 

Vid vår ankomst noterade jag stilla att det huserat städamatörer i stugan före oss. Slarv med både glans, doft och puts. Jag fnös med viktig min. Med ilsken frenesi drar jag därför igång och städar för två familjer. 
Sambon och sonen föses framför städgeniet. Dom får inte gå på toaletten, inte nudda nysvabbat golv, rufsa till puffade soffkuddar eller röra kranarna i köket. Jag är aggressiv. 

Eventuellt har jag någon gång under veckan i smyg planerat hur jag ska lägga upp städet och min plan håller. Som jag fejar och gnor. Kritiskt synar jag Skistars eget allrentmärke med tränat öga. Det går som vanligt överstyr och när sambon försiktigt säger att han redan putsat kaffekokaren snäser städgalningen :Skistar ska inte ha något på oss! och så var det färdigpratat om det.
Till slut är jag klar. Drypande av svett tittar jag febrigt mot den gnistrande duschkabinen. Det blir inget med det viskar städpsykot och backar ur fjällstugan med en trasa släpandes för att fånga upp det sista.
I bilen upplyser sambon mig om att jag missade att montera på ett av rören på dammsugaren. Därför har jag, till allas förtjusning jobbat dubbelvikt. 
Men städgeniet blir inte förnärmad för hon vet att Skistars städinspektörer inte har ett skit på henne samt att sockar som tex inte plockats upp från golvet under sängen nu sover den eviga sömnen i dammsugarpåsen. Sov gott lilla strumpelump! 

Vart är vi på väg?

Jag drar på åtta! Key West! Jag pantomimar en nödbroms och nickar viktigt mot tvn. Min sambo säger att jag tänker för högt när ledtrådarna läses upp. Rätt svar:Key West! Jag höjer armarna i skyn och skriker:Jag äger ikväll! Sambon vill veta om vi är i samma lag eller inte. Jag svarar luddigt för kommer det frågor på politik, kungar, rymden, kemi och typ allt annat är det bra med ett smarthuvud i sitt lag. 

Jo det är På Spåretkväll hos oss. Samma visa varje fredag. Jag kan en fråga och drabbas då av högmod och tror därmed att om jag bara fått vara med skulle jag vinna allt. 
Sedan kommer ett smalt resmål jag inte minns. Jag smsar upprört med en kompis att frågorna gaaaranterat är anpassade efter dom som tävlar. Jag kan ingenting om urbefolkningen och valuta. Jag gäspar uttråkat. Både Första klass och Dressinen kan. 

På ”Vem där?” gissar jag vildsint på de flesta kända människorna som finns och blir förbannad när det från höger viskas om att jag får 3 poängs avdrag vid fel svar.
Det är samma mekanism som när jag ser filmer om Mount Everestbestigare och tremilen i Holmenkollen. Jag tror under en begränsad tid att jag skulle komma ända upp alt gå för guld. Sedan kommer självinsikten och eftertankens kranka blekhet. Fasen vad tråkig den är alltså. 
En gång lyssnade jag inte på den, en gång. Då ställde jag mig på startlinjen till Vasaloppet med 3 mil i benen. Jag kom till repet i Risberg. Sedan blev det förnedrande buss till Mora tillsammans med andra med övertro på egen förmåga. Hävdar dock bestämt att hade jag bara fått valla om skulle jag varit med i tätstriden. Det var bara inte min dag eller år eller årtionde. Visserligen var det sol, perfekt före och knivskarpa spår men skit i det. Ny valla, obefintlig självinsikt och nya ben… Ja ni förstår. Lätt som en plätt. 
I morgon är det crawlträning. Bra att börja finslipa tekniken inför OS känner jag.

Crawlhybris 

-Då försöker ni sätta ihop allt och crawla 25 meter! Simfröken skickar iväg alla oss krisande 40-åringar i nybörjarkursen en efter en.Jag vevar igång. Upp med armbågen, fingertopparna i vattnet, ner med hakan, blås ut. Glasögonen immar igen och jag tänker att jag max kommit tio meter men när jag stannar upptäcker jag det. Jag har crawlat 25 meter nonstop för första gången. 

Med håret i ansiktet som en urtidsman, blind blick och illröda kinder vänder jag mig till killen på grannbanan och halvskriker med falsettröst:Jag klarade 25 meter! 
Han och hans tuffa tatueringar simmar vidare opåverkad av miraklet i Valhallabadet. Själv vill jag få medalj, åka i öppen bil i parad, låta konfettin regna och bara fira mina första 25 meter utan drunkningskänsla. 

Medan jag väntar på min tur att simma iväg på nytt hinner jag tänka att jag eventuellt kommer gå för guld på Vansbrosimningen och att jag verkligen är en crawltalang som precis börjat blomma. Eventuellt måste jag börja tävlingssimma. Än är det inte försent. Full av hybris ger jag mig av. Men så fylls näsan med vatten och jag får stanna direkt och vrålhosta så det ekar över hela bassängen. Magin är bruten, guldet får vänta och crawl är inget en sådan som jag lär mig på tre gånger. 
Eller som vi crawtöntar säger:Efter hybris kommer kallsup. Glöm aldrig det!