Inlägg av Karin Blennermark

Egentligen är jag Mary Crawley

-Kan vi inte rida nu när vi är på Irland? Rimlig fråga från upphetsad nioåring och ridcenter hittades och bokades för familj om fem. Strax innan blev alla pirriga. Maken började dra Zorro-liknelser och döttrarna kände sig som samtliga Jane Austen-karaktärer som rider på ljunghed med bahytt i romantiskt soldis. Jag var i hemlighet Mary i Downtown Abbey. Nu kan det hända att man på ridcenter på Irland inte omedelbart tar fram damsadeln och hög hatt till nybörjarsvenskar som sett för mycket på film. Det kan hända att man istället tar fram varselvästar, ridhjälm modell andra världskriget och torrt meddelar att de snygga ridstövlarna är slut och du får ta de gulgröna med hästar på.

Å andra sidan behöver det inte vara ett problem. För när vi red ut (skrittade i led på Mycket Trötta Hästar Ett Andetag från Döden) i vild natur (en åker) och vidare på sandstrand (sant, men kanske femtio meter lång) där märkena efter hovarna i vattenbrynet spolas bort i nästa våg, så upplevde jag att jag red precis som Mary Crawley. Lite som jag, Anna och Sara alla tre är precis lika Charlotte Kalla när vi åker Vasan. Med ett lyckligt leende satt jag ner från sadeln. Maken tog kort och barnen fnissade.

-Din varselväst är alldeles för stor för dig. Som ett tält.

Varselväst? Skulle mer kalla det ridrock. I thought it was obvious. Bah!

Småsint i backen

Det finns vissa saker jag inte vill erkänna nu när jag är vuxen. Att vara sämst. Jag hatar det. Jag lärde mig åka slalom i 30-årsåldern, på kurs med ett gäng danska tanter i Sälen. Tålmodigt åkte vi knapplift en hel vecka, eller ja, jag åkte och de danska tanterna rökte. Efter den veckan har min utvecklingskurva kanske inte stigit brant. Inte särskilt mycket alls, faktiskt. Det har däremot mina barns kurvor gjort. Frimodigt kastar de sig ut för backar i alla färger, medan mor bredbent hasar efter med ett inombords ”åhej” i varje sväng. (Maken ligger utom tävlan sen han gick i skidbalett (sant) i späda år.) 

Det värsta är de goda råden. När nioåringen med bekymmersveck i pannan säger ”du borde böja mer på knäna, mamma”, kan jag inte ta det alls. Jag vill slåss. Mycket omoget. Jag är inte alls den där kvinnan med Öppet Sinne som jag vill ge sken av utan tvärtom en Småsint och Tjurig kvinna med ett Naggat Självförtroende. Inte bra. Kanske världens sämsta förebild. 

Vad som är ännu värre är den orimliga glädje jag känner när vi ska hyra skidor och jag är den enda i familjen som kan göra mig förstådd på franska. Jag blir rusig och pratar på om familjens åkförmågor (”intérmediarie” säger jag menande. Betyder ”medel”) och får självförtroendet åter. Det kan möjligen hända att jag på god franska påstod att jag hade stl 306 i pjäxstorlek, men det behöver ingen få veta. 
Hälsningar

Småsint Vädur -72

Hitta din trebenta hund

– Hitta din egen trebenta hund, säger instruktören med snäll röst. Mitt huvud exploderar av bilder. Jag är på yoga för första gången i mitt liv och vinglar runt på mattan. Vi är tolv stycken, varav elva kvinnor. Det är levande ljus, lugn musik, och yoga-te i snirkliga glas.

Vår instruktör är fantastisk på att måla bilder. Vi strävar med bröstkorgen mot taket, med naveln mot ryggraden och andas ut som om vi målar imma, fast med stängd mun.  Man ska inte andas med öppen mun. När vi gör de riktigt jobbiga övningarna och andas i takt låter det lite som om Darth Vader är i rummet.

Det här är ett ställe helt utan ironi, vilket är fint och nytt för en sån som mig. Den snälla och råstarka instruktören, som inte alls skrattar åt när jag krumryggad har missuppfattat hela övningen, övertygar. När vi kommer till Krigaren känner jag mig faktiskt lite cool. Rakryggad och redo att möta världen, typ. Jag köper allt hon säger och gör mitt allra bästa för att göra rätt. Och det är svinjobbigt. Min cynism ger vika och jag analyserar inte längre svåra indiska ord utan bara andas, svettas och gör. Tills vi kommer till positionen Delfinen som snabbt övergår till ”den trebenta delfinen”. Plopp, var den där igen och med den alla bilder. Den Trebenta Delfinen. Hur då? Var sitter benen? Har de simfötter? I vilken färg? Plaskar de eller vevar de? Tänk om det fanns konstsim med trebenta delfiner… jag tappar fokus och vinglar till.

– Det är ok att ramla, säger den snälla instruktören.

Det ska vara en fadersrelation i år

Jullov är detsamma som bio och nu äntligen kan jag bocka av både Bond och Star Wars. Och här kommer en spaning: fadersrelationer är det som får biokassorna att välta. (För det kan väl inte vara den där trista omorganisationen på jobbet hos Bond som drar identifikationstörstande publik….?) Hade Han Solo bara varit lite mer närvarande som far hade inte hela galaxen varit på vippen att sprängas och om Blofelts farsa hade berömt sonens skidåkning aldrig så lite, så hade det inte behövt byggas bunkrar i öknen med tortyrkammare. 

Det är rätt intressant. Fadersrelationer och framförallt far-sonrelationer. (Bondtjejen är också hjärtligt trött på sin onda pappa men drar den rationella slutsatsen att sån ska hon inte bli. End of story.) Tänk om det verkligen är så att det ligger en sanning bakom, att världens öde hänger på gamla far-sonrelationer? Börsfall, miljöförstöring, krig? Hur har Putin det med far sin? Blev han tillräckligt kramad? Och hur är det med Assad och pappsen? Trump? Sådana saker får vi aldrig svaret på, som det står i Karl-Bertil Jonssons julafton. Men det är en spännande tanke. 

Eller så har manusförfattare i storfilmsbranschen generellt sett inte blivit sedda av sina fäder och har mycket att bearbeta. 

Julhits i julhets

– Vi börjar med en lika klassisk som välkänd melodi i de här sammanhangen: Spanien.
Denna dansbandsinledning kommer från saxofonläraren Erik som med smäktande röst introducerar nybörjarna på musikskolans juluppvisning. Salen är smockfull av varma föräldrar och förväntansfulla barn. Jag och maken är som vanligt sena, lite uppspelta, brakar ner på varsin stol och fnissar omoget åt massakrerade julhits från kixande klarinetter och vrålande saxofoner. Men. Som alltid detta men. Det framförs på så stort allvar. Ett allvar man inte kan värja sig ifrån. Åttaåringen med klarinett, rosett och sammetsklänning i det stenhårda bandet Beast of the East. Humörstrummisen med rosa hår som spelar snabbare ju gladare han blev. Gitarristen som med blossande kinder tappade instrumentet av pur uppspelthet. Och dessa ljuvliga pedagoger som lyfter fram barnen, tar dem på allvar, ja kort sagt SER dem. Jag vill krama dem allihop, (helt distanslöst eftersom jag inte känner det stora flertalet.) 

Och mina och makens fniss byts ut mot Stora Julbölet och tårarna rinner längs kinderna. Man kan inte värja sig. Det är så fint. Och man är så skör så här års. 

Jo just det, det här är en träningsblogg. Jag sprang på förmiddagen. Det gick asdåligt. 

Vikten av publikstöd

Det har varit premiär. Det gick bra. Och liknelserna mellan idrottsprestation och premiär är oändliga. Man tränar och tränar. Ju närmare man kommer prestation desto nervösare blir man. I vår grupp innebär det ett oändligt antal hittepå-sjukdomar. Igår, en timme före showstart, hade jag halsfluss och feber, säkerligen dödligt. Dessutom hade jag ont i höften, förmodligen något förlamande både bokstavligt och bildligt. Två timmar senare var jag frisk som en nötkärna. Märkligt.

Men, mina vänner, precis som vid lopp är man ingenting, absolut ingenting utan funktionärer och publikstöd. I mitt fall innebär det Sara och Anna. På första rad. Bästa premiärlejonen. Som är sympatinervösa innan, messar snälla saker i kön på väg in, ler uppmuntrande, skrattar på rätt ställe och kommer med värsta blomsteruppsättningen efteråt. Och, precis som efter lopp, ältar vi prestationen efteråt i all oändlighet. Och såhär dagen efteråt, outsövd och glad, är jag sentimental långt över alla gränser. Ni som hejar på i skidspåret, vid Abborrbacken eller nedanför krogshow. Jag hoppas ni förstår hur viktiga ni är. Utan er går det nämligen inte alls. Publikstöd is da shit.

En annan slags uppladdning

Kära blogg och eventuella läsare!

Jag har inte varit den flitigaste på sistone. Det beror på att jag inte har tränat. Alls. På en månad. Anna och Sara har PT och springer i skogen och lyfter tunga saker, blir starkare, får tusen nya kompisar och likes på Facebook och Instagram, men jag gör inget. Mina springskor tittar anklagande på mig och jag tittar bort och lovar dem att snart, snart är det vi två igen. Vad har då hänt?

Tja, jag ska vara med och sätta upp en föreställning. Lite rolig förhoppningsvis, mycket musik och igenkänning, men innan den kan framföras går det åt…en sjuhelvetes massa reptid. Det är sånt där man hade glömt av. Jag gjorde en del sånt i yngre dagar och det där med att lära sig nitton nummer med övergångar utantill, stämmor och var man ska stå, hade jag liksom glömt av hur jobbigt det var. Ångesten innan hade jag också glömt av, men den påminner i och för sig om uppladdningen för vilken idrottsprestation som helst. Och precis som inför lopp får man tänka på hur härligt det är när det är över och premiären är gjord. Så, medan Anna och Sara vevar kettlebells provar jag fusklugg och övar steg. Jag är sannerligen ingen naturbegåvning när det gäller att röra mig. Går oftast passgång helt naturligt. Men, har man klarat 3 mil i slush puppie-snö på Tjejvasan så borde man väl klara det här också. När jag står där på premiären kommer jag inom mig höra ett numera klassiskt Sara-citat: ”Fan i röva, Blennermark!” Innebörden och storheten i det kan jag inte riktigt förklara, mer än att det är bra. Riktigt bra.

Next generation

När Anna och Sara konfrencierade drog jag in den yngre generationen i löparvärlden. Jag och dottern sprang Kretsloppet i Borås, hennes första lopp. (Sen att hennes första lopp var vid 14 år och mitt vid 42 är en annan sak) Fantastiskt lopp, fantastiskt arrangemang, ljuvliga funktionärer, de sedvanliga dragspelsorkestrarna med virkade mössor och jag noterade att jag och dottern följde samma känslokurva. I startfållan när jag som vanligt simulerade hjärnhinneinflammation väste hon att hon redan hade håll och knäskada – trots att vi stod i princip stilla – för att sedan efter målgång drabbas av den vanliga hybrisen: tidtagningen var fel eftersom vi båda var helt säkra på att vi sprang myyycket snabbare, ältandet av alla vi sprang om i överljudsfart och – när vi åkte förbi Landvetter flygplats: ”Naej, nu tycker jag vi drar till NY och kör marathon!” Det finns hopp om nästa generation! 
(Det enda vi behöver öva på är selfiesarna) 

Socialt triathlon

Medan Anna och Sara och Camilla (underbart att hon hoppar in, men jag är ändå svartsjuk) tränar för triathlon gör jag ett annat sorts race nere på Hemköp: söndagshandlingen. I kön till kassan upptäcker jag att jag står bakom en pappa jag borde veta vem det är. Han ler igenkännande.

– Men heeeej!! säger han

– Heeej! (Hjärnan börjar arbeta. Vem är denna människa? Jag har tre barn, med 30 klasskamrater vardera. Det här skulle kunna vara en av potentiellt 180 föräldrar. Men då har jag inte räknat med aktiviteterna och aktivitetbarnens föräldrar)

– Hur tycker du skolstarten har varit? fortsätter han leende

– (För vem? Vilket av barnen? Jag tar något allmängiltigt:) Braaa, tycker jag. Det är ju alltid mycket nu i början (Yeah right, gå inte in på någon djupanalys av den meningen)

– Det är ju roligt med de nya lokalerna, säger han förbindligt

– (Va? Vem har nya lokaler? Kanske den yngsta. Jag tar en vild chansning:) Och ny fröken också…(Hon har väl ny fröken?)

– Ja, hon verkar ju jättebra. Adam är så glad.

– (Yes, yes, yes!!!! Jag gissade rätt! Finns det en Adam i klassen?) Visst, verkligen jättebra, kvittrar jag lättad.

Sen pratar vi lite väder och vind, jag hjälper honom med den där lilla pinnen man ska lägga på bandet till kassan och vi höhöar lite över hur mycket vi har köpt, men mest tänker jag på att jag klarade det. Jag tror inte han märkte att jag inte visste vem han var.  Jag var så nära att sabba allt, men jag typ vann det sociala triathlonet Söndagshandling på Hemköp.

Augustiångest

Hej!Jag heter Karin. Jag lever i en bubbla. Den är behaglig. Snart spricker den och alla måste rinna ur och spridas till jobb, skolor och aktiviteter. Jag gillar inte det. Min man säger att jag har svårt för omställningar. Jag har inte tränat och har vare sig cykel eller motivation. Men annars mår jag bra. 

Med vänliga hälsningar,

Augustiångest -72 

Förr hade de aldrig hört talas om triathlon

Varje år vid den här tiden när semestern går mot sitt slut börjar jag fundera på hur det skulle vara att leva Ursprungligt och Av Naturen. Härligt skulle det vara, tänker jag när jag och dottern letar svamp i skogen. Just då vet jag att vi kommer komma hem med ett överflöd av svamp, kanske fiskar jag makrill till middag och hinner jag tar jag en sväng bland blåbärsriset för att göra en komplett trerätters. Om man levde ursprungligt skulle man inte behöva träna heller, tänker jag när jag flåsar genom ljungen. Förr tränade de inte, de fick starka kroppar ändå och triathlon hade de aldrig hört talas om och Gud vad de måste varit glada för det.

Det var härliga, nästan rusiga tankar som flög genom huvudet. Sen hittade vi en hallonbuske istället för svamp och åt från den. Sen ramlade jag i leran. Sen gick vi hem och kollade på House of Cards på Netflix. Man ska inte överdriva det här med ursprunglighet och någon måste ju göra triathlon också.

PT på ö

När Anna håller ställningarna på tufft gym i stan och Sara dricker spännande saker i Norrland, lever jag ö-liv. Men, vill jag gärna påpeka, här har vi också träning, t ex yoga i Carinas trädgård. Nu har jag kanske inte varit där i år. Det börjar så tidigt och familjens dygnsrytm havererade redan dag 2 på semestern. 
Förra året var jag dock på gympa på en liten gräsplätt på andra sidan ön. Vår härliga gympaledare hade tillfälligtvis lite taskig kondis, men en riktig bra attityd. 

– Kom igen nu!!! vrålade hon och klappade händerna.  

– Braaa jobbat!! fortsatte hon och spanade efter pallen vid staketet. 

– Nu springer ni tre varv till!! hojtade hon samtidigt som hon damp ner på pallen så den sjönk ner ett par centimeter i det mjuka gräset.  

– För jag orkar då fan inte, haha!  

Det, mina damer och herrar, är vad jag kallar en personlig tränare. 

Alkohol och löpning

På sommaren bor vi på en ö. På öar används båtar. Därför ägnas en stor del av tiden åt att ta upp och ner båtar. Igår var det dags igen och eftersom det var sommar och kändes extra festligt (och kanske lite för att svågern blev iputtad av misstag och stod och droppade på bryggan) så tog vi fram skumpan när båten var i. Här skulle firas! Syrran halade upp chokladkex från stickkorgen! Hög stämning på bryggan! 
Sen slog det mig att jag skulle springa. Lite glad i hatten berättade jag för de andra om vin-maraton i Frankrike där man dricker vin vid varje stopp och att det måste vara detsamma som champagne-7km i skärgården, höhö. Skål på det! 

Jag har ingen aning om hur det känns att springa vin-maraton i Medoc och jag vill aldrig ta reda på det heller. Champagne-7 km var ett as. 

Dalarna- vårt andra hem

”Var nånstans gick Carl Larsson på toa, då?” Är på road trip med mina barn i Dalarna, mitt, Annas och Saras landskap. För precis ett år sen red vi dalahäst i Nusnäs och dessförinnan hade vi simmat i Vansbro och sovit i Mora.
På vägen upp hör och ser jag mina vapendragares röster för mitt inre: ”Här kör vi MITT på bron, hälsar Trafikverket”, från Sara i baksätet, Anna som tanthåller i handtaget vid taket ovanför passagerardörren när jag kör om och allas låtsasdalmål vid kisspauser i björnskog. Jag såg deras miner framför mig igår när jag upptäckte  att vi anlänt till vandrarhemmet en dag för tidigt. ”Det gör inget. I Dalarna är allt förlåtet.” 

Att resa med barnen är underbart. Att ha rest med Lipgloss och Voltaren tidigare gör att det liksom blir en parallell resa, en dimension till. 

Sjukdomar vid start.

Åh, idag ska Anna simma Vansbro. Hon har just nu alla dödliga sjukdomar som finns. Jag känner så med henne. Men jag och Sara är så stolta över henne! Med en gråtklump av stolthet i halsen kommer vi följa henne på avstånd. Fast när hon simmar telepaterar vi som galningar. Som vanligt. Jag från blåbärsriset och Sara från Backa Beverly. Gå för guld, Spolander!

Brännbollskungar 40 plus

Sista veckan på terminen och ALLT ska hinnas med, dvs examenskläder införskaffas, frökenpresenter handlas, gnissliga fiolkonserter genomlidas, femtioelva matsäckar packas och den obligatoriska picknicken med föräldrar och genomföras. Picknicken med aktivitet. Aktiviteten som alltid är brännboll. Jag tycker verkligen att brännboll är roligt. Jag kommer ihåg de där picknickarna där man för första gången såg sina kompisars föräldrar springa. Jag trodde inte Linda P:s mamma kunde springa, men det kunde hon. Det sprayade håret rörde sig inte i vinden och hon liksom trippade. Och Martin H:s pappa som slog så långt att bollen kom bort.

Nåväl, nu är man vuxen och mogen. Barnen står snällt på kö i väntan på att få slå och alla hurrar så fort någon får iväg bollen ett par decimeter. Skulle något litet knytt ta lyra blir det applåder från bägge lagen. Mammorna slår och springer, ganska okomplicerat. Sen kommer papporna.

Papporna som förvandlas från medelålders, jämställda, sansade män till Brännbollskungar på Skolgården med testosteronet sjungande i blodet och hur mycket som helst att bevisa. Helt plötsligt är det på allvar. Brännbollskungarna som mäter varandra med blicken, koncentrerar sig och slår ut i junikvällen som om det gällde livet. Brännbollskungarna som springer sitt allra snabbaste och som skulle gjort en frivolt när de varvade om det inte var så att de just kom direkt från jobbet och var 40 plus och hade sträckt vaden och egentligen är vanliga pappor. För i samma sekund som Brännbollskungen springer in i stolpe fyra blir han en vanlig pappa igen. Möjligen är han lite extra röd om öronen för att han varvade och möjligen ser man pappan som missade lyran sparka bort en tuva i gräset när ingen ser.

Världens bästa publik

Jag klarade det. Göteborgsvarvet. 21 km. Jag har aldrig sprungit så långt. Jag vet ju hur jag är innan lopp och det var precis som vanligt. Jag hade alla dödliga sjukdomar som finns innan (vi snackar allt från tumörer till skoskav) när jag var hemma. På bussen in blev jag sjukligt trött och ville bara sova och precis i startfållan blev jag oerhört gråtmild och tog farväl av Anna en minut innan start som om det var det sista vi gjorde i livet. Sen…när det väl var igång, vilken grej! Orkestrar, perfekt springväder, vattenstationer överallt och framförallt dessa underbara göteborgare som kantade banan med hejarop och viftningar. Jag vet att det inte bara är till mig, men varenda ”kom igen nu” och ”vad starka ni ser ut!” tog jag personligt. Jag high five-ade varenda unge som var i min närhet. Och när funktionären som delade ut medaljen såg mig i ögonen och sa sitt 12000:ende ”Grattis. Bra jobbat.” för dagen, tog jag även det till mitt hjärta. Det var faktiskt bra jobbat.

Hälsningar, 

Stel och Stursk 

En av de där middagarna

Ibland blir de där mysiga familjemiddagarna som man drömmer om något helt annat. Scenen är den här: Storasyster, Lillasyster Maja, Tonåring, Mamma och Pappa

Storasyster 12:
– Imorgon ska vi ha konditionstest. Jag är lite orolig för hur det ska gå. Jag går ut och springer nu.
Lillasyster 8, tvärsäkert:
-Det kommer aldrig gå.
-Va?
– Det kommer aldrig gå
– Vad taskig du är!
– Nej för du är helt kass.
Mamma lägger sig i:
– Det kommer visst gå.
Pappa, från ingenstans:
– Varför spelar inte ni tennis som Arlebäcksbarnen?
Tonårsdotter:
– Vad menar du?
– Då kunde vi slå dem i tennis. Jag och Jonas spelade tennis VARJE vecka i skitmånga år och så fick jag döttrar och han döttrar och nu spelar de tennis men inte ni. Hur ska vi kunna slå dem, tänker ni?
– Det går inte. Tyvärr. Du får bli bitter, pappa.
Mamma:
– Ni får väl förstå att pappa skaffade barn för att förverkliga sina egna drömmar.
– Det gjorde jag inte alls.
– Nej för vi skaffade barn för att de ska bli musikalstjärnor.
– HAHAHAHA
– Skratta inte sådär, Anders. Barnen blir rädda.
Storasyster oroligt:
-Men jag vill ju bli musikalstjärna! Hur ska jag göra revolt nu?
Mamma:
– Jag förbjuder dig att bli musikalstjärna. Så.
– Helan går, sjung hoppfallerallanlallanlej
– Men Maja!
– Jag känner mig full.
– Men Maja!!!

Osv, osv…

 

Drabbad av den danska vreden

Ibland blir det inte som man tänkt sig, inte när det Danska Ovädret drar in. Hade tänkt springa milen i en följd. Blev avbruten efter första kilometern av en åskknall och sökte skydd i församlingshemmet. Rar kör sjöng ”Glad såsom fågeln” i källaren samtidigt som Armageddon-regnet hällde ner utanför. 

Nytt försök och ut i plasket. Lite väta har ingen dött av. Fast blixtar har ju folk dött av. Faktiskt. Kommer att tänka på när jag, Sara och Anna cyklade Tjejmilen i åska över schlätta och hur illa det kändes. Så när det börjar blixtra igen efter några km ringer jag med blöt och darrig hand på maken. Det ÄR läskigt med åska i skogen. Riddaren i familjebilen rycker ut efter ett tag (kanske aningens lojt tycker jag som lite dramatiskt fruktar för mitt liv) och räddar frun. Plaskblöt och arg sitter jag i bilen när RunKeeper, som för att kröna den här bisarra turen, talar om för mig mitt samlade resultat: ”Aktivitet avslutad. Total tid: 5 sekunder. Total distans: 400 m”. 

Klonket

Det finns andra saker i livet än träning. Chokladsås till exempel. Och lunch. Ett recept som förmedlas i rättan tid över en lunch kan vara räddningen för en hel helg. Lunchen äger rum i sofistikerad miljö, affärslunchmiljö. Servitör med handen på ryggen frågar vad som skulle kunna smaka damerna idag och vi ler vänt och beställer.

På borden runtomkring sitter kostymklädda människor och talar lågmält, förmodligen om Viktiga Saker med svåra engelska förkortningar. Det gör vi också, alltså pratar om viktiga saker. Jag har hamnat i efterrättskris och Sara lyssnar allvarligt. Sen ser hon sig om, lutar sig över bordet och säger med låg röst, lite som en knarkkurir på film: ”Kom ihåg det här: 100 g smör, 1 dl socker….” Jag har sällan varit så koncentrerad och memorerar febrilt. När hon slutar med ”…och det som blir över ställer mamma i kylen och äter som fudge dagen därpå”, är det något som säger klonk inombords. Det är klonket som betyder att receptet på tidernas bästa chokladsås har levererats. Plats för amerikansk filmapplåd (sån där som börjar med en långsam klapp hos en person och som sedan sprider sig i folkmassan) och halleluja-kör.