Inlägg av Sara Vahlberg

Vätterns kämpar

Denna helg körs Vätternrundan och Lipgloss och Voltaren önskar stort lycka till till alla kämpar som tar sig runt Vättern 30 mil i cykelsadeln. Vi i vårt gäng gjorde ju en mindre sväng av detta långlopp och det var ju inga konstigheter. Lite långtråkigt ibland men det lättades upp av glada hejarop från fina människor längs med schlätta, ropandes från sina egna saftkalas i trädgården. Snacka om ett Tour de France rakt utanför bersån. 

Cykling är ju annars den ultimata träningen för oss sällskapssjuka. Finns det något härligare att cykla i bredd och bara snacka skit. Det kan man lätt göra i 30 mil. 

När vi drog en bit på Vätternrundan så var annars våra egna observationer att börjar det regna så blev man snart torr igen. Och börjat något skava gör dig av med det. Det är egentligen mitt stående tips. När min man körde sin chef med cykel och allt till tåget mot Vätternrundan igår så skickade jag med just den hälsningen. Först blev jag lite tårögt och tänkte vad underbart han skulle ha. Den där känslan där allt är fokuserat och klart för att i nästa stund uppträda som om en eventuell hjärtinfarkt är på väg inkommande från höger, samtidigt som bröstkorgen måste ha krympt till storlek x-small under natten, för att sedan bara pumpas ut i blodet som en jäkla resa. 

Efter det så tänkte jag på skavet. 

När vi gav oss iväg på våra cyklar hade våra beställda cykelkläder inte kommit så vi fick liksom improvisera. Och tre mil in i vår Vätternrunda stod det klart att jag behövde göra mig av med ”skavet.” Lyckligtvis hade jag just läst en bok beyond fifty shades där det revs en massa kläder med betoning på underkläder. Spetts är ju ett fantastiskt material i det avseendet. Nu har jag mindre erfarenhet av hur man river ett par ”kallingar” bäst på en bajamaja, men aim for the resårkant Stefan och may the force be with you och alla andra som ger sig ut på en trevlig cykeltur 30 mil runt Vättern. Och hoppar kedjan prova att trampa den rätt bara. 

Inge Glid

Denna vecka drar skidSverige igång på riktigt med sportlov vecka 7. Bilar med skidboxar på taket far norrut från Västra Götaland för lite, snö, is och halka. Och så blir det förtjusande skidåkning med bländande bilder på sociala medier där solen alltid skiner. Det är härligt! Det är som det ska. Underbart att få leva i ett land som nästan har skidspåren bakom knuten. Var man än bor. (Ge och ta 6-10 timmar i bil). Om man inte väljer bussresan till alperna och då blir det också genast mer alkohol i backen och inte fullt så mycket vinkande barn i liften på Instagrambilderna.

Hör man till den kategorin av familj som redan har eller ska åka skidor vid annat tillfälle så finns det mycket skoj att hitta på hemmavid.
Som: Lokala badhuset erbjuder hinderbana för hela familjen. OBS denna dag är bassängen stängd för motionssim! Men jag tänker att några vändor kan det väl få bli.
Har fått höra av vår simcoach Malin att jag måste glida mer på mina simtag, tänka mer skidor.
Glidet totalt uteblir och eftersom jag dessutom glömt mina simglasögon blir det inte lättare att crawla med dotterns cyklop så jag riktar i stället in mig på hinderbanan. Som stöttande förälder coachar jag från bassängen hur man bäst tar sig över dom hala gröna korvarna som man ska springa på till andra sidan.
På den flytande uppblåsbara vattenhinderbanan tampas barn i alla åldrar. Från 3 år till manligt 40 plus. Manligt 40 plus är en mycket aktiv grupp och när mina barns far liksom ska ta upp jakten på en tribaltatuerad ålderskompis drar jag en kallsup av skratt. Tänk er en albylvit Faunen Tumnus i Narnia boken Häxan och lejonet med nonchalant hängande badshorts, trippandes på en blöt uppblåsbar grön stock/korv. Hade den lilla spångdansen filmats hade det klippet sänkt YouTube.

Men skrattar först som skrattar sist (som vi felaktigt säger i familjen). Efter påtryckning blev det min tur att ta sig upp på banan och själv försöka springa på de förbaskade blöta gröna korvarna. Första försöket sprang jag två steg och sedan rätt ut på vattnet i tron att jag var Jesus själv. Simhallens badvakter som lojt övervakade det hela hoppade i stolarna. Men det var inget emot vad de gjorde när jag på fjärde försöket graciöst sprang över den lilla gröna spången, snabbt bort på den lite bredare längre varianten och halkade till och satte mig på rumpan och gled mot den slutliga rutschkanan. Då liksom kastades två plaststolar bakåt av skratt och det har aldrig varit skojigare att vara badvakt. Med det kan vi dra slutsatsen att det behövs inget vintrigt sportlov för att få glid, själv saknar jag det mest under frisim. Dab på det!

Vad heter Norges sämsta skidåkare? Svar: Inge Glid

Till topps

I filmen om vårt liv 2016 gick inte hissen enda upp alla gånger och guldet blev vid tillfälle till sand. Men det stunder vi var tillsammans var vi ändå odödliga. För så känns det när man är med vänner. Odödligt lycklig. Och så mycket hybris, rädsla för hjärntumör och en arm tarm strax innan start för lopp. Det betyder inte att vi inte är villiga att göra resan igen i jakten på guldet. 

I år har vi hittat den trebenta hunden, lärt oss jurassic bridge och lärt oss att är det svårt att förstå hur man ska pendla med armarna när man springer kan man tänka: godis i fickan och stoppa i mun. 

2016 var året som Kent tackade för sig Brorsan flyttade hemifrån, vi träffade en ny vän och coach Lisa-Marie och Anna lärde sig crawla riktigt fort. 
Och kommer man inte först kan man bli de som går hem sist från festen. Vi är fortfarande välkomna upp till sviten och har rekord i Mankan (Mariefred), när det gäller att springa barfota 200 meter på varm somrig asfalt strax efter midnatt. Skillnaden mellan oss och Askungen är att vi springer med finskorna i famnen.

Gott slut vänner tack för att ni följer oss, peppar och hurrar! Lycka till alla som står inför en klassiker och grattis alla ni som kommer köra mer spring och sim i år, det ska vi med göra. 2017 blir ett spännande år ett år då vi går i kortkort. 

Den sista sången

Så var det äntligen min tur. Min tur att få ta avsked av Kent. Tålmodigt har jag väntat sedan i mars och min tur att få uppleva Kents avskedsturné stavas Malmö. Det finns ingen av mina vänner som redan varit på avskedskonserten som inte hyllar detta magiska tillfälle. Som får något vilt i blicken för att i nästa stund jämra sig i en lång och ingående kärleksförklaring. Precis som det ska vara.

Hur var då Malmö?

 Jag skulle inte säga att jag var övertänd. Det var mer som att jag tillfälligt behövde såga upp bröstbenet för att ge lungorna mer fritt spelrum. Som när jag bad Karin stoppa bilen på en enslig väg i Dalarna timmarna innan Vansbrosimningen för att jag liksom inte fick luft. Lite så. 
Vi köade i tysthet för att komma in på Malmö Arena. Eftersom Jocke Berg sagt kom i tid och att det börjar prick kl. 19.30, så fanns det inget annat alternativ än att bo på hotell på själva arenan. 

….Kom i tid, det börjar klockan prick! 

Ändå, precis som när vi ska köra lopp höll vi på att missa starten. Vet inte hur många gånger det plingade in innan jag tog plats inne på själva Arenan. 

När nedräkningen mot noll var näst intill obefintlig och det bara var några sekunder innan själva konsertstarten tog jag ett span ut över folkhavet. Det var då det slog mig. 

Oh no! Detta var syntarnas afton. 

Hela tiden har jag funderat på hur det skulle vara att gå på konsert i Malmö. Kollegerna hade skojat om att när man tror att malmöpubliken klappar händerna är det egentligen ett frasande ljud från spettekakorna man hör. Och jag hade välkomnat det. Ett frasande ljud från spettekakorna. För det var tyst inne på arenan. Väluppfostrat klappade man mellan låtarna. Någon busvissling gick av – kanske av misstag, men annars var det den inre resan som gällde. Ett blundande gung med några ansikstförvrängningar som visade på svärta och minnen från syntarens ungdom. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför man går på konsert om man bara ska blunda och låtsas som man inte är där.

Jag vill klappa, vissla, dansa och jubla av lycka. Min man sa flera gånger att han var lomhörd på ena örat. Men vem bryr sig om det?! Och jag skiter väl i den inre resan. Av 999 saker jag aldrig skulle göra så är det att sitta tyst och still på en arenakonsert. Så när strålkastarna vid tillfälle svepte över Malmö Arena såg man en glad tjej från Göteborg som stod upp och klappade och var med. Precis som främre raden på parkett. Det tiotusen andra var hemma i sitt vardagsrum. 

Konserten var så klart magisk och Jocke sa att han faktiskt heter Joakim och inte gillar att bli kallad Jocke eftersom han inte är någon hund. Och att han älskar alla i bandet och oss som kommit för att säga farväl på deras avskedsturné. Allt var underbart så fantastiskt bra och jag glömde för en stund att jag varit arg på själva mänskligheten inne på arena. En sådan kväll vill man inte ska ta slut. 
Och det var då det hände. Sent ska syntaren vakna! Till tonerna av Mannen i den vita hatten reste sig hela Malmö Arena. Alla klappade, visslade dansade och jublade. Lyckan var total när Kent bjöd på Den sista sången… 

Blå den viktiga färgen 

Som man går igång. Det är sjukt! Nu börjar sportaffärerna fylla på med allt som hör vintersporter till. Härligt tycker vissa. Andra vill ha löpartights, cykelslang, sol och bad och fotbollskor året om. Inkorgen svämmar över av tuffa nyhetsbrev med svala skidåkare i pannband och spegelglasögon- blickandes ut över nejden. Inga blossande kinder eller blanksvettiga pannor. Inte ett spår av minsta ansträngning. Det är ju så det blir med rätt kläder. I alla fall om man står still. 

Hur som helst så blir i alla fall jag exalterad över dessa mail. Och framför allt Längdträffen som utlovas då man kan träffa leverantörer på plats. Glädjen är stor och förväntningarna höga. Att jag inför denna trevliga afton går i gång så hårt på att tränga mig in i sportaffär är inte sunt.

Jag tänker att nu ska jag göra bästa kapen, hitta allt det där braiga först och slippa stå där dagen innan det bär av ut i spåret och inse att allt jag skulle ha är slut. Nää, nu ska jag se till att få bästa service. Ändå vet jag att det kommer sluta med en skida jag inte vill ha, knasiga bindningar, en oskönpjäxa och ett par stavar jag inte behöver. Jag kommer dessutom att ljuga om min vikt och snarare hitta på ett spann mellan verklighet och önskan. Där spannets högsta siffra är det mest troliga. (Här vill jag bara säga att jag inte är ensam om att ljuga lite. Jag gjorde en snabb undersökning på jobbet och övervägande många ljög om sin vikt när man tex bokade det alpina paketet inför familjens stundande skidresa). Och den blå vallan kommer säkert vara slut. Den som jag behöver mest av allt efter att någon idiot snodde min, när vi åkte skidor i Serneke Arena i helgen. En blå valla, vad kostar en sådan idag egentligen? Inte så mycket att man måste SNO någon annans i alla fal?!

Här har ni min begynnande ilska inför stundande säsong och då är det en bit kvar till liftkön. Men så dyker en bild och en massa minnen upp om tre på riktigt rosenröda åkare. Med blanksvettiga pannor. Då spelar liksom utrustningen mindre roll. Och vem bryr sig om spannet. Det är väl bara att trycka till lite extra med skidan eller i värsta fall lyfta på den. Men min blåa valla vill jag gärna ha tillbaka!

Hemma b(p)äst!

Det fanns en tid då bilen liksom gick av sig själv. Vart jag än skulle så körde den till gymmet. Men nu många månader senare efter sommar och sol, skog och varma gräsmattor kändes det annorlunda att parkera utan för gymmet. Tyst kände både Anna och jag att här gick vi inte längre som barn i huset. Något saknades. Vi visste båda vad men vi intalade oss tufft att allt var som det skulle.

Efter att ha träna ute med vår coach Lisa Marie var det lite ovant att trängas i ett rum med 1000 andra under jättehögmusik. Men jag och Anna synkade snabbt det olika repetitionerna med övriga inknôdda.

Bodypump stod på programmet. Medan flera vikter hördes åka av under passet matade denna duo ändå på. När passet var slut bestämde vi oss för att avsluta med löpning. Finger feta Frida tryckte klumpigt fel på löpbandet – som vanligt! Storasyster Anna instruerade om en enkel reset. Benen kändes tunga och när tuffakillen bredvid liksom lunka sig in i vårt tempo satte vi fart på benen. Vi gillar inte att ha någon flåsande i nacken.

Det fanns en tid då vi inte gillade löpbandet heller speciellt mycket. Det blev lite som ett sting i hjärtat när Anna påminde om hur vi brukade springa som galningar, vettskrämda med klump i halsen, bönandes. 

”Det går inte mer Reino, det går inte mer!”

”Johådå,” svarade brorsan alltid käckt. Snurrade på telefonen och skrattade med en prilla som täckte ansiktet.

Hur det än är så saknar vi brorsan. Lite. Vår grymma PT:brorsa Reino har bytt häng och det kändes inte det samma på gymmet. Men vill han oss något så får väl han komma till oss?! Eller så kanske vi bara hör av oss och springer över.

Jockes andetag är lag

”Vi ska ha tjejkväll i kväll pappa!”

”Mm”…pappan vid frukostbordet är måttligt intresserad av dotterns berättelse. Han drömmer redan om den stundande AW:n, smaken från kvällens första öl och hur lyckan kommer rusa ut i kroppen när han sätter första striken.

”Först trodde jag att mamma skulle bjuda hem sina vänner och så skulle de dricka vin. Men så kunde dom inte komma, så det blir bara vi, tjejer.” Dottern svänger med armarna likt en helikopter för att liksom få med alla tre, som utgör gruppen i vi tjejer. Pappan ger plötsligt ett ont öga till mamman rakt över bordet och säger med stark röst. 

”Ja, det hoppas jag verkligen att det bara blir ni! Det andra vännerna ska väl vara hemma hos sina män.”Det sista säger han med ett litet skadeglatt leende i mungipan eftersom han vet precis var alla ska i kväll. DET SKA GÅ PÅ KENT!!

Socialmedia svämmar över av fina, härliga klipp från Kents avskedsturné. Och jag tänker bittert har inte Kent gjort fler låtar än Utan dina andetag?! Jag tror mig eventuellt kunna nämna några till. 

På jobbet skränar man om hur man gav bort biljetterna man FICK till Kent konserten, som att Kent vore en cirkus som spontant rullat in i stan. 

”Vem vill gå och se på några gubbar som är 60 år?!”, skrockas det.

”Men, Jocke Berg är inte 60 år!!”

Stackars Jocke. Jag och min vän Dominic som alltid avslutar våra födelsedagshälsningar till varandra med att Jocke hälsar. Jag menar, om Jocke kände oss så skulle han definitivt hälsa. Speciellt på födelsedagen.

Och Ja, jag har också biljetter till avskedsturnén – men i Malmö!

När jag frågar på jobbet, mitt i viktiga säkerhetsmötet, om någon varit på konsert i Malmö så är det ingen som minns. Men det skrattats högt och skämtas om att, när man tror att publiken klappar i Malmö, så är det egentligen ett frasande ljud från alla skåningar som äter spettekaka. 

Enligt kollegerna, och den smala åsiktskorridoren är det helt PK (Politiskt korrekt), att skoja så om man som Göteborgare har bott i Skåne några år. Jag har också bott i Skåne, ja men Båstad tillhör faktiskt Skaune, jag blir ändå orolig för att Malmö inte ska leverera. Med eller utan spettekaka. 

Kalaspirret som Anna känner inför kvällens Kent konsert får inte riktigt smitta av sig ännu. Men det kommer. Anna vet vilken låt som hon ska skicka uppdatering på, om Jocke får feeling.
Och när min lunchdate lyckligt suckar och säger att nu är det bara några timmar kvar till konserten, säger jag att jag också längtar till kvällen. För vi ska få matkassen hemlevererat i kväll, och jag har klickat i en chokladkaka, som jag minsann hoppas hinna med innan jag somnar in, för kvällen. Med det sagt blir jag snabbt kallad för Drama Queen! Kanske det! Men den riktiga divan i kväll är ändå Jocke Berg. Så högt över Gustaf Adolfs torg ropar jag till min lunchdate som redan hunnit iväg en bra bit över kullerstenarna. 

”Kom i tid, det börjar kl. 19:30…för det har Jocke sagt!!”

 

Foto:Karin Midner

Arse to grass

Sjuåringen till nioåringen:
”Alltså, känner vi henne elle’?!”

”Dja!, hon är vår mamma…se hon försöker ju i alla fall…”

Vår nya coach LisaMarie är bra på att förklara, hon är tuff – visar och gör alla övningar först, är glad och har nära tillskratt. Fantastiska egenskaper hos en coach och fullständigt livsfarliga.

LisaMarie skrattar åt våra dumma bortförklaringar när en övning inte går som den ska. När vi på alvar rullar mellan de olika stationerna hon byggt upp, fullständigt slut i kroppen. Hon peppar och hejar på. Bra Anna!, snyggt Cami! Men sedan hugger hon livsfarligt som en kobra: 

”Sätt dig på stolen Sara!! bättre kan du!”

ARSE TO GRASS. 

Squats. Det är ju en jättebra grej. Och jag kämpar. Men för mig som är stel och lång blir det mer som en bom som liksom, faller, tippar över åt helt fel håll. Det blir liksom ingen broöppning. 

Men jag har fått hemläxa och jag har små tränat till mina barns förskräckelse. Tänk om någon skulle komma in i trädgården när jag kör squats?! 

Måndagar är inte känd som veckans roligaste dag men jag längtar. Längtar till kvällspasset och det där lätt spydiga kommentarerna, levererade med kvinnlig finnes. Inte till vår coach utan sinsimellan när gruppen tar sig an LisaMaries tuffa övningar. Som när Cami blev arg för att vi skulle göra en övning, en felaktig golfsving, vilket skulle förstöra hennes plushandicap. Det slutade med att Cami drog så hårt i gummibandet som vi använde att det gick av. 

Intervaller är ofta tuffa men när man har en coach som förklarar armpendling med orden godis-i-fickan, förstår ju vem som helst. Ta en godis i fickan och stoppa i mun. Hur svårt kan det vara?!

Och gör vi inte rätt behövs det mer fart ja, då blir vi helt enkelt jagade av den huggande kobran: ”Jajaja, bättre kan ni…kom igen nu!!”

Vi längtar! Arse to grass

Kattunge ?!

Är du min lilla kattunge?! Nej! Team Lipgloss och Voltaren är Lejon. I år ska vi jaga. Strax dags att hämta ut startnummer. Dräkterna är på. Hålltummarna. Efter rädsla kommer hybris!

Snart dags för start

Inbillningssjukdomarna avlöser varandra i vår grupp så här några timmar innan start. Idag är det dags för Mariefreds Kungliga Triathlon och Team Lipgloss och Voltaren är på plats. Anna återupprepar ett mantra om att det hon minns av förra årets tävling var att det var jobbigt och tanken om att ALDRIG göra detta igen var stark. Ändå så står vi här. Redo! Eller redo?! Vi ska dra ner på stan göra det vi gör bäst. Shoppa, äta bamsekorv på grillen, älta ångesten in för loppet och sedan kör vi på ren rädsla.

Domedagen

Kom i form eller dö! är denna veckas slogan. Osäkerheten om vad iform innebär gör att man nästan självdör på plats. Hur är man när man är iform?!
Ja, det ska vi ta reda på denna vecka då vi startat vårt eget formtoppsläger. Eftersom vi ska köra triathlon nästa vecka: simma,cykla, springa så tjuvstartade jag i lördags med att åka skidor. Inomhus.

Sedan dess har vi tränar med vår nya coach LisaMarie. Hon tar med oss på tuff utomhusträning. Att vara ute bland levande vegetation har sina fördelar och nackdelar. I vår grupp är det självklart jag och Anna som råkar illa ut. Anna lägger handen i hundbajs och jag fick stick i pälsen av en envis pissmyra på insidan låret. Men skam den som ger sig. Och LisaMarie tycker vi är duktiga. Ja, hon får ju betalt. Cami har sin superkropp och pulsklocka. När vi sista tiden av träningen kör intervaller är det lite som när Terminatorn dör i slutet av Terminator 2. Någon tar ut chippet och det går liksom inte att prestera mera.

Men det var i söndags och vi har hunnit simma och kört ett varv till med LisaMarie. Så jag tänker att komma i form är lite som i Terminator 2, vi smälts ner för att födas till något mycket bättre. Det måste vara att komma iform. I morgon är det lillördag-vilodag. Vi får se. Hälsningar hybris!

Klara färdiga rekat

I slutet av augusti smäller det! Då är det åter dags för Mariefreds Kungliga Triathlon. Vår lilla grupp har inte råd att göra bort sig. Inte bland Stockholms högpresterande vardagselit. Därför har jag ägnat senaste veckan åt att reka i Mariefred. Jag har shoppat inredning, kollat lunchutbudet på Elsas på torget och Slottspaviljongen. Smakat mig igenom menyn på Gripsholmsgrillen, druckit drinkar på Värsan (Gripsholms Värdshus). Jag har till och med beställt in plankstek och stor stark på Riddarn bara för att vara säker på att även haket med stadens mest udda utsikt, över Statoils parkering, klarar att leverera vid en eventuell drabbning.

Jobbigast av allt var att jag även lovat Anna och Cami att reka femkilometarn. Springa den delen av banan som är de sista fem kilometrarna av Triathlon tävlingen den 27 augusti. Så med en kakbuffé skvalpande a la Hela Sverige bakar sprang jag ut. Puh, jag tror att den sista biten blivit längre på något sätt. Minns inte att delen på grusvägen var så lång.

Efter min prestation blev det en sista sväng på stan. På värdshuset stötte jag på Håkan, en av grundarna av MKT. Han mindes Lipglossgänget och tyckte det var kul att vi vågar oss på tävlingen i år igen. Glatt och utan någon större betänkligheter, berättade jag att jag sprungit femkilometarn och att det varit lite motigt eftersom jag strax innan ätit Skandinaviens största kakbuffé på Taxinge. Håkan skrattade chockat.

Denna vecka kanske inte har innehållit de allra vanligaste parametrarna inför en uppladdning av en triathlontävling. Men i vår grupp slarvar vi inte med detaljerna. Och så har vi gjort upp ett träningsschema för kommande veckor. Med coach! Japp!! Det är viktigt med detaljerna. Under liggläge i rottingmöbeln, ser jag faktiskt fram emot några tuffa träningsveckor.

Och blir man inte först i mål så kan man alltid vara sist hem från festen. Det får bli på svajig klack i augusti natten. Det är egentligen de enda vi lovat.

Holy mother

För några år sedan fick jag ett inte fullt så smickrande smeknamn av några glada partyprinsar. Min garderob hade sett bättre dagar och även jag. Fick därför  frågan vad som hänt med mig?, knytblus upptill och kort färgglatt ner till??! ”Du ser ut som en präst upp till och en h**a ned till.” Det var så hon föddes: Prästis!

Och vet ni vad i kväll ska jag få löpa linan ut, jag ska få vara präst på min bästa väns bröllop. Jag ska få säga alla fina ord man kan tänka sig – på Engelska! Varför göra det enkelt ?!

Det kommer bli som på film. Och jag kommer sluta med you may seal your vows with a kiss!

Karin, hälsa Anders att jag tar hajfenan, och Anna, blir det fel mitt i filmen på konstig Engelska så tänker jag på dina väl valda:

Vi gör väl som vi vill!

Prego

Sociala medier må svämma över av den blomstertid nu kommer men jag vann. En vanlig dag i Toscana sprang nämligen om, så om du postade en glad bild på sociala medier i dag med 8 glada emojis, och fick 54 tummar, så vann jag ändå. Detta är sagt med ödmjukhet i rösten. 

Hela familjen är i Italien och firar mammas 80årsdag. Det är visserligen några år tills hon fyller 80 år, men vem vet om hon orkar fira då! Och veckan har inte endast varit en dans på rosor då jag blivit bortskrämd av ett murmeldjur, hotad av en lättfotad hund och fått en tvestjärt, dubbelt så stor som den svenska varianten, rätt i huvudet. 

Men i kväll sprang den in, drömbilden om Toscana. Vi hade bestämt oss för ett äventyr på en vingård. Toscana vimlar av sådana om man får tro Amerikanska filmer. Efter stor osäkerhet bokades en eftermiddagsresa till ett lite mer familjärt ställe. 

Vi bromsade in på vingården och möttes av en trött hund som låg och sov strax utanför huset. Klängväxter prydde entrén och vi steg in. ”Prego” ekade det där inifrån. En bastant kvinna med grått hår visade oss genom flera vackra rum fyllda av buteljer och ekfat och vidare ut i trädgården där ett bord dukats upp mitt i en jättelik berså. 

Där satt vi lite blygt och väntade på vad som skulle hända. Skulle man spotta ut vinet eller skulle man våga dricka upp? 

Min man skulle definitivt inte dricka upp eftersom han var chaufför för dagen och dessutom inte gillar vin. Men det stod snart klart att gästerna förväntades dricka upp. 

Italienarna blev lite stötta då vi inte drack tillräckligt mycket eller tillräckligt fort. Efter fyra underbara viner och ljuvlig antipasti, plus att jag och min syster och min systers partner delat broderligt på min mans orörda vin, var vi i prima form. 

Då var det dags för ytterligare viner. De riktigt fina vinerna! Där någonstans bland en galande tupp, hoppande lösa kaniner, söta kattungar, en fantastisk utsikt och en underbar omgivning var vi tvungna att kapitulera. Livet var mer än vad en Amerikansk film någonsin kan erbjuda. kanske var det bästa med allt att få uppleva allt detta fina härliga med människor som man håller av…eller så var det bara vinet. 

Med ett stort leende på läpparna skickade jag ett sms till Anna och Karin och berättade att jag köpt vin. Och att en vanlig dag i Toscana går inte att spegla på sociala medier, den måste upplevas. 

Trampa på tjejer!

Idag säger vi lycka till till alla grymma tjejer som kör Tjejvättern. Det kommer gå som en dans. 10 mil klarar ni enkelt. Ni kommer mötas av fina blomsterplakat och cykla förbi små familjära trädgårdsfester, där familjen samlats precis vid vägen för att intaga elvakaffe och heja på det spänstiga damerna som trampar förbi. Vår uppladdning inför Tjejvättern var en cykelresa till Marstrand och äta pizza. På vägen hem var vi så mätta att vi mådde illa. Det kommer inte hända på riktiga Tjejvättern då man endast bjuds på bullar. Goda bullar givetvis. Glöm inte fylla på med vatten vid vätskestationerna. Man ska ha respekt för distanser, men 10 mil funkar även på vilja. 

Och så det viktigaste av allt: 

Om något inte sitter bra under resan, om något skaver eller bara inte är till förmån. Ta av dig, riv och släng. Tänk Stålmannen. Allt som är med spetts går enkelt och snabbt att slita av sig på bajamajan. Fri som en fågel kan du senare cykla vidare med tjejerna. Jag vet för jag fick göra ett riv efter tre mil. 

Var lite som Anna i nedförsbackarna, rädd. Eller ha ändå tankarna med på att det kan vara lite halt på asfalten speciellt om det regnat under dygnet. Under vår 10:milare var det faktiskt några som föll. Inget roligt.

Så, med lite avundsjuka i bröstet, till er som befinner er mitt i fester av Tjejklassikern säger vi åter lycka till. 

Gå för guld! 

Sagotanten slår till

Det blev en glad överraskning i morse när jag såg min favoritkung porträtterad på yoghurtpaketet. Gustav Vasa! Läs högt för mig, beordrade jag mina undersåtar 6 och 9 år. Sexåringen började läsa men med ord som uppror och Dalkarlar blev det svårt så vi skummade ner en bit i texten till delen då Gustav skidade från Mora och vidare mot Norge.

Va?! Mot Norge? Men vad skulle han dit att göra? undrade min man.
Ja, han skulle ju fly till Norge!!

Ingen förstod någonting och då blev sagotanten i mig arg. Jag började berätta för familjen om hur unge herr Gustav Eriksson Vasa befann sig i Lübeck. Hur Christan Tyrann bjöd in Stockholms elit på en stor bal och hur porten stängdes när alla skulle gå hem från festen. (Här visade jag även med en smäll i grannens vägg hur porten slog igen, innan huvuden högs av och gav namn för Stockholmsblodbad, lite extra läskig röst hade jag också när jag berättade hur blodet rann längs gatorna).

Ah, och sedan kom Gustav hem och fick veta vad som hänt. Ville göra uppror, drog till Dalarna, stod på backen i Mora. Hur ingen trodde honom och hur han sedan måste skida mot Norge. Sedan fick då Dalkarlarna vet att Gustav Eriksson Vasa minsann talat sanning om Christian Tyrann och att det då frågade runt vem som var snabbast på skidor. Den här delen hur själva skidandet gick till, det kan Anna och Karin som rinnande vatten för det har jag läst högt för dem i bilen till och från Tjejvasan.

Men för att skoja till det bytte jag ut det två skidande Dalkarlarna till två systrar från Backa Beverly och så ropade jag det slagkraftiga orden som det båda skidande ropat: Stanna Gustaf Eriksson, Stanna!!

Ja, till sist stannade han. Någonstans i Sälen. Sedan red Gustav Vasa in i Stockholm 1523 som Sveriges konung den 6 juni. Han byggde Gripsholmslott i Mariefred och bodde där i många år. Dansken såg vi aldrig mera av…eller det gjorde vi. Bland annat utanför Älvsborgs Fästning men det är en annan historia.

 

IFK vs Reino

Då är den igång – Allsvenskan! Familjen Vahlberg lever och andas ett liv i blåvitt.

Allt spelar roll inget får lämnas åt slumpen. Det är viktiga frågor vi bollar med.

  • Vad åt vi, i familjen Vahlberg, senast när IFK plockade hem 3 poäng?
  • Vilken maträtt plockar vi in när pasta bolognese får rött kort?
  • Den blåvita tröjan, ska den tvättas eller har den spår av vinnarsvett som kan leda till ännu en seger?
  • Vilka kalsonger av alla det blåvita är just vinnarparet?

Redan förra veckan skrev jag in alla matcher i kalendern. Mest för att se hur mycket det påverkar mitt liv för fri lek. Snabbt konstaterade jag att vi kommer behöva barnvakt några kvällar framöver, då IFK:s matcher krockar med vår träning med PT Reino. Snyggt lade jag fram detta för min man. Vilket han alls inte förstod.

– Vad menar du? Tror du att IFK Göteborg kommer att byta sina matchdagar för att du och Anna ska träna med Reino? Tror du att Reino är så stor att han kan rucka på det allsvenska matcherna?!

Ja, tänk en då om Reino var så stor! Då skulle jag, Anna och Karin ligga och lurpassa vid Kamratgården. Och så när Blåvitt hade träning skulle vi skicka in Reino på plan. Han skulle vara som David och Goliat på en och samma gång. Han skulle vara vår Akilles, fast utan Akilleshäl.
Han skulle tvinga IFK spelarna att springa igång skogen så som vi får kämpa att springa igång löpbandet. Det skulle bli ett intervallpass från helvetet. Om Blåvitt sedan inte levererade ordentligt vid näst match, med 3 poäng i bagaget och en sjuhelvetes massa mål, ja då skulle dom snällt få byta sina matchdagar. Till andra valfria dagar som passar mitt, Annas, Karins och Reinos schema lite bättre.

 

Fick vi inga bullar?

Den manliga kollegan gör en avstickare från jobbet. Alla andra väntar ivrigt på att han ska komma tillbaka, för då har han säkert köpt med sig bullar! Men när den manliga kollegan kommer tillbaka har han inte köpt några bullar. Glada hundvalpar hänger plötsligt med sloken svans.

– Men, fick vi inga bullar?!

– Det var aldrig någon som sa något om några bullar. Och innan lunch äter vi väl inte bullar?

– Men…det är ju fredag och då gör man ju lite som man vill. Äter bulle före lunch!

En diskussion om manligt – kvinnligt utbryter. Följande har därför nedtecknats:

Män gör som det blir tillsagda – var tydlig i din kommunikation.

Lista! Skriva en lista om du vill att din man ska köpa något – men var tydlig med vad du menar. Tex:

  • Rädisor 3 st, läses som tre rädisor, inte tre knippen! Var på tre ensamma rädisor kommer att åka på bandet fram till kassörskan.
  • Saknas en produkten i affären som är nedskriven på listan – var tydlig med att din man får köpa en likvärdig produkt.
  • Om du skriver på listan att din man får ringa om det ”stöts på patrull i affären,” var då inte på möte hela dagen så att du inte går att nå!

Män kan visst tänka på saker att handla utöver det som står på listan. Om det är något de själva vill ha.
Vår manliga kollega vill inte äta bullar innan lunch. Även om det är fredag.

Älska Göteborg

Jag älskar Göteborg! Plötsligt befinner man sig bara i en rolig historia.
På väg hem från jobbet bestämde jag mig för att unna mig ett knippe tulpaner. I den lilla blomsteraffären mitt i stan lockar man in sina kunder med ett hav av de vackra blomsterlökarna.
Med famnen full av blomster steg jag in och hälsade vardagligt på den unga tjejen bakom kassan.
Väl framme vid disken såg jag ytterligare en expedit, en äldre blomsterdam med väldigt målade ögonbryn.
”Dom där tulpanerna kallas för pussmun”, sa ögonbrynsdamen och nickade åt mina blommor. ”Jag hade en bukett som stod i tolv dagar hemma.”
”Oj då, tolv dagar det var inte dåligt det låter ovanligt för tulpaner. Jag har annars hört att potatismjöl ska vara bra, sa jag.”
” Ja, det stämmer det är ett gammalt husmorstips. Vad har du hört det? Är det från någon gammal mormor?”
”Nja, jag hörde det av en granne.”

Inget är så värdefullt som ett gammalt husmorstips. Och plötsligt blev det väldigt trångt i den lilla affären, fylld med blommor och korta paranta NK-damer i välklippt page.
Husmorstipset hade sannerligen fått igång den äldre ögonbrynsdamen och det fanns inte längre några spärrar. ”Potatismjöl är som blommornas Viagra”
Nk-page:arnas halsar blev ilsket röda, chockade av det vulgära men intressanta uttalandet.

Man skulle kunna tro att det var det hela men eftersom detta samtal utspelar sig i Göteborg har historien har bara börjat.

”Jasså, det säger du, svarade jag. Då kanske jag ska laga till något helt annat till min man i kväll.”
Att döma av känslan i den lilla butiken ville de nu hungriga NK-damerna ha mer. Nonchalant slog jag in min pinkod för att betala och fortsatte …”Nää, det blir inget i kväll, för jag ska inte vara hemma, men det är ju snart helg.”
Väggarna vibrerade och ett mullrande rossligt lyckligt rökkärring-skratt bröt ut. Ögonbrynsdamen fullständigt tjöt av skratt. NK-damerna kom snart efter.
”Gör det! Laga till något riktigt gott till din man på Lördag. Det är ju snart helg!!”
Med det tipset från den äldre blomsterdamen lämnade jag den skrattande lilla butiken med ett leende på läpparna.
Jag älskar Göteborg! Synden, blommornas och potatismjölets näste.

En gång till

Tänk vad förvånade de skulle bli om jag en morgon ramlade in på jobbet lite tidigare än vanligt. Men det händer aldrig. Varje gång det är nära händer alltid något.
Någon smäller upp en bildörr i garaget, hårda ord växlas i bilen och väl framme vid skolan och parkeringen är liten ledsen. Det är bara att följa med en stund till skolan, se så att allt lugnat sig. När jag senare kör ut från parkeringen går min buss. Ännu en morgon där man liksom redan har kastat in handduken innan man ens fått chans att börja. Det är då man får ropa in sig själv: En gång till, en gång till!!