Inlägg av Sara Vahlberg

Lussekatt

Upp i ottan för att inte missa luciafirandet. Klockans ljud ekar i det mörka sovrummet och dörren flyger plötsligt upp. – Vad f*n spökar det här eller??, ropar min man med lite hes morgon röst. Nej, men det är ju bara Selma, säger vår stora flicka, som någon gång mellan kl.00-05 krupit ner i vår säng och samsovit gott i mitten.
Selma är vår diabetessjuka katt, vår fina lussekatt!

Ps. Så här i förkylningstider kan inte ens en katt häva en nysning. Fotografen tycker att det var ett ytterst roligt tillfälle som blev förevigat.

Gräddhyllan

Kanske är det inte så farligt men snyggt är det inte. Lite okvinnligt också. Att varje gång jag reser mig för att gå från A till B rör jag mig lite för stelt. Som Zeb Macahan har ridit hela veckan, ungefär. (om någon nu minns Macahan). Som småbarnsföräldrar kan man hålla med om att sömn kan används som tortyr. I dag behöver man bara be mig gå upp för trappan till gräddhyllan på våning 7 för att jag ska böna och be om nåd.

Pitstop Torsby

Känner mig odödlig, lycklig! Bengt-Åke var fantastisk och vi är kära. Vi åker så bra. Självförtroendet har aldrig varit starkare. Nu laddar vi batterierna och funderar på vart vi ska åka skidor här näst. Det blir taktiksnack på ett känt ställe. Favorit i repris. Pitstop Torsby!

Värmländskt beskydd

Med fina Värmländska släktingar vakande över oss har vi sovit gott i boningshuset. Nu är kompressionskläderna på och vi laddar för Långberget och Bengt-Åke. Efter att hört vår skidlärares röst i går i telefon, då vi i snökaoset fick avboka vår date, tror åtminstone jag att Bengt-Åke INTE är dubbelt så gammal som Bob. Jag tänker ha mascara. Snart vet vi!

På väg

Nu är vi på väg. Anna är feberfri om än lite ynklig. Vi har just börjat äta godis och livet är underbart. Nästa Mellerud.

Vardaglig lyx

I natt har Vahlbergskan sovit på hotell. I sin egen stad. Lyx! Men ändå så undrar jag om känslan av att få mysa runt i ett par lyxiga kompressionskläder inte är större. Det ska jag göra resten av helgen.
Och så, tips från coachen:
Saker och ting blir inte alltid som man tänkt. Om du blir bjuden på fin restaurang, checkar in på hotellet 11 minuter innan utsatt tid, inte heller känner någon i sällskapet men ändå är ny duschad och på plats efter 19 minuter. Var då inte ledsen för att byxorna du packade ner inte kom med. Glädjs åt att du köpte dom dyra skorna. Med ett par dyra skor kan dina missfit-foster till jeans tas för lyx.

Kuckeliku!

Kuckeliku klockan är 7. Nu börjar det bli så spännande in för resan mot Långberget. Nu äntligen är skidutrustningen bokad och vi får flera olika pjäxor att ”prove” som det heter på Värmländska. Och så har vi Anna, Karin och Sara diskuterar lite vad vi ska äta. Karin fixar frukostmaten. Jag köper godis kanske lite snacks. Bubbel ska vi ha också. Men uppgiften är inte utdelad ännu. Vi kommer åka tidigt i ottan klockan 7 på söndag. Det känns så pirrigt.Ska vi ha mackor med oss i bilen? Stannar vi och fikar? När är det okej att ta första godisbiten? På söndag blir det härligt att gå upp i tid. Till och med väcka tuppen. Kuckeliku!

40 sekunder

You wanna…nä, egentligen inte. Första tonerna från Britney och jag känner mig lite skyldig efter att just varit otrogen med Lady Gaga och Beyonce i Telephone på högsta volym. Kämpade så svettdropparna yrde på spinningcykeln.
I alla fall en droppe hamnade på styret. Resten rann likt en rännil längs den feta krämen vid ögonen ner mot halsen. Men med gårdagens julbord gottandes runt magen kan jag inget annat än kämpa på. Håkan, som är pensionär och som var med på gårdagens julbord, berättade att de brukade göra plankan på seniorgympan och efter 40 sekunder är man lätt mör. Tänker att jag måste ju ta 40 sekunder. Glider av cykeln ställer mig redo. Tar tiden. 40 sek, 50 Sek och jag vajar lite. En minut och fem sekunder och jag ger ifrån mig ett okvinnligt ljud. Det är då det slår mig att Håkan som är pensionär stod 2 minuter i plankan på seniorgympan och att det var när det var 40 sekunder kvar som det var lite svajigt.

Buhu!

Nä, men nu får det vara bra. Nu får det vara slut buhua:at tänker jag tyst för mig själv när jag lyssnar på en väns beklagande. Himla lätt att säga till andra värre att göra det själv. Här har jag gått i snart en veckas tid och buhu:at mig över att jag fått eksem runt ögonen. Jag har en kronisk sjukdom, som det så fint heter, som blossar upp när helst man INTE vill! Då, förra veckan kastade jag mig desperat på telefonen till min läkare. Salva blev snabbt utskriven. Men så fick jag en allergisk reaktion. Ögonskugga gone bad.
– Du menar att du ser ut som att du är på väg ut på gatan och jobba, säger en kollega med ett snett leende. Jag ler svalt till svar. Mm, så skulle man kunna uttrycka de.
Men här får han inget svar. Men ett buhu bryter ut inom mig. Buhu, buhu, buh! Så när jag sedan skakar på huvudet åt min manliga väns buhu, tänker jag att jag är f*n inte bättre själv. Ah, men kom igen! Visst, det är inte kul att knarka kortison. Men buhu – NEJ! Sminkad och klar tar jag mig an en vecka med två julbord, hotellövernattning, julmys och så uppspacklad till tänderna drar jag till Långberget med mina vapendragare. Rött är julens färg!!

Rocky Road

Nä, men fy farao för att gå ut i förrådet och harva nu. Men när jag tänker på all Rocky Road som jag ska äta i kväll kan det vara värt det. Dessutom får vi i familjen eminenta gäster i kväll. Min systerdotter och hennes pojkvän. (Han är faktiskt den snyggaste killen i gymnasiet enligt källa). Dom ska gå på fitness mässa. Kanske att jag berättar lite hur jag och mina vänner tränar inför Tjejklassikern. Eller drar en anekdot om tunneln.(Ja, är man tunneln med tunneln behövs ingen vidare förklaring här). Men jag kanske hoppar det och bjuder på lite porslinsporr i stället. Dukar fint, lagar god mat och så kör vi fredagsmys, dvs mycket Rocky Road!

Snillen spekulerar

Vaknar man med en mängd energi eller får man mer energi ju mer aktiv man är under dagen??? Jag menar lite som en dynamo. Isåfall orkar jag nog stryka det 4 vita linnegardinerna efter julbaket i kväll, och julpynta. Ska bara vara redaktör i högt tempo först. Sedan baka och sedan, ah…

En felsatsning

Alright, jag är en vinnare utan dess like. Snacka om långa ansikten när jag sitter på jobbet redan 07:15, pip! Känner mig hög på min egen prestation. Att vara otroligt tidig på jobbet. Men vad händer då? IT strul. Dator är död. Prövar hjärt- och lungräddning Ctrl+Alt+Delete om och om igen. Ringer IT support. Gråtandeglad att någon svarar. Läser vad det står på skärmen. IT Support skrattar och säger att man aldrig hört något likande. Nähä? Varför är jag inte förvånad?! Jag har lyckas med det omöjliga. Bryter loss batteriet. Lär mig hur jag får datorn HELT strömlös. Voilá! Plötsligt funkar allt. Dags att kolla mejl. Nä, men ser man på. Då blev det stopp igen. Skriver följande meddelande till supporten: Jag har tjocka fingrar och trycker alltid för fort och på fel saker. Jag är en jävel på att bygga med Lego men jag fattar inte IT, så snälla vad gör jag nu?

Ps. I dag ska vi på hemlig övning. Det sista Anna sa till mig var klä dig varmt. Jag klär mig kallt.
Dagens läxa: Vill man vara fin får man frysa. Kom i vanlig tid till jobbet!

Vart tog orken vägen?

Måndagskväll och jag borde vara på gymmet. Men med nyvaccinerad influensaarm känns det som en dålig idé. Kanske mest en dålig bortförklaring, men ändå. Så det blir styrkepass på Coop i stället. Och här ska handlas. Känslan av att ”det lika bra att handla allt ända fram till jul” infinner sig. Men mitt bland favorit erbjudandet tvättmedel 5 för 99:- tar musten slut. Inte den drickbara för den är i lassad i vagnen. Utan orken. Tänker att jag får ringa hem. Säga att jag blir kvar här. Kanske för alltid. Bygger mig en bivack bland toalettpapperet. Gå i ide. Kundvagnen får tjäna som rullator. Det ringer i öronen när jag betalar och checkar ut. Fullständigt slut. Tjejvasan känns som en promenad i parken.

Triathlon

I morse tog jag stavarna och gav mig ut i den frostbitna morgonen. Hejande på morgonpigga i spåret. Lite som alla buss och spårvagnschaufförer gör. Hejar fast man inte känner varandra egentligen. Sedan blev det pitstop i hallen. Servicepersonalen, i detta fall vår diabetessjuka katt mötte upp och såg till att rätt sko kom på. In i förrådet. Kastade mig upp på spinningcykeln. Uppvärmd dök jag sedan ner i 25metaren medan min dotter kämpade på utan simdynor. Med skeva bentag smällde jag till med 1000 meter på 25 minuter. Nu jäklar blir det smörgåstårta. Glad lördag vänner!

Ur spår!

Då var det bestämt. Bokat och klart. Vi ska till Långberget. Denna gång tror vi att vår skidlärare kan vara dubbelt så gammal som vår förra, vi hoppas att det är bra. – Är ni likvärdiga på att åka? Jag sa Ja! Vi hamnade i kategorin medel. Jag gillar inte att vara medelmåtta men denna gången känns det bra.
6 timmar tar det att köra till Långberget, sa damen i telefon. Karin säger 5. Jag hoppas på fyra. Morbror Bosse vars stuga vi ska låna säger 3 timmar men det var en sommarnatt när han var ung. Jag vill också ha en sommarnatt och vara ung. Min senaste sommarnatt gick det galet. För mycket champagne och choklad. Vi skålade på att göra Tjejklassikern. Kastade kläderna och skrek ur spår! Sedan dess har inget varit den samma.

Date

Vi ska på date i dag! En spännande date. En ”under skjortan date”. Nitty Gritty, ins and outs! Mannen vi ska träffa är en riktig Klassiker. Han är i trygga händer. Och vi kramas alltid när vi säger hej då!

Hetta i minusgrader

Om några veckor hettar det till! Långberget bjuder just nu på snö och minusgrader. Snökanonen har fått jobba. Nya skidlektioner väntar och team Lip Gloss och voltaren förbereder sig. Anna funderar över sin skidutrustning. Karin har lovat ta med Glögg i termos och jag undrar vad vi ska äta på kvällen. Går vi ut i Långeberget (?) eller lagar vi något i Morbror Bosses stuga? Längtar!

Ingen dålig förlorare

Att vakna upp till VAB kan vara förödande. Speciellt om man har bokat möte med Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Men ibland kan det bli som en oväntad semester. Dagens outfit mysbyxa sitter perfekt. Mammi vilar medan Disney står på. Men så ska det spelas spel. Inte vinna, vara en dålig förlorare är cotym. Men vad då det spelar ingen roll det är bara på skoj. Skoj! Nä, skoj blir det först för Mammi vid lillans segerfika. Chokadkaka till vinnaren och en extra ostsmörgås till den eviga tvåan.

Levande död

Ibland får saker onödigt stora proportioner. Som när mitt fina nagellack slår i hissgolvet med ett pang, på väg upp mot plan 6. Mitt fina OPI. Nej, nej! Jag som har viktig date med säkerhetsansvarig. Helt ovärdigt kommer jag få sitta med rosafläckiga naglar. Jag som hade tankar på att starta en helt ny grym vecka. Göra slut med min vän Chocolate, vända ryggen åt Candy, äta mer grönsaker, pumpa mina muskler, gå, cykla, simma och unna mig en lillördag. Självömkan deLux slår till. Och jag kan inte åka skidor, simma, (antagligen inte gå ”rätt” med stavar), trampa rätt på cykeln eller gå och lägg mig i tid. Och ska man vara fin får man lida pin, F*n nagellacket! Då går brandlarmet där jag sitter på jobbet. Osäker hur jag tar mig ut följer jag strömmen. Det blir snabbt kö i trappan. En kollega glider skrattande förbi med morgonkaffet och jag inser att det bara är att ge upp. Livet är som det är!
En grym vecka i mitt liv bör naturligt starta med att vår diabetessjuka katt har kissat på golvet, (Igen!) Tjejerna vill inte klä sig, inte äta, vi blir sena och smöret är slut. Med brandlarmet skrikande i öronen är jag glad att detta bara är en övning. För annars hade jag varit död nu. Å, då är det en världslig sak att gå på möte med rosafläckiga naglar.

Core-setten

Mon dieu! Får sparka upp mig själv ur sängen. Glad att mitt undermedvetna ställt klockan lite tidigare än vanligt. Men jag är ändå ”sen” när jag sätter nyckeln i låset till förrådet och min väntande spinningcykel. Tänk på Core-setten, som spinninginstruktören Laura brukar säga. Drar in av bara sjutton. Tungt, jobbigt och Core-setten. På de korta snabba morgonpasset får man bara lätta en gång på motståndet. OCH man står hela Work B**ch, sådan är regeln. Men låten verkar blivit längre. Försöker tänka på något annat. Men jag hamnar i tunneln i Torsby, nej! Plötsligt hör jag simtränare Niclas skrika: tänk på fötterna Sara. Åh, dubbel nej! Och så Core-setten också och långt bak i sadeln. Men så, ett snällt ansikte. Min bästa vän Em, aka Lisbeth salander, dyker upp i tanken på dansgolvet med mig. Dansar mig igenom sista tonerna av Britney på cykeln. Äntligen, bara plankan kvar till Trumpsta. Tänk på Core-setten vänner!