Inlägg av Sara Vahlberg

Se det snöar

 I kväll var det dags att för första gången åka skidor innomhus på hemmaplan vid PSA – Prioritet Serneke Arena. För att beskriva Göteborgs svar på Torsbys snötunnel skulle jag säga så här: Tänk dig ett stort parkeringsdäck, tex plan två i Nordstans parkeringshus, och att man skulle måla hela plan 2 jättevitt, tända jättestarka lampor och sprutar allt med snö. Där har du kvällens längdskidshäng och jag gillade det jättemycket. Har kanske aldrig gått på skidor så mycket som under dagens åk. Men vad gör väl det! Det snöar inne, hela året och vi vana Slush Puppie åkare från Västkusten älskar det. 

Stort tack Helena för att jag fick hänga med. Nästa gång hänger vi på låset. 

Join the Hero

För första gången någonsin fanns det inte en enda hårsnodd på hela nedervåningen. Eller jo, det fanns två. Ett med My Little Pony på, med en tillhörande regnbågsfärgad lösfläta och så en snodd med Violetta. Violetta är en söt tjej som sjunger och dansar och alla småtjejer är galna i henne. Det är därför inte svårt att räkna ut att snodden med Violetta är hårdvaluta. Tar man den gäller det att inte åka fast. Lite som när man på högstadiet snodde syrrans Join the Hero tröja från GULBLA och sprayade ner den med hennes Paris parfym. 

Det fick bli Violetta snodden, och så gick jag ut i förrådet för att kolla min konditionsstatus efter en långvarig virusattack. Behövde inte trampa särskilt länge på spinningcykel för att förstå hur det känns att vara kedjerökare med halsont. Nää, jag var inte riktigt där ännu. 

Sökes: fungerande lungor och flås. 

Spinningcykel byttes därför ut mot armhävningar på vardagsrumsgolvet. Det var ingen rolig historia! Armhävningarna liksom hängde sig i en planka och rätt som det var låg jag raklång på parketten. Jag som alltid haft svårt att sova fick plötsligt ett oerhört sug att somna där platt på golvet. När en bestämd flickröst hördes.

– Pappa, mamma har tagit mitt Violetta hårband! 

Med en enda ekande fras i huvudet, en kär tröjtext för att vara exakt, lyfte jag upp min halvmosiga kropp från parketten. Join the Hero shape up your body. 

Fabulous 40

Tänkte för en stund att jag borde gå ner på knä bland alla fina blomsterarrangemang, telegram, chokladogram, födelsedagskort, överraskningar och presenter och ta ett kort. Men så kom jag på att det var 40 år jag fyllde och inte 65. Denna födelsedag har varit fantastisk. Tack alla underbara för alla gratulationer och fina ord. 
Så hur känns det att fylla 40?? Ja, inte så mycket idag det bli nog värre i morgon!! 
Här är mitt tackkort. Som det en gång började på väg till min allra första födelsedag. Det är jag och the Queen of England, vi har alltid handväska inne.

Vafan

Nu har jag blivit förvisad och förpassad till annexet, vårt extrarum. Eller som min dotter sa:

– Pappa, mamma är på sanatoriet!

– Bra! Ingen Ford på våran gård. 

Vid sjukdomsfall förvandlas min man till Johan Falk. Han kan bara uttrycka sig med ett ord: Vafan! Ett ord som innehåller allt, beroende på hur de sägs. Som när jag under vår skidresa sa att jag började få ont i halsen. Då blev det ett utdraget Vafa-an! 

Ungefär: typiskt att du ska bli sjuk just nu. 

Sedan blev jag dödligt sjuk och det gjorde så ont i halsen att tårarna rann. Men du…vafan. 

Så kom hostan. 

VAFAN!

Hostan, den torra ihåliga hostan jag alltid drar på mig är det hemskaste ljud min man vet. Så nu är jag som lungsjuk, förvisad till vårt extrarum, omdöpt till sanatoriet. Bäddsoffan har fått bäddas ut och näsdukar, vattenglas, hostmedicin och halstabletter står, (slarvigt enligt min man) uppradat bredvid. 

 Det tog dock ingen lång stund förrän min man stod i dörren undrandes om man inte får permission från sanatoriet. Ja, jo det får man ju så klart. Nerbäddad bredvid min man förstod jag snabbt att det var en fälla. Ledsna hundögonen som får ro bara när jag ligger tätt in till. Nej tack! 

Med en hälsning om att besökstiden var över och att jag faktiskt hade terapiarbete, i form av en trasig toffel storlek 33 väntandes på mig, tog jag pick och pack och drog till mitt.

Vafan!

Nu blommar det

Det bor en undertryckt vrede i mig. Varje natt senaste veckan har jag vaknat av smärta över att inte kunna svälja mitt eget saliv. Då ett virus i bjärta kulörer har blommat ut i min hals. 

Det går över av sig självt, sa läkaren jag träffade i veckan. Ta du en halstablett. Gärna! Om jag kunde svälja. Fem klunkar vätska och det slår lock för öronen, ögonen tåras och jag kallsvettas över hela kroppen. Getting there is half of the fun är inte längre den rätta repliken, snarare Game over. 

Förkylningen från helvetet förstör inte bara nattsömnen utan har även grusat ner en underbar skidresa och förstört vad som kunde varit en riktig höjdarvecka på jobbet. 

 Så med undertryckt vrede kokande i kroppen tog jag mig till ännu en läkare för att visa upp min illa blommande virushals. Efter nya råd och medikament är känslan nu mer positiv – från botten till toppen. 

Hallå immunförsvaret, vakna! On my signal unleash hell!! 

Ps. Skickar även med en trudelutt i detta onödiga sjuktillstånd. 

http://youtu.be/aBt8fN7mJNg
 

Time to accessories

Nytt år nya möjligheter. Det enda som är lite jobbigt med 2016 är att jag fyller jämt. Inte för att det är en stor födelsedag, utan för att jag måste komma på och bestämma vilken typ av fest jag ska ha – och det är snart!! Sedan kan jag ha lovat lite så där, på svajig klack en varm sommarkväll i augusti, att 2016 vinner vi vår grupp i triathlontävlingen. Men det är inget mot vad jag har att brottas med nu! Nämligen mobila enheter. Två datorer, tre telefoner och en platta på det och jag är redo att möta dagen. Det är kanske inget större problem det finns de som har det värre.Ja, men nu funkar ju inte väskorna längre. Jag som hade jobbat upp den perfekta mobilväskan för två enheter, som passar perfekt i min lilla väska där också plånboken får plats. Den lilla väskan får sedan perfekt plats i den stora väskan som tog mig över ett år att hitta. Och som är en fantastisk datorväska utan att ens se ut som en. Visst den var dyr. Och ännu dyrare blev det eftersom min nya väska är av läder, en lukt som har samma effekt på min man som kattmynta för en katt. Han blev helt enkelt tvungen att köpa ny bil med speciell läderklädsel. Nu börjar karusellen om. Nya väskor nya möjligheter. 2016 kunde inte börjat bättre.

 

 

Sikta rikta skjut

Det var lite som att stiga in i en Saloon när vi tog oss över tröskeln till den tillfälliga affären som öppnats för pang och skoj. Männen bakom disken såg farliga och frånvarande ut. Typiskt massmördare. Och familjen Vahlberg frös till is. Där stod vi och tittade på varandra som för att komma på rätt lösenord. All makt åt Tengil, vår befriare från Bröderna Lejonhjärta kändes tveksamt. Så bröts tystnaden. 

– Hopp, ska det vara en tårta?! 

– Nää, jag vill tända flera gånger, sa min man med något tveksam röst. 

Då jäklar small det till. Massmördarna blev till pangnördar. Fyrverkerier i långa rader langades upp. Det skrattades och skämtades i glada vänners lag. Men när min man drog sitt bästa tändtrick, att tända fyrverkeri på cigarr, sa jag stopp. Alldeles för många nyårsaftnar har firats med jacka på svaj, vippig ciggar och otyglad raket. Med myndig röst och ledset hundöga sa min man till sina nya vänner att det nog räckte med 7 raketer. Alla blev åter vuxna och lugna i butiken. 

Men så när de 7 raketerna låg på disken kom jag på mig själv, nej, men vad var det för tråkig liten Lady som lade sig i denna lek. Inte ska väl den lilla pyromanen få vara instängd en dag som nyårsafton. Och jag tycker jättesynd om alla djur, hundar och hästar men är det nyår så är det. 

Ta vilka raketer du vill, sa jag högt och tydligt. Plötsligt fick jag Madonnastatus i butiken då pangnördarnas fruar aldrig skulle låta dem gå bananas bland fyrverkerierna. Med ett jättepaket fyrverkerier och extra tändrör och annat smått och gott for vi hemåt. Strax innan vi kom hem stannade bilen. Lilla pyromanen drog ner en fyrverkeri i backen och tände på. BAAM!! Och vi flickor skrek i högan sky. En gång till och en gång till. Fyrverkerierna var snart halverade. Provskjutet och klart!

Kör så att det ryker

Det fantastiska uttrycket ”kör så att det ryker” har just fått en mer specifik innebörd för mig och Anna. Efter att vi satt ner foten och gjort klart för vår PT och storebror Reino att vi inte vill springa en massa på bandet, har vi gått över på lite blandade redskap. Dagens pass bestod av hantlar och satans påhitt pilatesbollen. En bit in i passet beklagade jag mig för Reino att jag var förlamad på min vänstra sida. Det gick bara inte att från plankan plötsligt svinga upp en hantel i luften. Men det spelade ingen roll. För med Reino kör vi så det ryker. Och det gjorde vi. Bokstavligen. När vi lämnat vår bror och gick tvärs över parkeringen så rök det om oss. Rökmoln steg upp från våra huvuden. Och med det är det bekräftat: Vi är två riktigt heta brudar!

Varning för struts

Det kom en konstnär till klassen när jag var liten. Tillsammans med konstnären skulle vi måla och alla barn i klassen skulle vara ett djur som började på samma bokstav som sitt namn. Jag var en struts. Sara struts. Jag kom och tänka på mig själv som just en struts när jag fick tjurrusa till bussen på morgonen. Så där ovärdigt. Med bussen hackandes bakom, på låg växel ända fram till busshållplatsen. Som en dålig cliffhanger ”kommer hon hinna med eller falla död ner strax innan hållplatsen.” 

Men ikke! Med kappan flaxande i vinden, datorväskan i handen och på svajig vinterstövel bredde jag ut mina vingar. Först sprang jag fort. Sedan sänkte jag tempot och tog några stora strutskliv. När bussen körde iväg var strutsen som bortblåst. I bussen satt en lugn tvåbarnsmor, med knäppt kappa, väska prydligt i knät och med nyputsade vinterstövlar. Allt hade varit perfekt om mamman inte dragit till med ett häxskratt. För plötsligt kom jag och tänka på hur min syster för något år sedan blivit jagad av en struts i Afrika. Som liten kunde jag aldrig ta henne. Hon var alltid snabb och stark. Men Sara struts i Afrika rådde hon inte på! 

Bakfällan

Kanske var det inte så smart att knappa 48 timmar efter årets fest, boka in ett PT-pass med storebrorsan Reino. Den stora frågan nu är hur allt är om 72 timmar. När vi vinka hej då efter dagens pass, höll Anna i ledstången som om hon just fått ryggskott. Själv liksom lutade jag mig bakåt samtidigt som jag gick neråt för trappan. Vägen mellan garaget och mitt hem var som en lång walk of shame. Jag kan bara hoppas att ingen av grannarna såg hur jag likt Quasimodo stapplade mig fram mot ytterdörren. Hantlar och kettelbells i en flygande kombination förvandlade mig och Anna till två sengångare. Reino skratta när vi gick. Bad oss meddela honom hur vi mår på onsdag. 

Frågan är bara om vi överhuvudtaget kan kontakta omvärlden då. Det är högst troligt att kroppen slår ihop som en råttfäll under natten. Och sedan kommer likstelheten. Om 72 timmar vet vi. 

Plats på scen

Ikväll smäller det. Anna ska hälsa tusentals välkomna på kvällens fest. Samtidigt på andra sida av stan kommer Karin riva ner tusen olika
skratt. Jag kommer stå mitt emellan och mitt i. Som professionell klappare hejar jag fram Anna och Karin på sina olika scener nära och en bit bort. Precis som här om veckan då jag varnade Karin för häxskratt på första parkett har jag denna gång varnat Anna för mitt annorlunda sätt, att bränna av ett häxskratt på helt fel ställe. Det är okej! När festen är i full gång kommer vi alla tre vara samlade. Som den tre hövdade hydran. Fast i kväll är vi långt i från kompression. I kväll är det klack på skon och kuvertväska. Och jag har dessutom äran att sova borta med min äldsta och älskade vän Em för att strax möta Cami i baren. Snacka om ett megalopp med oviss målgång. 

Hundra år ungefär 

Ibland tänker jag att bli gammal måste kännas lite grann som när man precis missar bussen. Det går liksom fysiskt inte att göra något åt det. Det är bara så det är nu. Bussen har gått och extra bussen också och det är bara att acceptera, gilla läget.

För även om jag kört som en galning, puttat ut mina barn ur bilen samtidigt som jag sladdat tufft med bilen a la actionfilm på skolans parkering, skulle jag ändå inte hunnit till bussen i tid. 
När min föråldrande känsla spridit sig i kroppen kommer vemodet som ett brev på posten. Aldrig känner jag mig så mycket som den förlorade tvåbarnsmamman som kämpar och som knappt har råd med bilen och dessutom måste betala trängselskatt. Hur kan Västtrafik bara köra på enligt tidtabell och lämna mig en halvminut sen ensam på busshållplatsen vid motorvägsmotet?! 

Efter att nått botten börjar klättringen mot toppen. För det är inte ett dugg synd om mig. Jag har en fin bil. Det går att köra ända fram till dörren på jobbet även om det kostar en jäkla massa pengar att parkera. Jag är bortskämd för att jag har världens bästa man som brukar köra mig till jobbet varje dag. Ända fram till dörren. Så denna morgon vänder jag snabbt på klacken och tar vilken buss som helst som går till stan. Hoppas bara att ingen på mjölkbussen ska nysa mig på handen som sist och att jag hinner någon minut före chefen. Så att jag kan låtsas att jag varit på jobbet jättetidigt. Så blev det inte! Men jag känner mig ändå rätt pigg efter att nyss varit så gammal och eländig. 

Lista

Som liten tyckte jag det var så spännande med listor. Trackslistan var absolut favoriter och så Listan på TV med Annika Jankell och Staffan Dopping. Men som vuxen förvandlas Listor till något helt annat. Ett enda jädra skit göra. 
Hemma gör jag en veckolista över vad vi ska äta, en lista över vad vi ska handla. Samtidigt som jag ser över helgens att göra lista, och stryker det som vi hunnit med och markerar det som fortfarande måste göras. 

På jobbet gör jag en lista på vad jag ska hinna idag och flyttar då även över poster från det jag inte hann igår. Ändå går jag hem och får sådana där: Ja, jäklar det skulle jag gjort idag också! Tänker att jag borde be någon på jobbet om hjälp med ett riktigt bra Excell-ark för att riktigt styra upp mig. För jag är egentligen värdelös på listor. Det är liksom inte min grej. Men det finns inte tid för sådana utsvävningar på listan.

Hur kan det finnas så mycket att göra hela tiden att det måste skrivas upp och inte bara kan kommas ihåg?
Min man säger att det är stökigt hemma för att jag stökar ner och aldrig är hemma för att städa upp. Men jag är ju jämt hemma. Funderar på att göra en lista och visa honom hur jäkla mycket jag är hemma. Och när det städas är jag så effektiv att jag kan duscha och skrubba duschväggarna samtidigt. Speciellt nu sedan vi hittat disksvamparna och slipper använda skrubbvantar till allt. Våra disksvampar var nämligen nerpackade när vi gjorde om tvättstugan och vi glömde hela tiden skriva upp nya disksvampar på handlingslistan.

Hela den här historien kring listor är helt galen men det finns något som gör att det är värt det. Bubblare! Bäst är livet när listan ständigt utmanas av bubblare i form av: en lunch förfrågan som bryter jobblistan, en chokladkaka som knör sig in i veckohandlingen, en löprunda mitt i veckoschemat (det är ju då jag, Anna och Karin legitimt kan ses), eller en bokvinst som skriver om kvällsrutinerna till högläsning för mina flickor innan de ska sova. För det är ju inte lika roligt när städning ligger som nummer ett, som en evig slagdänga på Svensktoppen. Bubblarna kan vara farliga ställa till och röra om. Men om man inte vågar bryta listan för bubblare kommer listan aldrig bli riktigt bra. Bara förutsägbar. 

 

 

Vardagsolympiad

Det är ytterst osäkert om vi kommer att kunna gå imorgon jag och Anna. Storebror Reino fick oss att springa och svinga hit och dit. Ändå var vi duktiga. Kanske det bästa hittills. I alla fall om man får tro brorsan. Högt upp i taket flög kettlebellsen. Min och Annas framfart påminde om boken Barna Hedenhös har Olympiad. 

Sista grenen blev löpning. Snabbt på bandet. 

Då kändes det som min högra fot var förvrängd. Och som min kropp förvandlat sig till en hammock eller något stelt med lätt svajigt rörelsemönster. Men vi kom i mål. 

Det är okej

Väskan far hit och dit i bussen. Mannen mitt emot ler och säger att det gör inget. Han putter vänligt väskan åt mitt håll. Jag ler inte riktigt lika snällt tillbaka. För jag har haft en stressig morgon. Jag har haft en stressig vecka och faktiskt en ganska hektiskt höst. Sanningen är att jag har haft fullt upp i fyrtio år snart. Och att min dotter skulle vakna upp och vara sjuk just idag var inget vi kommit överens om. Speciellt som jag har massa att göra på jobbet. Att ta bussen ingick faktiskt heller inte i planen denna morgon. NU BLIR JAG SEN!

– Ska du på resa?, frågar mannen på bussen.

– Ja. Denna gången försöker jag le lite trevligare.

-Långt? 

Mannen pratar inte så bra svenska så jag svarar att jag ska till Stockholm. Och att Stockholm ligger inom Sverige. Han visste inte det. Jag vill inte förklara mer så jag tittar bort och bryter kontakten. 

Tar mig av bussen och dundrar in på jobbet med en väska som tycks ha ett eget liv. Ska du ut och resa? frågar snälla röster. Men vad f*n. Det vet ni att jag ska! Jag åker ju i eftermiddag!! Det är då det slår mig att NEJ, alla vet inte det. Faktiskt bara några få vet att jag ska iväg och varför. 

Mitt beteende denna morgon är inte okej, som jag brukar säga till mina flickor. Ett dåligt humör gör ingen glad. Absolut inte dig själv.

Om man tänker på saken får vi människor så många chanser i livet. Att ändra på saker att göra något bra. För oss själva och andra.

Jag kommer knappast komma försent till min egen begravning. Snarare kommer jag fortare dit än någonsin om jag inte taggar ner lite. Kanske blir den här dagen och helgen i stället min nya chans att ta vara på livet. Att ändra saker och göra något bra. Då är det en av det bästa saker som moster Gunni kan ge mig nu när vi inte ska ses mer.

I eftermiddag åker jag till Mariefred som ligger söder om Stockholm, i Sverige. I morgon ska jag gå på begravning, träffa familjen och tillsammans ska vi ta ett sista farväl av moster Gunni. Då kommer jag att vara ledsen och det är: Okej!

 

Guldet ska hem

Det är bara en mil. Fast om Mariefreds 5:a längs strandpromenaden är en mil borde dagens uppförsbackar kunna räknas ihop till ett marathon. Hur som helst är det så mycket känslor nu.
Vilken tid vi än tar oss över mållinjen så går vi för guld. Guldet ska hem till Göteborg!

Profylaxflax på milen

Schyssta klubben på jobbet har nu analyserat morgondagens runda, det vill säga: Finalloppet! Vid start är det tre kilometer uppför. Efter uppför kommer nedför, det kan man tro, men här blir det mer som en liten nedåt lutad sväng. Sedan går det uppför igen. Det röda ”plupparna” på kartan är vätskekontroller. Ligger enligt min kollega helt värdelöst innan två branta stigningar. 

Vem vill dra i sig en massa dricka och springa rakt upp för en backe?! 

Vi tittar lite tillsammans på kartan och jaa ah, nää hä, det finns ju ingen möjlighet för mig att hämta andan. Jag kommer inte komma in i någon andning! Men det ska gå bra. Jag är ju vältränad. Schyssta klubben kastar en blick på mig i glittrigakoftan: Första kilometern klarar jag nog! 
Himlar med ögonen tillsvar.

 Löpning är en fantastisk gren som engagerar. Och vilken tid man springer en mil på, kan i vissa fall vara lila känsligt som midjemåttet. Så när schyssta klubben frågar om det blir AW efter jobbet, fnyser jag ett Nää-he-vet-du-vad fnys. 

Hur skulle jag kunna gå på AW och sedan springa ett lopp där jag inte kan andas. Schyssta klubben menar att gå på AW är aldrig ett problem så länge som man springer milen under timmen.

En annan femma

Enligt vår räkning är femkilometaren på Mariefreds Kungliga Triathlon likvärdig med en mil. En distans som för två månader sedan gick mer bakåt en framåt. Åtminstone för Cami som sprang fram och tillbaka mellan mig och Anna. 

– Sluta inte springa Sara och börja springa Anna, var Camis rop för att få in flocken i målfållan. 

Som alltid måste saker dubbelkollas. 

Klockan var strax efter åtta när jag som höstlovsledig, på besök i Mariefred, gav mig ut för att återuppleva vår långa femma. Löven hade ändrat färg sedan sist och de prasslade om höstlöven på marken. En otroligt vacker bana längs Mälarens strand upptäckte jag. Sprang förbi platsen där Anna dök upp som Moses ur vassen. Parkeringen vid Strandbadet där Cami anslöt till gruppen låg öde. Den segaste backen i mannaminne, i slutet av den låååånga femkilometaren, var kanske inte så hemsk. Men väl uppe på toppen var ordet hemväg det enda som ekade i huvudet. När jag sprang i mål vid Strandrestaurangen var det dåligt med glada heja rop och höga klappningar. Bara Ändernas kvackande ekade över den lilla parken. Ensam är tråkigt när det väl gäller. Så hur lång milen på lördag än blir, är jag säker på att den inte känns lika lång som morgonens femma. 

Julen kommer tidigt i år

Fick just skäll för att jag i stilla ro stod och njöt en clementin på jobbet. 

Jag är tydligen en sådan där förädare som struntar i tradition och bara kör mitt eget race. Clementiner äter man i december. Så här kan vi inte ha det! För första gången blev jag tyst för en stund. 

Istället för att säga att det var det knasigaste jag hört slank det ur mig:

– Jag har en julmust hemma i kylen. 

Parallella livet

Jag kommer aldrig glömma den vita klänningen med det svarta sömmarna. Klänningen som jag utan tvekan gick raka vägen in och köpte – i mitt parallella liv. I riktiga livet stod jag bara på Ströget i Köpenhamn och suktade medan en kollega gick bananas i butiken bredvid. I dag började morgonen med en löprunda med Anna och Cami inför terrängloppet om två veckor. Sedan blev det frukost på stan. Och jag fick köpt lite småsaker. Som en turkos termos som jag sett i skyltfönstret senaste veckan. 

Detta var så klart åter i mitt parallella liv. För jag har blivit förkyld. Fick feber i fredags och rör mig sakta mot botten och total influensa. 

Så den käcka skogspromenaden i mitt parallella liv lär inte heller bli av. 

På sin höjd kommer håret att sprayas med det dyra torrschampot jag lurades köpa hos frisören, och sedan kommer jag dra på mig min tonårsjacka. (Den jag sagt till Anna att jag ska sluta använda eftersom tonåringar på hennes spårvagn bär likadana). Sedan kommer jag lura med familjen till lekparken. Med en liten omväg till min mamma för att låna hennes tvättstuga, då vår egen forfarande är under renovering. Min man kanske kommer frusta lite grann. Han säga att han aldrig kommer gå på mitt förslag att ”äta på IKEA” mer. (Förstår inte varför kombon nytta och nöje kan få samsas lite. Ljus och servetter är faktiskt inte bara nöje).

I min mans parallella liv denna söndag tar vi ner studsmattan och städar i ordning här hemma. Men va? Det är ju ditt riktiga liv påpekar jag. Vidare menar han att hästar och kaniner är flyktdjur. Va?! Skulle vi gå till lekparken eller?