Inlägg av Sara Vahlberg

Kattstopp

Man måste inte älska löpning bara för att man har två ben eller för att det kallas att springa om man får upp tillräcklig fart på dem. Men man måste försöka springa om man anmält sig till ett terränglopp. Så förra veckan stod det intervallträning på schemat. Coach Cami satte klockan och vi satte av. Ut i skogen och sprang vilse! Eftersom vi sprang fel sist vi gav oss ut i skogen, tänkte vi att nu tar vi en annan slinga, och kom i stället vilse. Men är man ett gott gäng gör lite springa vilse inget. Trots att Anna en gång var en långdistanslöpare av rang, så blir hon lika glad som jag när någon i gruppen ropar: Stopp! Det händer alldeles för sällan. Eller ah…

Men att någon ropar stopp på grund av katt i spåret är något nytt. Vi är annars väldigt rädda för djur i spåret. Räddast är vi för björn. Sedan kommer Lo och Varg. Grävling vore fruktansvärt. Orm känns mindre troligt. En mus prasslandes i löv kanske inte låter så farligt. Men pröva en mörk septemberkväll utan pannlampa på Skatåsmilen, och det lilla musprasslet blir till ett förföljande eko. Cami säger att där vi springer finns det bara Älg och vi har inte bestämt om vi är rädda för Älg. 

Hur som helst blev det denna afton ett STOPP. Cami ropade stopp i god tid när vi springflåsandes såg en katt stå och titta vid backens slut. Pulsklockan stängdes av med ett pip. När vi klappat klart och långsamt småjoggade vidare, med klockan åter påslagen, slog jag hastigt ihop händerna och skrek tufft: Nu kör vi! Det blev tvärnit. Ett stopp värre en ett riktigt skrikande Stopp! Jag häxskrattade glatt åt deras reaktion och fick snällt tala om att jag skojade. När chocken släppt över mitt utspel, lufsade vi alla i väg i maklig takt. Små pratandes om katten. Föga anade vi då att Cami hade en helvetesbacke på lut för oss att attackera. Och då fanns inte ett levande ting i syne.

Lagom kallt

Det här med män som inte fryser. Det är ungefär som män som gillar starkt. Utan att bli mer ingående, så kan jag meddela att jag lever med en man som gillar kallt och starkt. Just nu lever han livets glada dagar då vår värmepanna befinner sig på utsidan av huset på grund av tvättstugerenovering. Men nu börjar det bli kallt i huset. Till frukost tändes det ljus – mest för att det ändå är mysigt. Eller hur. Det har inget att göra med att vi strax får skrapa rutorna för att se ut genom köksfönstret. I kväll tändes det mer ljus och vi puffade upp med lite filtar i tv-soffan. Det är också mysigt. Men när jag för på tal att jag tror nog en byggfläkt skulle vara på sin plats, blir det NEJ. Så kallt är det inte. Inte?!Nää, men okej! Men då vill jag bara säga att det är inte fult att säga att man fryser. Och här tycker jag att det svenska ordet lagom passar bra. Lagom starkt och lagom kallt passar mig bäst. Så när jag nu bäddat ner mig med extra filt över täcket så vill jag gärna inte ha besök av iskall fot. 

I så fall ska jag få höra ett erkännande först: att det är lite kallt. I stället för att skylla på att lakanen är av svalare kvalité. 

Ps. Filten över täcket är en klenod från svunnen tid. Passar även bra som schal en lagom ljummen augustinatt, på väg hem genom ett sovande Mariefred, barfota eller på svajig klack. 

Lekplatshäng

Som småbarnsmamma är jag väldigt dålig på lekplatshäng. Där står jag och huttrar i kavaj. Puttar på gungan med klack på skon. Klättrar högst upp i klätterställningen med bjärt handväska på svaj, för att rädda övermodig tjej som inte vågar klättra ner. Fikar på torra kex och stora nygräddade kanelbullar som packas upp ur plastpåsen från närmaste affär. 

Det är först sedan Rootcamp kom in i livet som lekplatsen är ett riktigt roligt ställe att hänga på. Upplyst, redan klockan sex på morgonen, blir konstgräset eller lekmattan ett bra underlag att göra mördarmyran på. Gungorna får fart på både rygg, ben och armar. Fika behövs inte. Inför näst sista gången på denna sexveckors period av Rootcamp, bjuder vår träningsledare Jennie på frukost. Pepparkaksmüsli! Men precis som sig bör när man är på lekplats får man leka av sig lite först. Klockan 06:20 har vi redan gjort närmare tusen armhävningar i grupp. Sedan rusar vi alla hem till Jennie. 

Evigt pusslande

I området där jag bor, bor ett äldre par. De fick ett pussel i julklapp av sin dotter. Ett pussel på flera tusen bitar. Det tog evigheters, evigheter att lägga pusslet. Vissa kvällar somnade mannen innan de fick ihop två bitar. Andra kvällar unnade de sig ett glas vin till pusslandet. Men då var det så spännande att det glömde dricka vinet. Tänk om det var lika spännande att lägga livets pussel.
Men det vet ju alla som är mitt upp i livspusslet att då behövs det vin för att överhuvudtaget kunna somna. Eftersom vi hela tiden lägger till en massa bitar. Vi trycker in en extra fotbollsmatch, föräldrarådsmöte på barnens skola, frissan, löprunda, långlunch, shopping och en ny bil. In med nya bitar bland redan insvarvade pusselbitar av simskola, fotboll, veckohandling, dans, gymnastik, gitarrlektioner, bokcirkel, tvätt, kalas, kräftskivor, weekendresor och tvättstugeprojekt.
Tillsist går inget med något och bilden är helt suddig. 

Problemet med Livspusslet är att man inte vet hur många bitar det rör sig om. Om man gjorde det är jag säker på att man definitivt skulle sluta lägga till en jäkla massa bitar. Och mycket oftare skulle våga ta en paus från pusslandet och ha lite roligt. Då skulle det bli som med pusslet hos det äldre paret. 

När de var färdiga var det fest. De var så stolta och tog selfisar med pusslet. Alla fick se. Sedan blev det paus. Men nu ska de köra igång igen. Och denna gång har de valt motivet tillsammans.

September

September är för mig en speciell månad. Min bror fyller år i september, många vänner och vänners barn fyller år i september. September är den månaden då jag träffade min man. Vi gifte oss i september. Men september är också den månaden då min pappa dog. 

Han hade varit dålig på våren. Gjort massa tester. Men läkarna var inte säkra. Och så kom sommaren allt gick på halvfart. Han ringde en sommarkväll och sa att läkarna trodde att det kunde vara cancer.

Nej, men pappa det är klart att det inte är cancer! Sådant vet läkarna. Då skulle du vara i behandling nu.

Om jag vetat vad jag vet nu, hade jag gjort så mycket annorlunda den sommaren. 

Min bror ringde mig på jobbet och sa att ”Pappa åker ambulans.” Tillsammans åkte vi till sjukhuset. Vi förstod ingenting. Förmiddag blev till eftermiddag och det blev dags att gå. Jag kramade om min pappa. Vi sa hej då. Just som jag slog in portkoden hemma, ringde min bror och sa att pappa var död. Vi åkte upp till sjukhuset igen. Jag kramade hans hand. Den var fortfarande varm. Min pappa dog den 4 september 2006 i lymfcancer.

Om jag kunde så skulle jag jaga all helvetes cancer till världens ände.

På lördag 19 september har vi chansen! 

Var med och spring eller gå Fight Cancer and run i Göteborg. Och skänk på så sätt pengar till Jubileumsklinikens cancerfond. Vi i Lipgloss och Voltaren är konferencierer för dagen. Vi hoppas att vi ses!

Farbror hör dåligt

Det finns inga vuxna för alla är egentligen barn brukar min 6 åring säga. Men när jag och min man checkar in på Spahotell över helgen, känner vi oss rätt vuxna. Det visar sig att en av landets största mäklarbyråer har ”Kick off” på hotellet. Det osar stark parfym och testosteron redan i receptionen. Och det är mycket avklätt när vi möter några badpojkar i korridoren utanför vårt rum. Uppklätt kryssar vi sedan vuxet genom lättklätt till trerätters med vinpaket. Baren verkar fått slagsida och budgivningen bland mäklarna har just börjat. Puh! Tur att vi inte är en av dem. 

Lättsamt spanar jag runt blad paren i vår lilla oas. Vi har de gamla silverrävsparet som ensamt tittar åt vardera håll. Tyst konverserade om maten vid det första tuggorna av den nyinkomna rätten. Tvillingparet – paret med likadana kläder och samma frisyr fast i olika könsvarianter. Kusinerna från landet som tycker allt är spännande och frågar om allt på menyn. Klädseln är ett hopplock av släktkalas, gammal student och nytt postorder. Och så udda paret. Ostrukna skjortan och överdrivet uppklätt. Hon är skeptisk till valet av vin medan han är nöjd med sin öl. De sista paret är vi. Jag och min man. Vad kan då detta par prata om tro?? Ja, alltså vad vet jag. Vinpaketet tog fart och ölen fylldes på. Sorlet i restaurangen blev bedövande och efter att frågat min man tre gånger om ”farbror hör dåligt?” Fick jag tillsist svar: Farbror hör dåligt! 

Sedan såg farbror lite dåligt också och fick svårt att skriva på notan. Min man passade på att tjuvröka och jag beklagade mig om mina alldeles för höga klackar. Efter det hittar vi inte hem. Vi har glömt var vi bodde. Vilket rumsnummer var det? Min man mindes att det var samma nummer som Stenungsundsbussen brukade ha när vi var tonåringar. Vilket nummer var det??

 I morse simmade vi ikapp i spat. Tävlade om vem som kunde vara nere i kalla källan längst. Borta är det vuxna och vi är barn som alla andra. 

Nu börjar kvällen om igen. Mäklarbyrån har åkt hem. Men ett busslast med västgötska banktjänstemän bromsade just in. 

Hemväg

Morgon stund har guld i mun men inget är så fint som hemväg. Hemväg är ordet 2015. Ordet som vi sa till varandra när vi tuffade upp för sista backen i Mariefreds Kungliga Triathlon. Nu är det hemväg. Redan på vägen till morgonens Rootcamp tänkte jag på den där härliga känslan jag skulle ha när jag skulle köra tillbaka åt andra hållet.

Efter ett snabbt stopover på hemadressen, för att fläta flätor och göra tofsar, sitter jag plötsligt på jobbet. Ingen kan ana att jag redan hunnit springa som en idiot, trasslat in mig i TRX:en och gjort krabban på nolltid denna morgon. 
Men så är det också fancy Wednesday! Vid lunch blir det privatchaufför och festligt lunchsällskap. Och känslan likt hemväg kommer att bubbla inombords hela dagen. 

Plats för skratt

Det skojas alldeles för mycket i vår grupp. Speciellt i samband med prestation. Karin pratat Värmländska, Anna drar skämt som oftast inte hör till ämnet och jag häxskrattar det högsta jag kan. När vi som duktiga Rootcamp elever springer efter vår vikarie för dagen, Ola, pratar vi alldeles för mycket. Alla pratar för mycket. Ola säger att vi står i plankan tills det är tyst i gruppen. Eventuellt togs det plankrekord i Ruddalen just i den stunden. 

När vi sedan ska springa vidare skojas det igen. Anna vänder sig sött till mig och vinkar: kom Sara, han har kattungar i skogen. Efter det häxskrattet var det så att säga färdig skrattat, då Ola hade ytterligare övningar att plocka fram i rockärmen. 

Men så blev det dags att träffa storebror Reino för ett pass. Här är det ofta långt till skratt. I alla fall mellan mig och Anna som ofta fräser och spottar ilskna kommentarer om alla helvetesredskap som Reino släpar fram. Mitt i ett set ”kast och dunk med medicinboll” ser vi det tydligt. Reinos leende bakom den lite skyddande handen. Ett leende som endast ett ordentligt skägg kan dölja. Cirkus hängbuk bjuder på show. Och har det en gång börjat skojats är det svårt att få stopp på skrattet. Med eller utan skägg. 

Udda fåglar i augusti

Efter att ha måndagskryssat mellan möten och olika kontor, gjorde jag hastigt halt vid mina kollegors skrivbord först vid lunch.

-Hallå gänget! 

-Hallååå Såra! (Här måste man egentligen höra Patriks underbara Göteborgska).

Vi avhandlade lite jobbsnack sedan kom frågan:

– Håååååpp, hur var helgen då? 

För en stund kunde jag inte riktigt minnas – vad gjorde jag i helgen?? Så kom det nöjda leendet. 

– Jo, men helgen var bra! Väldigt bra!! Vi var i Mariefred och körde Triathlon. 

Patrik fick höra allt. Hur nervösa vi var, hur starka vi var, hur seg min cykel var och hur mycket snabbare vi borde vara. Tre udda fåglar på vift, 40 mil hemifrån. I en typ av tävling vi tidigare aldrig gjort. Hybrisen som följer efter en sådan prestation går inte riktigt att förklara. Den måste upplevas. Och den görs bäst med vänner. 

Patrik fick också höra om festen(!). En fantastisk grillbuffé i kunglig miljö. En episk afton som blev precis så som jag, Karin och Anna bestämt redan i april. Dock med några justeringar. Karin dök inte upp som en joker på festen och Camilla hade ett tåg att passa för att gå på galej hemmavid. 

Tillsammans blev det jag och Anna som gick hem på svajig klack i den varma augustinatten. Eller, jag hade klack. Anna gick barfota med dansskorna i hand. Precis som vi bestämt. 

Stinsen brinner

Strax dags att dra på sig triathlon dressen. Jag har huvudvärk är tyst och låtsas att jag är död. Anna önskar att allt var över fast vill ändå inte lämna walk over. Camilla är laddad men är nöjd med några saltapinnar som uppladdning. 

Allt är som vanligt. Vi har shoppat oss igenom Mariefred och Anna har just rakat benen. Jag har ätit choklad fast att jag inte får för jag har ju problem med laktos. Okej! Alla vi pratat med säger att Mariefreds Kungliga triathlon är på lite på skoj. Vi får se hur ”skoj” det blir. Pix pax inte komma sist!!

Ps. Vi har sett Leila och möt en stins!

Kuckeliku långt innan sju

Helt klädd i kompression är det lite I-landslyx att glida förbi busshållplatsen i bil, där trötta och frusna väntar på att få komma iväg till jobbet och till tidiga morgonskiftet. 

Att ställa klockan på strax efter fem för att träna, vem gör det?! Jag, tydligen denna hösten. Fem gånger till ska det hända minst, säger vår tränare och coach Jennie, som är en av grundarna till Rootcamp. Utomhusträning i alla väder. I vår grupp är vi bara tjejer. Vi hälsar på varandra och jag inser att jag är hopplös med namn. När hände det? Kanske har det att göra med att man i vuxenålder även ska försöka komma ihåg: väninnans syrras barns namn. Vars dotter är döpt efter väninnans syrras mans gammelmoster som var kallskänka och arbetade på Amerikabåtarna. 

Hur som helst är det inte roligt att träna så tidigt på morgonen – för jag är så stel och dålig på att springa. Orkar ingenting. Även om jag är med på allt. Det har så klart att göra med att jag inte ätit något. Absolut inte att jag inte är bättre tränad en så. 

När vi i utomhusgänget säger hej då till varandra är jag såå nöjd. Jag älskar att träna tidigt.  Jädrar vad grymma vi var! Lite ledsamt att vi nog inte hinner ses på söndag, då jag och Anna planerar att vara trötta från Mariefreds Kungliga Triathlon. Men snart är det onsdag igen. Då ses vi kl. 06.00!!

Taktik och choklad

Då var det genrepat men inte riktigt klart inför helgens kungliga triathlon i Mariefred. Eventuellt måste vi fila på några saker. Camilla som klivit in och tagit Karins plats inför Mariefreds Kungliga triathlon var grym. En coach i alla lägen. I fullständigt trafikkaos tog vi oss till vårt andra triathlon någonsin. 

Oroliga hur starten skulle te sig, med nya startplatser vid bryggan, skickade vi fram Camilla att fråga alla dom där nervösa frågorna. Sedan var det plums i och tävlingen var igång. Tävling? Ja, alltså vi skulle ju mest öva lite. Därför blev det en lite kortare distans för vår grupp.

Simningen gick så där. Byte till cykel blev kallt i våta kläder och löpningen är inte smickrande för någon. Ordet stockben har helt klart fått en ny innebörd. Camilla som är vardagselit hade några pulsklockor på sig, och det där perfekta tempot som Anna tyckte vi hade under löpningen får nog snabbas upp något tills på lördag. Skit!

Under bilresan till Mariefreds ska vi dra upp våra strategier inför Mariefreds Kungliga Triathlon.

För även om det sägs vara en rolig och avslappnad tävling, där ”kan man inte komma först kan man alltid gå sist hem från festen” är en sägning, kan jag tala om att det var inte vad jag och Anna kände när vi fick ta del av förra årets sluttider.

Jag reste mig helt sonika upp ur solstolen och gick rakavägen in i köket och bröt en rad choklad.

Dödens grupp

Det var liksom dömt från början. Redan när jag checkade in på gymmet blev det fel. Jag hade glömt gymkortet (?) och fick snällt säga personnummer. 

– Sara Vahlberg, du ska inte gå på någon klass eller så, frågade Johan i repan med proffsig röst. 

– Nej, jag ska träna med Reino.

-….hahaha…Moahaha! Lycka till!!!! Avgrundsskrattade Johan. 

-Tihi, svarade jag.

Sedan var det färdigskrattat. 

En runda med hopprep, kettlebells och burpees tätt följt av 1 km löpning på hastighet 12 och jag var utbränd! Det hjälpte inte mycket att Reino kortade ner löpningen de två andra varven. Rodden som följde var ett skämt. När vi skulle avsluta på crosstrainern hade jag näst intill lämnat jordelivet. 

Tv:skärmarna i gymmet visade program om spindelfobi och Halv åtta hos mig. En olidlig kombo. Spindlar är läskiga och jag klara bara inte av att se Halv åtta hos mig. För jag kom nämligen sist i det programmet en gång. Och nu med PT Reino och Anna som fullkomligt demolerade alla gymmets maskiner var jag hopplöst sist igen. Jag är inte gjort för tuffa aktiviteter på gym. Det är som att hamna i dödens grupp. Alla är så bra – och jag åker alltid ut! 

Så vad är jag då bra på?

Jo, jag är bra på chokladsås! Kolla in Sara Stars mjölkchokladsås, vad mina medtävlande än sa så är den så god!! Passar bra till hallon har jag hört. Pass på bara: den får inte bli för varm. Fast min parad chokladsås är är en helt annan med mycket kakosmak. Den kan Anna och Karin skriva under på att den är himmelskt god! 

Sesam öppna dig stäng dig

Vissa månader på året lever och andas vi fotboll lite extra i min familj. Många förslag på saker eller företeelser som jag tycker att familjen ska göra måste först analyseras enligt mallen av ett fotbollsreferat. Jag är ofta för ivrig och hamnar offside. Och så det här j***a transferfönstret, Det är ju så spännande i början. Sedan vänds hela semestern upp och ner och det bryter ut sorg i familjen när nummer 29 lämnar ”oss.” För vi är ju Vi med laget. 

När det pratas rekryteringar i sista minuten innan fönstret stänger, så låter det nästan som Vi – i familjen Vahlberg, ska betala denna värvning med våran hushållskassa. Vilket vi naturligtvis inte ska. För då hade det knappt räckt till ett par skor till ett nyförvärv. 

Nej, transferfönstret öppna dig och stäng dig, säger jag!
 

Dagens diagnos

Min man vill gärna sätta en diagnos på mig. Speciellt, när jag strax innan gästerna kommer måste städa toaletten. Men det är ingen diagnos brukar jag säga, vispandes med toaborsten, jag är kvinna! Efter min resa till akuten har diagnos blivit lite av veckans ord hemma hos oss. Då måste jag säga att när läkarna avfärdade att det ”växte något i huvudet” kändes det väldigt bra. Men sanningen som kom sedan gjorde ändå ont i hjärtat. 

Yrseln är inte över och jag både känner och ser eländig ut. Vid frukost laddar familjen för att förhöra sig om dagens diagnos. 

Det är då jag önskar att allt vore lite mer som i Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang. Där Dartanjang pendlar mellan att vara sjuk till att vara målarmästare Pettersson, sjöman, bagare, Popdartan(popsångare) eller Hjortfot. Faktum är att jag längtar efter att få svara: Nää, men jag är ingen yrhätta! Jag är Sara Star! lysande på one liners, snabb på skidor, grym på kladdkaka och en jävel på att häxskratta. 

Hallå! Yrsäkta något är fel

Något som är vuxet är att lyssna när något är fel. Att vakna yr och famla sig fram i mörkret till sin dotter som blir mer skrämd av dig än den mardröm hon just haft – är fel. Därför ringde jag vuxet 1177, tog mig till vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten. Nu har jag snart varit yr en hel dag här i väntan på att få en diagnos. 

Att vänta på akuten är som ett lopp med uppvärmning, genomförande och målgång. Förhoppningsvis med stor seger. 

Vad äter man då inför ett sådant lopp? Enkelt. Man håller sig till vänner. Man ska inte vara själv på akuten. Så jag hänger med Chocolate och Candy. 

Utrustningen är också viktig. Ha alltid med din mobilladdare. Annars kan du inte ha vänner som Anna och Karin med på länk eller hålla din chaufför för kvällen underrättad när du ska bli hämtad. Uteblir förberedelserna kan man alltid få nya vänner med mobil laddare. Men det är dock inte säkert att den äldre herren ropandes Hallå! verkligen vill ha kontakt. 

Vardag i sommarSverige

Då är Göta Kanals slussar öppna och det har gått utan problem hittills vid Norrkvarn denna torsdag. Enstaka svenskar trängs med tysken i kanalen. Slussvakten Felicia lät oss landkrabbor vara med när hon med sin stora fjärrkontroll öppnade Slussen. Jagär så stolt. Det här gick ju bra. 

 

Mitt liv som Hobbit

Då var det dags för känslostorm. Idag ska Mr X presenteras. Det är som julafton samtidigt som chansen för att julklappen blir något som man inte vill ha är oroväckande stor. 

Nyheten om att IFK Göteborg sålt Lasse Vibe till någon engelskt skêt lag, kom olämpligt. Rätt i familjekön till Furuviksdjurpark. Inga apor eller spännande kräldjur kunde få upp mungiporna efter det. 

Men efter regn kommer solsken och min man är åter på gott humör. När avslöjandet av Mr X drar ut på tiden börjar dock humöret tryta. Rastlösheten leder plötsligt till ett spontan infall att dra dit pepparn växer. Det vill säga ditt WIFI:n och någon 3 eller 4 G inte går att nå. I natt bor vi i Trollstugan med egen toalett i närliggande stubbe. 

Örnen har landat

Så kom då en annan dag. Vaknade redan strax efter klockan sex men det kändes lite överdrivet så vid åtta var det dags.
Fanns egentligen inte mycket till vilja men vissa saker får man se som ett jobb. På med linnet, tightsen och skorna och så ut. Svängde ner mot bryggorna. Bort mot värdshuset, sprang in i parken Lottenlund och så en runda runt slottet. Underbart! Lilla staden hade ännu inte vaknat vilket gav känslan av att befinna sig i ett historiskt tittskåp. 

Nu när jag sprungit ingång slottets nykrattade grusgångar ska jag ta itu med värdshusets meny. Börjar med Afternoon Tea. Och avslutar med att smaka mig igenom drinklistan på veranda. I studiesyfte givetvis.  

Om en månad är det dags för mig Anna och Karin att ta sig an Mariefreds Kungliga Triathlon. Då måste det viktiga förberedelserna vara gjorda.  

Naa….

Alltså, jag hade verkligen planerat annorlunda. Men så blev det bara inte så. Med hamburgerdressing pumpande i mina ådror efter en vecka i Norrland med grillsnusk från Frasses, Korvgubben och Krysset borde verkligen mitt vuxna jag ha större inflytande. Men jag lider kraftigt av prokrastenering. (Tyvärr inte bara under semestern. Diagnosen slår ofta till i vardagliga livet – konstigt!). Hur som helst när alla efter en natt på hotell, fått packa in alla saker i bilen igen. Checkat ut efter att alla i familjen fått bajsa. Bråkat färdigt om vem som ska sitt var i bilen, med hotande huttande näve och ett ekande skrik över parkeringen – du fick sova överst i våningssängen, får jag frågan om jag sovit gott på hotellet. Ja, jo tack! Men skamset erkänner jag att jag aldrig gick ner till gymmet.
MEN SARA!!

Bullrande skratt rullar på parkeringen. På bred norrländska säger vår vän att han också tänk gå till gymmet men att när han satte sig upp ur sängen tänkte: Naa, inte ida!

I morgon är en annan dag säger min man och ler. Det är då jag hör bakgrundslåten till mitt liv sjungen av självaste Christer Björkman.