BAM! vad bra jag är!

BAM, vad bra jag är! Min glada stolta sjuåring har just klarat simborgarmärket.
Mina moderskänslor svämmar över. Sjörövarhaltar mig fram till badhusets reception, (ja, mitt vänstra knä har blivit ett sjörövarknä. Tar historien en annan gång), och säger att vi skulle vilja köpa ett simborgarmärke. Eventuellt kan någon annan ha tagit simborgarmärket före min dotter. Men nu handlar det om min lilla trollunge. Så jag säger det riktigt högt så ingen som passerar simhallen ska missa detta stora. Min dotter tycket att detta måste firas och jag är inte sämre än någon annan curlingförälder, kladdkakan hon önskar är strax klar.

Jag har alltid tänkt att jag ska stödja och höja mina barn till skyarna, vad dom än företar sig i livet.
Ändå är det något speciellt när prestation är inom idrott. Skryta lagom existerar inte.
Myser över att hon simmade om tre andra och var först att dunka handen i kaklet.
Men hon sa inte ”ha det bra hej”, när hon simmade om sina kompisar. Något som jag skojfriskt påstår i bilen hem.
– Nej, mamma det sa jag inte. Men jag var bra. BAM, vad bra jag är!

Ja, älskling du är bra. Och mamma är så stolt. Vad du än bestämmer dig för att göra i livet, glöm aldrig att du är bra. Tappa aldrig känslan och lyckoruset. För BAM – du är bra!

Kommentera