Besvikelsen

Nej, men jag är besviken. Jag hade hoppats på att jag skulle springa mer och snabbare. Men ikke! Att gå ut och springa Lidingötjejmil uppretad och arg över att bli matad med hur branta backarna är, via speakerröst, är kanske inte den boast som någon behöver.
Jag menar hur svårt kan det vara?!. Men det var nog lite svårt.
Banan likande emellanåt mest en stig med överraskande rötter. Och Abborrbacken varför skulle någon i nyktert tillstånd få för dig att springa upp för den?
I vårt startfält var dessutom intresset stort för att gå.
Med så många tjejer i spåret med väldigt olika uppfattning hur man bäst tar sig fram i terräng var det långt till skratt. Kände redan efter 300 meter att detta kommer bli den lägsta milen jag någons kommer göra.
Så jag försökte att koppla bort allt flåsande och tänkte på vad vår cykelcoach Cami brukar säga, att man ska använda sig av nedförsbackarna. Det gjorde jag. Jädrar, lät benen rulla som vore jag en cykel.

Vädret var perfekt. Hejarklackarna runt Lidingötjejmil var fantastiska. Den lite annorlunda underhållningen med körer och val av låtar var minst sagt annorlunda. Ett minne för livet!
Ändå var det som att min styrka och mitt psyke inte gick ihop.
Kanske är man inte bättre än sina fysiska förberedelser. Kanske borde jag sprungit milen mer än två gånger.
Trots att vi kom ifrån varandra i spåret omfamnade vi varandra i målfållan. Då kom också insikten att vi just klarat Tjejklassikern 2014.

2 Kommentarer

  1. ciajson den 29 september, 2014 kl 11:27

    Stort grattis till er tjejklassiker. Vi har tjejvasan kvar… Vilket blir en stor utmaning för oss som knappt stått på längdskidor sedan mellanstadiet…
    Vad blir er nästa utmaning??
    Grattis igen 🙂

    • Sara Vahlberg den 29 september, 2014 kl 12:56

      Tack så mycket Cia!
      Känns lite overkligt att Tjejklassikern är över. Vi har nog inte fattat det ännu. Hoppas det gick bra för er i går.
      Tjejvasan är helt magisk, därför har vi valt att göra den igen!! Så vi ses i Mora. Lycka till!

Kommentera