Vätterns kämpar

Denna helg körs Vätternrundan och Lipgloss och Voltaren önskar stort lycka till till alla kämpar som tar sig runt Vättern 30 mil i cykelsadeln. Vi i vårt gäng gjorde ju en mindre sväng av detta långlopp och det var ju inga konstigheter. Lite långtråkigt ibland men det lättades upp av glada hejarop från fina människor längs med schlätta, ropandes från sina egna saftkalas i trädgården. Snacka om ett Tour de France rakt utanför bersån. 

Cykling är ju annars den ultimata träningen för oss sällskapssjuka. Finns det något härligare att cykla i bredd och bara snacka skit. Det kan man lätt göra i 30 mil. 

När vi drog en bit på Vätternrundan så var annars våra egna observationer att börjar det regna så blev man snart torr igen. Och börjat något skava gör dig av med det. Det är egentligen mitt stående tips. När min man körde sin chef med cykel och allt till tåget mot Vätternrundan igår så skickade jag med just den hälsningen. Först blev jag lite tårögt och tänkte vad underbart han skulle ha. Den där känslan där allt är fokuserat och klart för att i nästa stund uppträda som om en eventuell hjärtinfarkt är på väg inkommande från höger, samtidigt som bröstkorgen måste ha krympt till storlek x-small under natten, för att sedan bara pumpas ut i blodet som en jäkla resa. 

Efter det så tänkte jag på skavet. 

När vi gav oss iväg på våra cyklar hade våra beställda cykelkläder inte kommit så vi fick liksom improvisera. Och tre mil in i vår Vätternrunda stod det klart att jag behövde göra mig av med ”skavet.” Lyckligtvis hade jag just läst en bok beyond fifty shades där det revs en massa kläder med betoning på underkläder. Spetts är ju ett fantastiskt material i det avseendet. Nu har jag mindre erfarenhet av hur man river ett par ”kallingar” bäst på en bajamaja, men aim for the resårkant Stefan och may the force be with you och alla andra som ger sig ut på en trevlig cykeltur 30 mil runt Vättern. Och hoppar kedjan prova att trampa den rätt bara. 

Svettomania

Vi är i härjedalska fjällen och njuter av sol(idag regnar det visserligen men det talar vi inte om) och underbar skidåkning. Skönt att komma upp till kyla och vinter säger alla innan man åker. 

Jag hävdar dock att fjällresor i svett mätt snudd på slår en Dubaivistelse. Kommer ihåg hur min mormor när hon så att säga tog steget fullt ut in i övergångsåldern ofta med hög röst yttrade orden:”NU får mormor en by!!!” By syftade då till svettby och mormor Ebon skenade mot närmaste altandörr och stod sedan där tills byn passerat. 

På fjällresan duggar byarna tätt för de allra flesta. Från det att man tillsammans med resten av världen som suttit 9 timmar i bil och är så där på gränsen till trötthetssammanbrott ska hyra pjäxor till det att man lämnar boendet bakom sig och åker hem mot civilisationen ligger svetten och väntar på startskott. Vi bär skidor, knäpper pjäxor, ramlar i liften, hamnar för nära brasan i värmestugan och hasar nedför lite för branta pister. Allt med svetten dånandes innanför hjälmen. Blassé 11-åring konstaterar gång efter annan att modern är citat”typ skitröd i facet”slut citat. Men vi harvar på och njuter, sa jag det, njuter.  

En skidsemester är inget för veklingar eller bräckliga relationer. När sambon gång efter annan påpekar att jag ser vinglig ut när jag åker blundar jag och tänker på fikan vi ska ta…bara jag överlever den här backen eller förresten bara sambon överlever. Jag menar en stav är ju svinvass om den kastas med en distinkt snärt. 

Övriga familjemedlemmar kastar sig utför svarta backar medan jag svettas och åter svettas i snällare färger. Men så kommer dagens höjdpunkt. Mami sätter sig i bilen, slirar upp till längdspåren och vansinnesstakar rakt ut i skogen. Mössan blir vit av fryst svett och ögonfransarna fryser till små istappar. Det är tyst, sånär som på skidornas susande i spåren. Jag sliter och svettas dagens sista omgång vätska och det är helt underbart. När jag stannar vid målet och snackar världsvant med några tuffa längdkillar ryker det om min mössa. Bolmandes färdas jag tillbaka till anläggningen med mitt skitröda face. Innanför dörren står familjen redo för bastu. Så jäkla skönt att få värma upp sig lite efter en dag på fjället.

Inge Glid

Denna vecka drar skidSverige igång på riktigt med sportlov vecka 7. Bilar med skidboxar på taket far norrut från Västra Götaland för lite, snö, is och halka. Och så blir det förtjusande skidåkning med bländande bilder på sociala medier där solen alltid skiner. Det är härligt! Det är som det ska. Underbart att få leva i ett land som nästan har skidspåren bakom knuten. Var man än bor. (Ge och ta 6-10 timmar i bil). Om man inte väljer bussresan till alperna och då blir det också genast mer alkohol i backen och inte fullt så mycket vinkande barn i liften på Instagrambilderna.

Hör man till den kategorin av familj som redan har eller ska åka skidor vid annat tillfälle så finns det mycket skoj att hitta på hemmavid.
Som: Lokala badhuset erbjuder hinderbana för hela familjen. OBS denna dag är bassängen stängd för motionssim! Men jag tänker att några vändor kan det väl få bli.
Har fått höra av vår simcoach Malin att jag måste glida mer på mina simtag, tänka mer skidor.
Glidet totalt uteblir och eftersom jag dessutom glömt mina simglasögon blir det inte lättare att crawla med dotterns cyklop så jag riktar i stället in mig på hinderbanan. Som stöttande förälder coachar jag från bassängen hur man bäst tar sig över dom hala gröna korvarna som man ska springa på till andra sidan.
På den flytande uppblåsbara vattenhinderbanan tampas barn i alla åldrar. Från 3 år till manligt 40 plus. Manligt 40 plus är en mycket aktiv grupp och när mina barns far liksom ska ta upp jakten på en tribaltatuerad ålderskompis drar jag en kallsup av skratt. Tänk er en albylvit Faunen Tumnus i Narnia boken Häxan och lejonet med nonchalant hängande badshorts, trippandes på en blöt uppblåsbar grön stock/korv. Hade den lilla spångdansen filmats hade det klippet sänkt YouTube.

Men skrattar först som skrattar sist (som vi felaktigt säger i familjen). Efter påtryckning blev det min tur att ta sig upp på banan och själv försöka springa på de förbaskade blöta gröna korvarna. Första försöket sprang jag två steg och sedan rätt ut på vattnet i tron att jag var Jesus själv. Simhallens badvakter som lojt övervakade det hela hoppade i stolarna. Men det var inget emot vad de gjorde när jag på fjärde försöket graciöst sprang över den lilla gröna spången, snabbt bort på den lite bredare längre varianten och halkade till och satte mig på rumpan och gled mot den slutliga rutschkanan. Då liksom kastades två plaststolar bakåt av skratt och det har aldrig varit skojigare att vara badvakt. Med det kan vi dra slutsatsen att det behövs inget vintrigt sportlov för att få glid, själv saknar jag det mest under frisim. Dab på det!

Vad heter Norges sämsta skidåkare? Svar: Inge Glid

Rapande sjöjungfru

Det var crawlpremiär idag med Coach Malin. Som vi har väntat och längtat och som vi inte hade övat över jullovet enligt ök. Direkt när vi kom in infann sig en känsla av att 2017 blir ett år med simhud mellan tårna. Vi fick stenseriös läxa på papper som jag tappade i en vattenpöl direkt men framför allt fick vi nya badmössor. Förra säsongen var dom rosa, nu svarta. 

Det är ju egentligen som att bli uppgraderad till svart bälte. Rosa glatt och charmigt-svart elit med stålblick. Nu var det ju bara det att det inte simmats så mycket på ett tag och det är ju skit alltså att crawlet är en färskvara för undertecknad. Jag svalde vatten, fick kramp i vaden, glasögonen immade igen och så kom dom. Raparna. Är det bara jag som utan vidare kan rapa hela Vasaätten och resterande regentlängd vid crawl? Det är liksom ölgubbe-på-bänk-utanför-Cooprapar som briserar under vattnet. När dessa avgrundsvrål skulle kombineras med feminina sjöjungfrusparkar blev det för mycket information.

Coach Malin ville se våra rumpor komma upp till ytan i sparkarna. För mycket information igen. Men vilket pass det var och vilken snäll  grupp vi är. Kan man visa skinkan i dagsljus en trist tisdag utan att det ältas efteråt har man hamnat rätt. En spillra klev ur bassängen, en glad spillra med ny badmössa….svart. Nu kör vi med blicken riktad mot Vansbro. Mvh Guuuuusssstaaaav Eeeeeeeriiiiikssoooooooon!!

Rymdimperiet gymmar

Nytt år, nya möjligheter. På gymmet är det så fullt med folk att man knappt kan ta sig fram. Stakmaskinen går varm med stressade vasaloppsåkare som slutat vänta på snö och på löpbandet ramlar nyfrälsta gymmare pga för hög fart+ovana=publik vurpa. 

På Facebook ser jag hur mina vänner fulla av entusiasm delar att de anmält sig till långlopp med skojig undertext om att det är lång tid kvar. Om man var rymdvarelse och råkade landa på valfritt gym en måndagkväll i januari skulle man nog undra om detta verkligen är planeten med intelligenta varelser som det talats om i de yttre galaxerna. För utifrån ser det inte klokt ut. 

Kettlebells som svingas hej vilt med tillhörande mycket sammanbiten blick i spegeln, människa i roddmaskin utstöter förhistoriska dinosaurievrål och i spinningsalen trampar ett genomsvettigt gäng till tuffmusik allt medan instruktören skriker:”Kiiiillllllar! Låt inte tjejerna komma ikapp er nu!!!” Att cyklarna sitter fast i golvet och att de flesta av oss, marsianen inkluderad, inte visste att vi tydligen bokat in oss på ett kampen mellan könenpass är det ingen som säger något om. 

Det är kort sagt ett dårhus, ett svettigt dårhus och alla inklusive vi är inlagda på mycket obestämd tid. Vi har förresten anmält oss det ett lite för långt swimrunlopp i maj. Så skönt att det är många månader tills dess! Då har vi oändligt lång tid på oss att bli elit. Mot roddmaskinen! Vrrrrråååååaaaööööööl!

#KKÖ

Mitt träningfacit den gångna månaden är heeelt sinnessjukt! Jag har kört minst 20 mil längd både klassiskt och skate. Har lärt mig perfekt stakningsteknik och även klämt in både backhoppning och storslalom. 

Svetten har lackat och knogarna vitnat. Trist bara att allt detta skett i horisontalläge i soffan. Jag har varit sjuk. Trodde jag var frisk och gjorde en klassisk rivstart, blev sjuk igen och fortsatte den övernitiska soffträningen. När jag i förrgår av mig själv bedömdes som frisk igen och flängde ut i löparspåret var jag på insidan Stina Nilsson. För mitt inre svischade jag uppför backar med ros på kind och mål i blick. 

Zoomar vi så att säga ut från det inre fick vi se en eländig varelse som hasade på ettans växel(den växeln jobbar nästan aldrig vi i skidlandslaget på, framför allt inte i löpning). Jag hostade, flåsade och snoret rann. Tightsen skavde i midjan pga noll brända kalorier i juletid och sport-bhn knäppte glatt upp sig med en smäll redan i andra backen. Avskyr att kondition är en färskvara och att jag blev sjuk när jag som bäst behöver hårdträna. 

Orkar inte höra en till som med huvudet på sned säger att min kropp sa ifrån för den behövde vila. Mest för att jag vet att det är sant. Det hade dock varit trevligt om samma kropp med likvärdig bestämdhet nu säger ifrån på skarpen att det är dags att springa milen igen. Onödigt tyst är den. Sneglar trånande mot soffan. Men det är färdigvilat nu. Ut och jobba! Tillsammans med hela Göteborg som i nya träningskläder och nyårslöftepanik älgar om mig harvar jag i innerspår. 

Har under alla mina timmar med skidlandslaget lärt mig att det är bra med ett mantra när det är tungt. Jag börjar med:Får inte stanna, får inte stanna, får inte stanna som sedan övergår i du kommer inte dö, du kommer inte dö och till slut landar i fan, fan, fan. Lite så blev det. Jag kom dock runt. Varken mer eller mindre. Framför allt inte mer. Nu är Spolander dock tillbaka för att stanna. Nu kör vi!(sagt utan kraft) eller som vi i skidlandslaget säger:Kliv,kliv överlev!

Till topps

I filmen om vårt liv 2016 gick inte hissen enda upp alla gånger och guldet blev vid tillfälle till sand. Men det stunder vi var tillsammans var vi ändå odödliga. För så känns det när man är med vänner. Odödligt lycklig. Och så mycket hybris, rädsla för hjärntumör och en arm tarm strax innan start för lopp. Det betyder inte att vi inte är villiga att göra resan igen i jakten på guldet. 

I år har vi hittat den trebenta hunden, lärt oss jurassic bridge och lärt oss att är det svårt att förstå hur man ska pendla med armarna när man springer kan man tänka: godis i fickan och stoppa i mun. 

2016 var året som Kent tackade för sig Brorsan flyttade hemifrån, vi träffade en ny vän och coach Lisa-Marie och Anna lärde sig crawla riktigt fort. 
Och kommer man inte först kan man bli de som går hem sist från festen. Vi är fortfarande välkomna upp till sviten och har rekord i Mankan (Mariefred), när det gäller att springa barfota 200 meter på varm somrig asfalt strax efter midnatt. Skillnaden mellan oss och Askungen är att vi springer med finskorna i famnen.

Gott slut vänner tack för att ni följer oss, peppar och hurrar! Lycka till alla som står inför en klassiker och grattis alla ni som kommer köra mer spring och sim i år, det ska vi med göra. 2017 blir ett spännande år ett år då vi går i kortkort. 

Bastukonsert

Det var inte ett gäng elitspaare som checkade in på Hotel Tylösand i fredags. Helst ville vi ligga på rummet med fantastiska utsikten och prata ikapp och planera framåt. För så här års hinner man ju knappt andas mellan lussebak, julshopping och nu-jävlar-kör-vi-skiter-ur-oss på jobbet. Så lite pliktskyldigt slirade vi ner till spa-avdelningen iförda vita rockar, snabba baddräkter och sladdriga hotelltofflor. 

Inne på spaat var det överskott på julbordsfirande män som skojade och skrockade i bubbelpoolen. Några sökte kontakt så där som det så lätt blir när man druckit en glasstövel öl på fastande stressmage. Med andra ord. De kastade en clementin mot vårt håll. Tyvärr är vi inte gänget som hivar av oss bhn pga att vi nästan fick en julfrukt i ansiktet så där hade dom inget att hämta. Vi panikköpte nötter till överpris, slängde oss i poolen där ännu en överförfriskad ville tävlingssimma och sedan halkade vi på nu genomblöta tofflor upp en trappa till den lite mer bastufokuserade avdelningen. Mycket värdigt och med en aura av här-ser-ni-några-som-alltid-spaar gjorde vi entré i ångbastun. Vi noterade allvarsamma bastuface på kärleksparen där inne. Sakta sjönk vi unisont ner mot den kaklade soffan. Då uppstod det i perfekt kanon tre jättefisar då kakel mötte romp. Vi vet inte hur det gick till men akustiken har aldrig varit bättre på något ställe på jorden. -Det måste ha blivit undertryck eller något väste vi till varandra och sedan utbröt det. Skrattanfallet man fick på skolavslutningen i kyrkan i klass 3 som inte går att bromsa. Vi pep och fick inte luft. Ett efter ett av paren lämnade bastun och helvetestrion med bistra miner. Förlåt alla som var där. Sedan toppade vi med att jag missade att undervattenssoffan i utepoolen tog slut efter halva så jag satte mig på botten istället. Det fick markera slutet på spadelen av resan. 


Vi återgick till att flamsa på rummet och ladda för kvällen som blev en historia för sig. 

Tror ingen av oss blev så rofylld av att basta och bubbla men skrattanfall mina vänner. Där har ni det som sätter plåster på allt. Ja det och när alla tre ligger på rad i sängen, skickandes godispåsen mellan oss och utbyter tankar man vara vågar tänka högt just med oss. Det slår alla sparitualer i världen. Nästa morgon vaknar vi av att Sara kisandes ner mot motionsanläggningen säger:-Jaha! Där yogar några! Varpå vi somnar om och nästan missade frukosten. Det kallar jag spa deluxe! Nu färdas vi starka mot julen. Klart bakåt, clementin kommer! 

Utskällda

Mitt i en rörelse ser jag något yvigt vina förbi i snålblåsten utanför gymfönstret. Eftersom klockan bara är 6:30 och vår PT hyrt träningslokalen i bottenvåningen på ett hus tänker jag att killen som nu står beredd att rycka upp dörren är på väg in att träna. Men han är inte det minsta sugen på att svinga kettlebells. Nej han är arg på ett sätt man bara är vid den tiden på morgonen då man blivit störd i sin sömn.  

Med galen frisyr och vild blick halvskriker han att vi förstört hans sömn, att han bor ovanpå gymmet och att detta minsann inte är första gången han fått älga ner och slå näven i bordet. Hans ilska är av det slaget då man inte hör vad folk säger. Därför missar han att vår PT förklarar att vi bara hyrt lokalen, att hon inte fått några förhållningsregler samt att vi är så ledsna att vi stört. 

Det sista missar han nog helt eftersom vinden drämmer igen dörren och han är på utsidan. Vi som bara spelat musik ur mobilhögtalare och inte tjoat det minsta pga trötthet blir liksom spaka. Genomsvettiga tittar vi på medicinbollen med våra dödsblickar. Den har vi ju tjongat i golvet ett knippe gånger och det hörs. Tysta som dansmöss tränar vi klart. 

Efter passet står vi i duschen och tycker oss höra ett mystiskt ljud utanför. Eftersom vi ser för mycket Netflixkrim tror vi att PT Lisa-Marie har ramlat alternativt blivit överfallen men så är det inte. Arga killen har ännu en gång skenat ner till gymmet genom stormen och ryckt upp dörren till gymmet men nu är han inte vansinnig längre. Han ber om ursäkt och berättar att han inte alls bor ovanpå lokalen utan på tredje våningen. Vad fint att man kan göra sig besväret att säga förlåt. Vi tycker så mycket om honom för det…. och för att han bor tre våningar upp. Det är en viktig detalj i sammanhanget.

För hörs en medicinboll som slår i golvet så långt bort måste dom som kastar den vara så jädra starka. Typ som Gladiatorerna . Så i nästa säsong kan det vara vi som dyker upp ur röken iförd lädertrosa och arg blick på TV4! ”Utmanaren ska möta Stelrygg ooooooch Bullmage” kommer Gry skrika inför en jublande publik. Det vill man ju inte missa!!!! 

Den sista sången

Så var det äntligen min tur. Min tur att få ta avsked av Kent. Tålmodigt har jag väntat sedan i mars och min tur att få uppleva Kents avskedsturné stavas Malmö. Det finns ingen av mina vänner som redan varit på avskedskonserten som inte hyllar detta magiska tillfälle. Som får något vilt i blicken för att i nästa stund jämra sig i en lång och ingående kärleksförklaring. Precis som det ska vara.

Hur var då Malmö?

 Jag skulle inte säga att jag var övertänd. Det var mer som att jag tillfälligt behövde såga upp bröstbenet för att ge lungorna mer fritt spelrum. Som när jag bad Karin stoppa bilen på en enslig väg i Dalarna timmarna innan Vansbrosimningen för att jag liksom inte fick luft. Lite så. 
Vi köade i tysthet för att komma in på Malmö Arena. Eftersom Jocke Berg sagt kom i tid och att det börjar prick kl. 19.30, så fanns det inget annat alternativ än att bo på hotell på själva arenan. 

….Kom i tid, det börjar klockan prick! 

Ändå, precis som när vi ska köra lopp höll vi på att missa starten. Vet inte hur många gånger det plingade in innan jag tog plats inne på själva Arenan. 

När nedräkningen mot noll var näst intill obefintlig och det bara var några sekunder innan själva konsertstarten tog jag ett span ut över folkhavet. Det var då det slog mig. 

Oh no! Detta var syntarnas afton. 

Hela tiden har jag funderat på hur det skulle vara att gå på konsert i Malmö. Kollegerna hade skojat om att när man tror att malmöpubliken klappar händerna är det egentligen ett frasande ljud från spettekakorna man hör. Och jag hade välkomnat det. Ett frasande ljud från spettekakorna. För det var tyst inne på arenan. Väluppfostrat klappade man mellan låtarna. Någon busvissling gick av – kanske av misstag, men annars var det den inre resan som gällde. Ett blundande gung med några ansikstförvrängningar som visade på svärta och minnen från syntarens ungdom. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför man går på konsert om man bara ska blunda och låtsas som man inte är där.

Jag vill klappa, vissla, dansa och jubla av lycka. Min man sa flera gånger att han var lomhörd på ena örat. Men vem bryr sig om det?! Och jag skiter väl i den inre resan. Av 999 saker jag aldrig skulle göra så är det att sitta tyst och still på en arenakonsert. Så när strålkastarna vid tillfälle svepte över Malmö Arena såg man en glad tjej från Göteborg som stod upp och klappade och var med. Precis som främre raden på parkett. Det tiotusen andra var hemma i sitt vardagsrum. 

Konserten var så klart magisk och Jocke sa att han faktiskt heter Joakim och inte gillar att bli kallad Jocke eftersom han inte är någon hund. Och att han älskar alla i bandet och oss som kommit för att säga farväl på deras avskedsturné. Allt var underbart så fantastiskt bra och jag glömde för en stund att jag varit arg på själva mänskligheten inne på arena. En sådan kväll vill man inte ska ta slut. 
Och det var då det hände. Sent ska syntaren vakna! Till tonerna av Mannen i den vita hatten reste sig hela Malmö Arena. Alla klappade, visslade dansade och jublade. Lyckan var total när Kent bjöd på Den sista sången… 

En dag på stranden

Nästan febrigt har vi sneglat mot den gigantiska stranden i grannviken. Hundratal solstolar i perfekta rader, kritvit sand och butiker med luftmadrasser i grälla färger. Vi är uppe tidigt för att få en bra plats och lyckas parkera vår Twingo nära trappan ner till paradiset. 11-åringarna studsar framför oss, lyckliga över det stundande äventyret. Mödrarna ler generöst mot varandra och kisar ut över sanden.-Mamma! Det luktar bajs här! Det är färdigstudsat för de lättäcklade killarna.

-Det luktar snart bajs här också panikskojar vi vuxna till varandra eftersom det hysteriska kaffedrickandet på morgonen nu ger resultat med full kraft.

Toaletterna är såklart stängda pga tidig ankomst. Vi kniper unisont och hittar 4 solstolar med tillhörande parasoller i rad 3 bakom en perfekt balanserad familj med avundsvärt bra pigment. Barnen i den familjen läser stillsamt en bok om världens alla flaggor medan föräldrarna solar värdigt. 

Hos oss är det sju svåra år och långt till harmonisk läsning. Det blir ju så lätt så när ett sandkorn fastnar i solkrämen.

Nästan 300 kronor kostar våra solstolar som vi INTE får vrida på för då kommer smärta strandchefen farande. 

Perfekta familjen bygger nu en fin sandlabyrint med snäckor som pappa Gyllenbrun snorklar upp från botten. Våra 11-åringar piper av skratt över sin sjöjungfru i sand med DD-kupa. 

Inom en timma köper vi 40 minuter på studsmattan ute i vattnet. Det hoppas 10 minuter och sedan är alla akut hungriga och frusna då solen gått i moln.
Vi älgar upp på strandpromenaden och tar första bästa ställe där menyn består av blekta bilder på vita bönor och rostad formfranska. Sällskapet äter under tystnad. Runt om oss dricker samtliga sejdlar med öl i bar överkropp. 
-Vad säger ni killar? 
-Vi vill åka hem till poolen! Elvaåringarna sätter ord på hela gruppens sinnesstämning.

Så efter blott två timmar flyger vi hem i vår lilla bil. Alla sträcker upp händerna genom takluckan. 

Vi är fria! Skinnade på hela dagens reskassa visserligen men fria. En fickparkering från helvetet senare landar vi vid vår lilla pool. Vi äter salta kringlor och kan prata i normal samtalston om intressanta saker såsom att en i gruppen som vill vara anonym fram till igår trodde att sandelträ hette sadelträ. För sådana är vi. Smarta, starka och äventyrliga.

Snart kommer njutet

Vi har rest till solen. Jag och min käraste vän som jag hängt med sedan vi var 5 år. Med oss har vi våra elvåringar, två wi-fiknarkare med pendlande humör. 

Jääääädrrar vad vi ska njuta, sova och läsa böcker nickar vi åt varandra på planet samtidigt som vi lutar oss bakåt. Efter en klassiskt hysterisk första dag där alla pooler och havet betats av i ett vansinnestempo rundar vi av med varsin finglass nere på vårt torg. Det här är livet konstaterar vi ungefär samtidigt som ett episkt åskoväder rullar in från bergen. Natten består av blixtinferno och megadunder. Vid 3 går all ström i lägenheten och hobbyelektrikern ( läs jag) trevar mig mot proppskåpet där det mesta tackat för sig. I receptionen är det ojämnt med engelskan på personalen men med rörelser värda en hedersplats i Gäster med gester felanmäler jag och kort därefter får vi upp en typiskt blassé tekniker. Han gör HLR på jordfelsbrytaren och varde ljus, åtminstone i hälften av lägenheten. 

Sällskapet är trötta men eftersom vi mödrar vill vara så där härligt fungerande trots sömnbrist skriker vi:Aaaaqua land innan klockan passerat 7. Elvaåringarna vibrerar av spänning. Men vattenparken har även den drabbats av ovädret och är ur funktion, gooo-cart hurtar mödrarna och bredsladdar in med hyrbilen framför en strömlös och vattenskadad bana. Till slut erinrar jag mig ett annat vattenland och unisont med att vädret spricker upp landar det lite stukade sällskapet på varsin solstol. Dagen går i 180 med vurpa på halt underlag, galna åk i vattenrutschkanorna, inköp av hajtand i plats hängande i läderband och gräl med elvaåringar om att vi inte betalar för en t-shirt med en knarkplanta på. Sedan in i hyrbilen och hem igen. Vi landar på balkongen och enas om att vi inte orkar duscha. Snart kommer nog lugnet, snart ska vi öppna våra böcker, sova längre än 6 och snart ska orka sminka oss fina till restaurangbesöket. Jäääädrar vad vi ska njuta då.

Blå den viktiga färgen 

Som man går igång. Det är sjukt! Nu börjar sportaffärerna fylla på med allt som hör vintersporter till. Härligt tycker vissa. Andra vill ha löpartights, cykelslang, sol och bad och fotbollskor året om. Inkorgen svämmar över av tuffa nyhetsbrev med svala skidåkare i pannband och spegelglasögon- blickandes ut över nejden. Inga blossande kinder eller blanksvettiga pannor. Inte ett spår av minsta ansträngning. Det är ju så det blir med rätt kläder. I alla fall om man står still. 

Hur som helst så blir i alla fall jag exalterad över dessa mail. Och framför allt Längdträffen som utlovas då man kan träffa leverantörer på plats. Glädjen är stor och förväntningarna höga. Att jag inför denna trevliga afton går i gång så hårt på att tränga mig in i sportaffär är inte sunt.

Jag tänker att nu ska jag göra bästa kapen, hitta allt det där braiga först och slippa stå där dagen innan det bär av ut i spåret och inse att allt jag skulle ha är slut. Nää, nu ska jag se till att få bästa service. Ändå vet jag att det kommer sluta med en skida jag inte vill ha, knasiga bindningar, en oskönpjäxa och ett par stavar jag inte behöver. Jag kommer dessutom att ljuga om min vikt och snarare hitta på ett spann mellan verklighet och önskan. Där spannets högsta siffra är det mest troliga. (Här vill jag bara säga att jag inte är ensam om att ljuga lite. Jag gjorde en snabb undersökning på jobbet och övervägande många ljög om sin vikt när man tex bokade det alpina paketet inför familjens stundande skidresa). Och den blå vallan kommer säkert vara slut. Den som jag behöver mest av allt efter att någon idiot snodde min, när vi åkte skidor i Serneke Arena i helgen. En blå valla, vad kostar en sådan idag egentligen? Inte så mycket att man måste SNO någon annans i alla fal?!

Här har ni min begynnande ilska inför stundande säsong och då är det en bit kvar till liftkön. Men så dyker en bild och en massa minnen upp om tre på riktigt rosenröda åkare. Med blanksvettiga pannor. Då spelar liksom utrustningen mindre roll. Och vem bryr sig om spannet. Det är väl bara att trycka till lite extra med skidan eller i värsta fall lyfta på den. Men min blåa valla vill jag gärna ha tillbaka!

I’m in rehab

Det började med nackspärr som inte ville gå över och sedan kom ont i axel och arm. I fyra veckor tänkte jag ändå att det skullegå över eftersom jag ALDRIG är skadad(brukar säga det för att verka frän). Men så sitter man där i väntrummet på rehab (inte Lindsey Lohanrehab med mjuka soffor och viskande personal utan fysrehab) tillsammans med äldre man med arm i mitella och ung tjej på kryckor. Ber till övre makten om en äldre kvinnlig sjukgymnast men får det motsatta så att säga. Vi går oerhört snabbt från formell handskakning till blossande i bh med halvtaskigt stöd och muffinskrans över jeanslinning och svingande rörelser framför en spegel. Bakom står sjukgymnast med rynkad panna som antecknar alternativ krokimålar av en zornkvinna.

Jag får ligga på en brits och tillber återigen övre makter att inte göra stresssvettiga avtryck på prassliga pappret som täcker britsen. 

Domen: En muskel som låst sig efter nackspärren och som bara bestämt sig för att vara låst. Träna på som vanligt men sluta om det gör för ont. Återbesök om en vecka och du kan ta på dig tröjan igen. Med rehabövningar på papper i handen studsar jag ut från kliniken. 
En gång i timmen ska dom göras. Så här ser ni en som utstuderat rehabbar på möten, på bio och i bilkön. Jag är idog och tänker att jag måste vara den bästa patienten på kliniken. Tycker dock att smärtan flyttar sig lite. Så slänger jag ett nonchalant rehaböga på övningarna igen. Längst ner står det”viktigt att göra övningarna även på den sidan där du inte har ont…” Vänstersidan ligger nu med andra ord 7 dagar efter. Två dagar till återbesök. Måste jämna ut tills dess för två bh-möten med okänd framför spegel i lysrörsbelysning är faktiskt maxkvot för mig det här året. Wish me luck!

Hemma b(p)äst!

Det fanns en tid då bilen liksom gick av sig själv. Vart jag än skulle så körde den till gymmet. Men nu många månader senare efter sommar och sol, skog och varma gräsmattor kändes det annorlunda att parkera utan för gymmet. Tyst kände både Anna och jag att här gick vi inte längre som barn i huset. Något saknades. Vi visste båda vad men vi intalade oss tufft att allt var som det skulle.

Efter att ha träna ute med vår coach Lisa Marie var det lite ovant att trängas i ett rum med 1000 andra under jättehögmusik. Men jag och Anna synkade snabbt det olika repetitionerna med övriga inknôdda.

Bodypump stod på programmet. Medan flera vikter hördes åka av under passet matade denna duo ändå på. När passet var slut bestämde vi oss för att avsluta med löpning. Finger feta Frida tryckte klumpigt fel på löpbandet – som vanligt! Storasyster Anna instruerade om en enkel reset. Benen kändes tunga och när tuffakillen bredvid liksom lunka sig in i vårt tempo satte vi fart på benen. Vi gillar inte att ha någon flåsande i nacken.

Det fanns en tid då vi inte gillade löpbandet heller speciellt mycket. Det blev lite som ett sting i hjärtat när Anna påminde om hur vi brukade springa som galningar, vettskrämda med klump i halsen, bönandes. 

”Det går inte mer Reino, det går inte mer!”

”Johådå,” svarade brorsan alltid käckt. Snurrade på telefonen och skrattade med en prilla som täckte ansiktet.

Hur det än är så saknar vi brorsan. Lite. Vår grymma PT:brorsa Reino har bytt häng och det kändes inte det samma på gymmet. Men vill han oss något så får väl han komma till oss?! Eller så kanske vi bara hör av oss och springer över.

Min nya familj 

På ben med tredagarsstubb entrar jag Valhallabadet. Sveper med blicken över bassängen. Börjar gå mot de två fållorna för motionssim men så stannar jag. Sneglar över de tuffa i crawlbanorna och sedan hoppar jag i. Det får fan bära eller brista nu. Dagarna som bröstsimmare i motionssimmet tar slut idag. Killarna på bana 4 crawlar snabbt och voltvänder världsvant. Jag håller krampaktigt i pallen, låtsas stretcha med avmätt min. Ett par simglasögon vänds mot mig.-Ska du köra eller? Tuffa simkillen med rakat bröst(inte för att jag tittade) nickar ut mot banan.

-Ja säger jag och skjuter ifrån mitt hårdaste. 

Sedan crawlar jag på. Tycker mig höra Coach Malins röst påminna om att gliiida, svischa och inte tappa armbågarna. Efter 500 meter stannar jag och då börjar en annan av killarna på min bana småsnacka med amatören i den färggladaste badmössan i simhallen. Vi pratar teknik, swimrun och att det är kallt i vattnet. Sedan tränar vi på igen.

Då slår det mig. Jag är en av er nu, en i familjen Crawl. Inte alls någon konstig ingift pyssling från landet utan en blodssyster. Ingen ifrågasätter vad jag gör på Bana 4 för vi crawlare bor här. 

Vi (ja vi i familjen) kör på tills det stänger och nickar hejdå när vi går. Jag är så frän att det osar om mig när jag går upp och tur är väl det eftersom badvakten spolat av min handduk som låg på läktaren. I omklädningsrummet upptäcker jag dessutom att min baddräkt spruckit i sömmen. Tyyyyyypiskt oss crawlare att simma sönder dräkten. För någon annan anledning till hålet än just överljudshastighet kan det ju absolut inte finnas. Trevlig kväll! Kram Anna Crawl

Stirret

Sitter på tåget till Stockholm. Precis när vi lämnar perrongen och jag lätt tillbakalutad tänker att jag är en sval businesswoman på väg till Stockholm kommer jag på att jag glömt datorn på kontoret. Ägd.

I samma stund inser jag att jag även lämnat mobilladdare i Göteborg. Ägd igen. Så utan vuxendator och fri tillgång till batteri försmäktar jag nu på detta tåg. Stressat draggar jag väskan efter något att hålla fast vid. En ask Alvedon, läppglans, mintpastiller och plånbok är det som finns. Batteristatus:64%.

Sätter mig på vinglig barstol i bistrovagnen som är stängd och det är då det börjar…. Stirret. Jag glor, glor och åter glor ut över landskapet. Det är vitt och frostigt. En sjö ryker fjäskigt snyggt. På perrongen i Skövde är det tomt. Vi blåser vidare. Genom skog, bortglömda samhällen, förbi åkrar och jag stirrar så ögonen blir vattniga.

Fnissiga damgänget i bistron skrattar gällt, lånar varandras läppstift och öppnar små röda vinflaskor innan klockan slagit 9. Fler höga skratt följer. Jag vill harkla mig, cowboyvagga fram till dom eventuellt med cigg i mungipan och väsa: ”Howdie ladies! Can you please keep it down. I am in the middle of a stirr here.” 

Planerar stordåd, härliga lopp vi kan göra, fantastiska böcker vi borde skriva och hur jag ska inreda mitt kontor som idag består av farfars gamla skåp, ikeabyrå och hård säng. Sedan anlöper vi Stockholms central. Det är färdigvilat nu. Får hämta hem fria hjärnan som är grymt osugen på att tänka rationellt. Knallar av tåget mot huvudkontoret.

Längtar redan till hemresan. Som jag ska kisa (ett S, viktigt) ut genom fönstret. Det kan vara en helt ny träningsform för själen som föds här.Tänker t-shirttryck ”Stirr byggde denna kropp” alternativt ”Don’t you ever underestimate the power of a stirr” . Vad tror ni? Kan det vara något? 

Stirr 60 minuter! Snart på en Satsanläggning nära dig. Välkommen!

Kent

Det var inte en 41-årig, hyfsat stabil kvinna som ställde sig framför scenen i Scandinavium igår kväll för att ta ett långsamt farväl av sitt älsklingsband. Nej det är en anspänd 20-åring med känslorna utanpå som inom ett par minuter skulle få hänga med bandet som betydde allt för henne när hon precis flyttat hemifrån för att plugga i en stad där hon inte kände någon. 

För så var det med Kent för mig. Kärlek vid första öronkastet och känslorna har bestått genom alla år. Varje låt är ett som ett litet vykort från mitt liv. När konserten drar igång med 999 brister det direkt och jag snyftar ikapp med en främmande yngling som står bredvid mig. Känslorna svallar okontrollerat under hela konserten på samtliga som står runt omkring mig. Det filmas, fotas, snörvlas, skrattas, sjungs, applåderas och hoppas på stället. 

Låt på låt och minne på minne radas upp. 747-lägenhet på Tegnérsgatan, pluggade och var kär i typ alla killar. , Chans-lägenhet med äppeltapet på Eklandagatan där det dracks kanelte, färgades hår och gicks vidare efter en separation, Jag ser dig-På repeat inför ett Göteborgsvarv. Skatås i vårkostym, kär och ont i hälsenan. När jag i slutet av konserten vänder blicken upp mot konfettin som regnar över oss vet jag att jag och Kent inte gör slut ikväll. Vi kanske inte ses på ett tag men vi kommer höras varje dag som vi alltid gör. Man överger ju inte varandra bara så där. 

Omtumlad snubblar jag ut ur Scandinavium och när jag väntar på vagnen kommer regnet. Symboliskt tänker jag överdramatiskt. Min inre 20-åring skuttar ut i kvällen. Äventyret väntar. 41-åringen tar femman hem och löser av barnvakten. Tack Kent för alla år av underbart stora känslor. Klarsynt betyg 5 av 5 såklart. Då som nu för alltid. 

Jockes andetag är lag

”Vi ska ha tjejkväll i kväll pappa!”

”Mm”…pappan vid frukostbordet är måttligt intresserad av dotterns berättelse. Han drömmer redan om den stundande AW:n, smaken från kvällens första öl och hur lyckan kommer rusa ut i kroppen när han sätter första striken.

”Först trodde jag att mamma skulle bjuda hem sina vänner och så skulle de dricka vin. Men så kunde dom inte komma, så det blir bara vi, tjejer.” Dottern svänger med armarna likt en helikopter för att liksom få med alla tre, som utgör gruppen i vi tjejer. Pappan ger plötsligt ett ont öga till mamman rakt över bordet och säger med stark röst. 

”Ja, det hoppas jag verkligen att det bara blir ni! Det andra vännerna ska väl vara hemma hos sina män.”Det sista säger han med ett litet skadeglatt leende i mungipan eftersom han vet precis var alla ska i kväll. DET SKA GÅ PÅ KENT!!

Socialmedia svämmar över av fina, härliga klipp från Kents avskedsturné. Och jag tänker bittert har inte Kent gjort fler låtar än Utan dina andetag?! Jag tror mig eventuellt kunna nämna några till. 

På jobbet skränar man om hur man gav bort biljetterna man FICK till Kent konserten, som att Kent vore en cirkus som spontant rullat in i stan. 

”Vem vill gå och se på några gubbar som är 60 år?!”, skrockas det.

”Men, Jocke Berg är inte 60 år!!”

Stackars Jocke. Jag och min vän Dominic som alltid avslutar våra födelsedagshälsningar till varandra med att Jocke hälsar. Jag menar, om Jocke kände oss så skulle han definitivt hälsa. Speciellt på födelsedagen.

Och Ja, jag har också biljetter till avskedsturnén – men i Malmö!

När jag frågar på jobbet, mitt i viktiga säkerhetsmötet, om någon varit på konsert i Malmö så är det ingen som minns. Men det skrattats högt och skämtas om att, när man tror att publiken klappar i Malmö, så är det egentligen ett frasande ljud från alla skåningar som äter spettekaka. 

Enligt kollegerna, och den smala åsiktskorridoren är det helt PK (Politiskt korrekt), att skoja så om man som Göteborgare har bott i Skåne några år. Jag har också bott i Skåne, ja men Båstad tillhör faktiskt Skaune, jag blir ändå orolig för att Malmö inte ska leverera. Med eller utan spettekaka. 

Kalaspirret som Anna känner inför kvällens Kent konsert får inte riktigt smitta av sig ännu. Men det kommer. Anna vet vilken låt som hon ska skicka uppdatering på, om Jocke får feeling.
Och när min lunchdate lyckligt suckar och säger att nu är det bara några timmar kvar till konserten, säger jag att jag också längtar till kvällen. För vi ska få matkassen hemlevererat i kväll, och jag har klickat i en chokladkaka, som jag minsann hoppas hinna med innan jag somnar in, för kvällen. Med det sagt blir jag snabbt kallad för Drama Queen! Kanske det! Men den riktiga divan i kväll är ändå Jocke Berg. Så högt över Gustaf Adolfs torg ropar jag till min lunchdate som redan hunnit iväg en bra bit över kullerstenarna. 

”Kom i tid, det börjar kl. 19:30…för det har Jocke sagt!!”

 

Foto:Karin Midner

Från ved till stock…

Mailet från vår crawlfröken Malin fick vår lilla grupp att skaka till lite. ”Imorgon filmar vi och analyserar”.På en minut var nervösskämtandet om fettsugning på lunchen, spraytan av rygg och att vattnet fungerar som förstoringsglas igång. 

För mig började lektionen med att jag undrade varför jag såg så dåligt under vattnet. Simglasögonen låg kvar på land och nu vilar vi inte mer i den informationen.

En efter en filmades vi och pang så blev det min tur. Några av er (läs mamma) kanske minns min förra filmning. Jag såg då ut som ett stabilt stycke drivved som sakta gled fram utan mål och mening. Nu har drivveden blivit något annat…. En flumridestock. Alltjämt stadig och massiv men mera glidig i vattnet. Det är fasen inte illa att vara flumeridestock. Jag menar jag kunde blivit de där planlösa barnbåtarna men det blev jag inte. Nej en distinkt stock på väg mot ett stup. Det är jag det!