Varning för björn!

Måndagar är PT-dag för oss. Då hänger vi med vår Lisa-Marie på en gräsplätt på Eriksberg. L-M bygger upp övningar och vi harvar på. De boende har första parkett till spektaklet vare sig de vill eller inte. Sara fastnar i fällkniven och jag kan inte komma upp från marken i en övning som enkom går ut på att just resa sig upp. 

Barn som jagar Pokémons kommer av sig och undrar vilka de där tre varelserna som hoppar och gnäller om vartannat är för några. Kan man fånga dom? 

När vi tror att träningen är slut kommer den, övningen BJÖRNEN. Jag ser för mitt inre att den kanske går ut på att lufsa gulligt och plocka låtsasbär från marken. Men Lisa-Maries björn har svängiga höfter och starka armar. När hon visar är det en snabb, tuff björnhona som far fram över marken. 

Sedan blir det vår tur. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Sara blir en discobjörn, skojig och vild i rörelsemönstret, Cami en mer hukande björn och jag blir en gammelbjörn med en fruktansvärd hållning och tråkig attityd. Grattis och förlåt alla ni som tvingades se denna nycirkus. Till er hänförda Pokémonjägare har jag bara ett par saker att säga. De här tre björnarna kanske i dagsläget inte såg så tuffa ut men ge oss ett par veckor så blir vårt Pokémongym da shit och Discobear har stans högsta combatpower. Så! Med det sagt ska gammelbjörn krypa uppför trappan och lägga sig. Schhhhhhhh! Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo. HOn är inte farlig, bara man är varlig… Dagens ord alltså:Varlig! Godnatt!

Arse to grass

Sjuåringen till nioåringen:
”Alltså, känner vi henne elle’?!”

”Dja!, hon är vår mamma…se hon försöker ju i alla fall…”

Vår nya coach LisaMarie är bra på att förklara, hon är tuff – visar och gör alla övningar först, är glad och har nära tillskratt. Fantastiska egenskaper hos en coach och fullständigt livsfarliga.

LisaMarie skrattar åt våra dumma bortförklaringar när en övning inte går som den ska. När vi på alvar rullar mellan de olika stationerna hon byggt upp, fullständigt slut i kroppen. Hon peppar och hejar på. Bra Anna!, snyggt Cami! Men sedan hugger hon livsfarligt som en kobra: 

”Sätt dig på stolen Sara!! bättre kan du!”

ARSE TO GRASS. 

Squats. Det är ju en jättebra grej. Och jag kämpar. Men för mig som är stel och lång blir det mer som en bom som liksom, faller, tippar över åt helt fel håll. Det blir liksom ingen broöppning. 

Men jag har fått hemläxa och jag har små tränat till mina barns förskräckelse. Tänk om någon skulle komma in i trädgården när jag kör squats?! 

Måndagar är inte känd som veckans roligaste dag men jag längtar. Längtar till kvällspasset och det där lätt spydiga kommentarerna, levererade med kvinnlig finnes. Inte till vår coach utan sinsimellan när gruppen tar sig an LisaMaries tuffa övningar. Som när Cami blev arg för att vi skulle göra en övning, en felaktig golfsving, vilket skulle förstöra hennes plushandicap. Det slutade med att Cami drog så hårt i gummibandet som vi använde att det gick av. 

Intervaller är ofta tuffa men när man har en coach som förklarar armpendling med orden godis-i-fickan, förstår ju vem som helst. Ta en godis i fickan och stoppa i mun. Hur svårt kan det vara?!

Och gör vi inte rätt behövs det mer fart ja, då blir vi helt enkelt jagade av den huggande kobran: ”Jajaja, bättre kan ni…kom igen nu!!”

Vi längtar! Arse to grass

Lopprapport

Att vakna till ljudet av hårda vindar är en kass känsla om du ska göra ett triathlon. Vi ojjade oss som hundraåringar, analyserade väderkartor, gissade väderstreck, våghöjd och åt frukost hemma hos vår underbara Mariefredsfamilj Peter Badrock och Charlotte (inte badrock i efternamn pga av att hon inte äter frukost i badrock)på vår träsoffa där vi alltid nöter romp på racedagen (alltid=andra året i rad). 

Sedan gjorde vi vanliga uppladdningen med tusen toalettbesök för undertecknad, bamsekorv till Sara och cykelmeck för coach Cami. Vi plirade ängsligt ut över Mälaren medan vinden piskade upp typisk dåliga simvågor. 

På genomgången förhöjde arrangören pulsen genom att visa dramatiska nödsignalen som man skulle använda sig av om man behövde hjälp under simningen och toppade med att cyklingen försvårades av vinden då man kunde få kast. Jag målade raskt inre skräckbilder av mig själv flygande, in i skogen…på cykeln. Lite som barnen i ET-filmen när de lyfter på sina limpsadlar, minus rymdvarelse i cykelkorgen då förstås och minus cykelkorg rent allmän. Addera galen blick.

-Håll hårt i styret så går det bra väste Cami som är gruppens cykelproffs.

Mälaren var kall,grynig och vågig. Kände mig som en flumeridestock när vi kämpade ut mot rundningsmärket. Loppet var igång och nu jädrar körde vi. Jag höll så hårt i styret att jag tappade känseln i händerna och motvinden var den uppkäftigaste vi träffat på mycket länge. Den ställde upp en mur som samtliga deltagare svärandes och flåsandes slet sig igenom.

 Vi samlades i vår ruta 15 för att ge oss ut tillsammans på löpningen. En klunk vatten och pang iväg på tunga ben. Men nästan direkt kände vi att vår tränare Lisa-Maries kräkjobbiga intervaller hade flyttat in i våra lår. Vi travade på under tystnad och efter att återigen brottats med vinden kom vi till slut in på målrakan. Någon skrek att det bara var 400 meter kvar. Då brast något i mig. Jag såg tuffa killaget framför och växlade upp för att jaga ikapp. Ikapp kom vi och eftersom själva målportalen blåst ner fick vi också Boltfälla överkroppen på ett galet sätt in i mål. Loppet var över men inte dagen som raskt övergick i fest för i Mariefred går idrott och bubbel ihop, i den ordningen. På natten tog vi klackaskorna i handen och sprang hemåt vårt snabbaste på den varma asfalten. Detta för att markera att vi kommer tillbaka. Snabbare, tuffare och starkare. Vinden göre sig icke besvär. Inte tuffa killaget heller. Team Lipgloss och Voltaren har redan börjat ladda om och nästa år kan grabbarna spurta hur hårt de vill för då har vi redan gått i mål. 
Tack och hej hybrispastej!

Kattunge ?!

Är du min lilla kattunge?! Nej! Team Lipgloss och Voltaren är Lejon. I år ska vi jaga. Strax dags att hämta ut startnummer. Dräkterna är på. Hålltummarna. Efter rädsla kommer hybris!

Snart dags för start

Inbillningssjukdomarna avlöser varandra i vår grupp så här några timmar innan start. Idag är det dags för Mariefreds Kungliga Triathlon och Team Lipgloss och Voltaren är på plats. Anna återupprepar ett mantra om att det hon minns av förra årets tävling var att det var jobbigt och tanken om att ALDRIG göra detta igen var stark. Ändå så står vi här. Redo! Eller redo?! Vi ska dra ner på stan göra det vi gör bäst. Shoppa, äta bamsekorv på grillen, älta ångesten in för loppet och sedan kör vi på ren rädsla.

Uppladdning 

Uppladdningen har börjat. På lördag smäller det. Mariefreds Kungliga Triathlon it is! Proffsen laddar med kolhydrater, mentala målbilder och genomgångar av bansträckningen. Vi kontrar med hysteriska mailtrådar, inbillningsskador och shopping. Lite så. 
Idag har jag, för att det ska gå riktigt snabbt på lördag köpt en ny för dyr foundation, fina örhängen och våtservetter att ha i bilen. I övrigt pratar vi mycket om vad vi ska dricka efter loppet och vad vi äter i bilen upp. Viktiga frågor.

På loppets hemsida diskuteras vattentemperaturen, duschmöjligheter och om tävlingsområdet är avspärrat för trafik. Vi ältar mest bilderna på oss själva från förra året. Intalar oss och enas att vi ser brutalt mycket snabbare ut i år. 

Det är olika hur det är med uppladdning. På lördag när vi står i det 14-gradiga vattnet finns det liksom inget mer vi kan göra. Men fram tills dess är shoppingfönstret öppet. Vi måste till frisören också. Det är sedan gammalt. Vi tävlar inte med utväxt. Eventuellt slår jag till på nya skor också, ja klackskor till festen alltså. Så får det bli. Håll i er Mariefred! Snart kommer Team Lipgloss och Voltaren! Slät hy, fina frisyrer och galna blickar. Det är vi det. Beware! 

Domedagen

Kom i form eller dö! är denna veckas slogan. Osäkerheten om vad iform innebär gör att man nästan självdör på plats. Hur är man när man är iform?!
Ja, det ska vi ta reda på denna vecka då vi startat vårt eget formtoppsläger. Eftersom vi ska köra triathlon nästa vecka: simma,cykla, springa så tjuvstartade jag i lördags med att åka skidor. Inomhus.

Sedan dess har vi tränar med vår nya coach LisaMarie. Hon tar med oss på tuff utomhusträning. Att vara ute bland levande vegetation har sina fördelar och nackdelar. I vår grupp är det självklart jag och Anna som råkar illa ut. Anna lägger handen i hundbajs och jag fick stick i pälsen av en envis pissmyra på insidan låret. Men skam den som ger sig. Och LisaMarie tycker vi är duktiga. Ja, hon får ju betalt. Cami har sin superkropp och pulsklocka. När vi sista tiden av träningen kör intervaller är det lite som när Terminatorn dör i slutet av Terminator 2. Någon tar ut chippet och det går liksom inte att prestera mera.

Men det var i söndags och vi har hunnit simma och kört ett varv till med LisaMarie. Så jag tänker att komma i form är lite som i Terminator 2, vi smälts ner för att födas till något mycket bättre. Det måste vara att komma iform. I morgon är det lillördag-vilodag. Vi får se. Hälsningar hybris!

Team Kompression

-Jag ska ha ett par gångjärn säger jag till snickarskägget i kassan på bygghandeln.Precis här finns det två vägar att gå.
1. Dumglad som inte vet ett jota om gångjärn.

2. Världsvan renoverare som kan allt om gångjärn.

I affären rör sig 99% män klädda i byggdamm och erfarenhet. Dom har bara bränt iväg mitt i en takläggning för att köpa en livsviktig skruv som dom vet precis var den finns. Det är nästan som om männen har en egen klubb där bland hyllorna. Dom har det mysigt med alla dyra borrmaskiner och spackel. Tänker att dom drar ut på besöket för att få vila lite och vara ifred. Jag vill så gärna vara med i mysiga byggklubben.

Jag sticker ut där jag står med irrande blick helt klädd i kompression och ändå väljer jag väg 2.

-Jaaaaa dööö(dö=du på snickarspråk) Gångjärn har vi öööööver 20 olika. Expediten tittar skeptiskt på kompressionsmiffot.

-58 ska jag ha säger jag med slö blick och förväntar mig ett VIP-pass in i byggklubben. Jag har läst på noga för att verka tuff, lägger inte till millimeter i beställningen men tänker att han nu kanske tror att jag vill ha 58 stycken gångjärn.

-58 säger döööö. Han går först och jag släntrar lojt bakom och tänker att han måste tro att jag är en av dom, byggarproffsen.

Men sedan går det brant utför. Han frågar om hur dom ska vara hängda utan att mena höger eller vänster som jag tror och så nämner han något om hanen. Kanske är hanen snickarglosa för min sambo. Det är det inte utan den är den delen av gångjärnet som så att säga har ett manligt könsorgan. Jag rasar rakt ner till novis och fnittrande utan pardon.
Vi hittar ingen 58:a och blir stående vid datorn väntandes på lagerstatus.

-Är dom värda priset? säger han plötsligt mitt i allt och nickar mot mina kläder.

Jag snickesnackar om kompression, lopp, återhämtning och får tom in att jag ”kör en del triathlon”. Att jag bara gjort en riktig tävling kommer liksom inte alls fram.Han hummar imponerat. Maktbalansen är återställd. Han är kung över alla verktyg och jag är låtsasdrottningen över träning. Jag har min klubb och han har sin. Tror jag håller mig till kompressionsklubben. Men det klart är det någon som behöver en kort, högerhängd hane kan jag fixa det för här ser ni en triathlet som vet precis var dom finns.

Klara färdiga rekat

I slutet av augusti smäller det! Då är det åter dags för Mariefreds Kungliga Triathlon. Vår lilla grupp har inte råd att göra bort sig. Inte bland Stockholms högpresterande vardagselit. Därför har jag ägnat senaste veckan åt att reka i Mariefred. Jag har shoppat inredning, kollat lunchutbudet på Elsas på torget och Slottspaviljongen. Smakat mig igenom menyn på Gripsholmsgrillen, druckit drinkar på Värsan (Gripsholms Värdshus). Jag har till och med beställt in plankstek och stor stark på Riddarn bara för att vara säker på att även haket med stadens mest udda utsikt, över Statoils parkering, klarar att leverera vid en eventuell drabbning.

Jobbigast av allt var att jag även lovat Anna och Cami att reka femkilometarn. Springa den delen av banan som är de sista fem kilometrarna av Triathlon tävlingen den 27 augusti. Så med en kakbuffé skvalpande a la Hela Sverige bakar sprang jag ut. Puh, jag tror att den sista biten blivit längre på något sätt. Minns inte att delen på grusvägen var så lång.

Efter min prestation blev det en sista sväng på stan. På värdshuset stötte jag på Håkan, en av grundarna av MKT. Han mindes Lipglossgänget och tyckte det var kul att vi vågar oss på tävlingen i år igen. Glatt och utan någon större betänkligheter, berättade jag att jag sprungit femkilometarn och att det varit lite motigt eftersom jag strax innan ätit Skandinaviens största kakbuffé på Taxinge. Håkan skrattade chockat.

Denna vecka kanske inte har innehållit de allra vanligaste parametrarna inför en uppladdning av en triathlontävling. Men i vår grupp slarvar vi inte med detaljerna. Och så har vi gjort upp ett träningsschema för kommande veckor. Med coach! Japp!! Det är viktigt med detaljerna. Under liggläge i rottingmöbeln, ser jag faktiskt fram emot några tuffa träningsveckor.

Och blir man inte först i mål så kan man alltid vara sist hem från festen. Det får bli på svajig klack i augusti natten. Det är egentligen de enda vi lovat.

Egentligen är jag Mary Crawley

-Kan vi inte rida nu när vi är på Irland? Rimlig fråga från upphetsad nioåring och ridcenter hittades och bokades för familj om fem. Strax innan blev alla pirriga. Maken började dra Zorro-liknelser och döttrarna kände sig som samtliga Jane Austen-karaktärer som rider på ljunghed med bahytt i romantiskt soldis. Jag var i hemlighet Mary i Downtown Abbey. Nu kan det hända att man på ridcenter på Irland inte omedelbart tar fram damsadeln och hög hatt till nybörjarsvenskar som sett för mycket på film. Det kan hända att man istället tar fram varselvästar, ridhjälm modell andra världskriget och torrt meddelar att de snygga ridstövlarna är slut och du får ta de gulgröna med hästar på.

Å andra sidan behöver det inte vara ett problem. För när vi red ut (skrittade i led på Mycket Trötta Hästar Ett Andetag från Döden) i vild natur (en åker) och vidare på sandstrand (sant, men kanske femtio meter lång) där märkena efter hovarna i vattenbrynet spolas bort i nästa våg, så upplevde jag att jag red precis som Mary Crawley. Lite som jag, Anna och Sara alla tre är precis lika Charlotte Kalla när vi åker Vasan. Med ett lyckligt leende satt jag ner från sadeln. Maken tog kort och barnen fnissade.

-Din varselväst är alldeles för stor för dig. Som ett tält.

Varselväst? Skulle mer kalla det ridrock. I thought it was obvious. Bah!

Fitnessveckan

-Den börjar nu konstaterar min lillasyster med dramatisk röst.Fitnessveckan lägger hon till. Storasyster får uppspelt svettmustasch och undrar försiktigt vad det innebär.
-Det är sista hårdsatsningen före jobbstressen börjar förklarar sträng syster. Vi ska köra så jäkla hårt.

Sagt och gjort. Vi springer slingor i skogen. Intervallskenar i backar så syrran får lock för öronen och gör utfall på uteplatsen inför gapskrattande barn som aldrig sett så röda ansikten förut. Efter passen stapplar vi fram. Ojar oss för att få uppmärksamhet och kollar noga i alla våra appar vi köpt till överpris exakt hur långt vi sprungit. Fitnessveckan går ingen förbi så att säga.

Så blir det lunch i sommarhuset och mamma Agneta viftar yvigt med en påse där innehållet liksom läckt igenom. Påsen är ljummen.
De två deltagarna i Fitnessveckan utbyter stressade blickar.

-Kardemummabullar triumferar mamma.

Vi äter våra bullar okommenterat med andakt.
För under Fitnessveckan får man äta kardemummabullar om de råkar vara färska och varma. Så står det i reglerna. Tydligen får man dra några rutor choklad i skymningen också men bara om det regnar och Kommissarie Gently visas på TV. Precis så var det ikväll. Sjukt! Men regler är regler och dom följer vi. Älskar Fitnessveckan!

Insjö, kex & primalskrik

Återanpassning till fortsatt semester i Sverige pågår. Efter två timmars tålmodig Pokémonjakt i flugrik snårskog anländer vi till en överbefolkad sjö.

-Aaaamanda lägg ner fisken i vattnet. Den dör annars!!

-Aaaaaaj! Det är piggar på botten!

-Nääääeh Sofie! Du är för stor att kissa på handduken!

-Du hade en sak att hålla reda på! Hur kan du glömma krämen!?

-Mamma! Vad är en gin och tonic?

Vi ligger så nära varandra att man får totalt tillträde till allas privatliv.
Vem behöver lyssna på musik när man har Hysteriska strandenpodden Deluxe en halvmeter bort.

Alla vuxna kämpar med sina barn, med sig själva och med att få en härlig dag trots att två män från kommunen just drog igång varsin röjsåg i vassen. Sågvolymen är anskrämligt hög. För att höra skriker vi till varandra över blaskigt kaffe och sandiga bullar. Vill någon dessutom ha kontakt med sitt övertända barn i vattnet krävs högtalaranläggning.

Det är kort sagt ett dårhus. Ett dårhus som luktar insjö, kiss, ballerinakex och blöt handduk. Jag försöker drömma mig bort till Gardasjön men avbryts av att sonen måååååste ha glass annars dör han tydligen.”Tioåring akut avliden pga glassbrist”. Trist. Sedan ringer jobbet och liten okänd lintott välter vår vattenflaska rakt ner i ryggsäcken.
Näeh, om man skulle ta och simma rakt ut och i sjön skrika rakt ut. Pass på! Semestersammanbrott a la I-land om 3-2-1!

Holy mother

För några år sedan fick jag ett inte fullt så smickrande smeknamn av några glada partyprinsar. Min garderob hade sett bättre dagar och även jag. Fick därför  frågan vad som hänt med mig?, knytblus upptill och kort färgglatt ner till??! ”Du ser ut som en präst upp till och en h**a ned till.” Det var så hon föddes: Prästis!

Och vet ni vad i kväll ska jag få löpa linan ut, jag ska få vara präst på min bästa väns bröllop. Jag ska få säga alla fina ord man kan tänka sig – på Engelska! Varför göra det enkelt ?!

Det kommer bli som på film. Och jag kommer sluta med you may seal your vows with a kiss!

Karin, hälsa Anders att jag tar hajfenan, och Anna, blir det fel mitt i filmen på konstig Engelska så tänker jag på dina väl valda:

Vi gör väl som vi vill!

Knödlar och äventyr

Ett knippe heta dagar vid Gardasjön är över. Vi har bl.a hunnit med att köpa hatt i turistfälla, få P-bot efter att vi kände oss nonchalant italienska och bara ställde bilen härligt i vägkanten för att bada och just det…jag råkade låsa in mig på en ståtoalett på nöjesfältet Gardaland i 35 graders värme. Nu är vi tillbaka i alperna. Denna gång som inneboende hos en familj som min sambo bodde hos när han som ung jobbade i Österrike. Dom tar emot oss med öppna armar. Vår tioåring som har nära till fnissanfall har fått förmaningar hela vägen från gränsen att inte skratta om det bjuds på knödel eller någon annan mat som låter rolig.

-Knöööödel, här får du en knööööl, knöödelihoo! hörs från baksätet.
Det bjuds inte på knödel utan på kött i wienerdeg. Alla äter. Sambon kämpar tappert med tyskan vars glansdagar så att säga är förbi, sonen jobbar med engelskan och jag försöker tänka bort kattallergin och själva katten som jag inte vill ta upp när man blir så fint bjuden.

Kvällen avslutas med ett dopp i en turkos alpsjö. Den bara lyser mellan träden. På åttiotalet hade jag kunnat döda för att ha den på plansch.  Vi simmar ut till mitten av sjön och därifrån ser man bergen.  Höga och coola. Mannen i familjen berättar trampandes vatten om en tävling där han varje år på natten är med och klättrar uppför störtloppsbacken Hahnenkamm-rennen. Det är ett roligt äventyr lägger han till. Jag skrävlar om Vansbro och han kontrar med en cykeltävling där en man dog innan starten gått ens. Så brant var det tydligen.
Dom där loppen alltså. Vilka icebreakers dom är. Var man än är kan man bara dra fram dom ur rockärmen och plötsligt trampar man vatten i en alpsjö med en ny kompis och förstår varandra precis. Eventuellt drog jag av ett par minuter på min Vansbrotid för att glänsa men det håller vi inom gruppen! Locket på!

Till topps!

-Det står medelsvår till svår ropar sambon från kartan över vandringsturer i Val Gardena. Han tycker inte att gårdagens mysvandring bland bergen var tillräckligt spännande. Vi enas om att åka upp och titta iallafall. Liften är ett äventyr i sig. En och en slängs vi in i kylskåpsliknande kapslar av två små italienska män som sedan låser kylskåpet utifrån.
Väl upp på nästan 3000 meter står jag med mina löparskor i snön och känner mig tveksamt till vandringen. Tycker det ser brant ut. Dessutom börjar jag må lite illa. Men hur svårt kan det vara intalar jag mig själv och så bär det av. 35 minuter ska det ta ner till en restaurang. Jag vill inte ens prata om hur lång tid det tar för oss. Vi slirar i snö, glider i grus och liksom hasar ner. Vi blir omkörda av erfarna bergsproffs i klätterkängor och stavar. Några har hjälm.

I vår grupp är det anspänt. Tioåringen vill springa nedför, sambon är rädd och jag är arg. Lite så jobbar vi oss nedför stupet. Restaurangen är fullknökad av muntra alpansikten. Friska och harmoniska sitter dom där och dricker öl. Vi äter och förbereder oss för samma väg tillbaka. Sonen går som en fluga uppför, i mitten höjdrädd man och sist yr hönsmamma som ropar kommandon till resten av familjen. Turen rundas av med den halaste biten på snö och is. Två killar med rep, hjälm och piggskor blixtrar förbi i ytterfilen. På toppen stannar vi och tittar på utsikten. Den är så maffig att det vore en skymf att försöka fånga på bild. Vi får en sådan hybris och klappar om vandra som om vi just bestigit K2. Precis då passerar en liten tax och en man med bebis i sele på ryggen. Vi noterar vandrarna utan att kommentera. Dom kan OMÖJLIGT ha gått vår väg.

Med blöta skor och klätteregot svårt naggat i kanten kastas vi på nytt in i kylskåpen av nätta italienska män och lämnar bergsmassivet bakom oss. I bilen därifrån ser jag toppen i backspegeln och tänker att jag kommer tillbaka. Då ska jag ha coola klätterkängor, proffsiga stavar och eventuellt hyr jag in en nyfödd att hänga på ryggen för att markera att jag är helt oberörd. Röka pipa kanske jag ska göra också. Jodå, så får det bli. Längtar redan!

Resa till barndomen

Jag är frenetisk i mina förberedelser. Köper spel, tidningar och snacks perfekt lämpade för bilsemester. Drar spännande anekdoter för en halvintresserad familj vid matbordet om mina barndoms semestrar i bil genom Europa. Tänk! Nu ska jag få visa min son Europa från bilen. Här ska upplevas och samlas minnen.

När vi lämnar vår gata med en sprängfull bil frågar sonen efter 10 minuter om han får internetdela med mig. Det får han inte för vi är på familjeresa. Jag river fram 4 i radspelet i höjd med Kållered men blir för illamående för att spela. På färjan ska vi minsann mysa och äta lunch på däck precis som vi gjorde när jag var liten. Det blåser hårt, jag får ketchup på tröjan och våra servetter lyfter likt skrämda små svanar och lämnar båten.

Första stopp-liten stad i Tyskland. Vi hittar en stor simanläggning, turistar i stan, äter sauerkraut och glömmer kvar min plattång när vi bränner vidare genom Tyskland. GPSen ballar ur och vi hamnar i en bortglömd del av landet. Ungefär samtidigt välter sambon ut kaffe över sig själv och nya bilen. Jag djupandas och tänker på att när var liten var mamma GPS. Då blev det aldrig fel….som jag minns det.

Regnet vräker ner och överallt är det STAU och vägarbeten men i bilen är stämningen god för vi närmar oss Dolomiterna och med sänkt röst berättar jag för den nu lite hålögda församlingen att i min barndom brukade vi räkna vattenfall. Sonen undrar om det är en tävling och hur man får poäng. Vattenfallsräkningen uteblir dock eftersom när vi kör in i Italien är det så dåligt väder att man inte ser någonting. Vi plirar ut i det grå och tycker oss ana konturer av dramatiska bergsformationer men det kan vara moln också.

Vi anländer sent och den högbystade damen i receptionen som är starkare än oss alla tillsammans hivar in vårt bagage i hissen. Det är en minimal hiss och trångt är det. Jag lyfter min arm för att trycka på knappen till våning 5. Hissen rycker till och min arm lägger sig helt tryggt på damens byst. Tioåringen självantänder nästan av skam och fnissattack.

Idag har vi haft en underbar dag, vandrat i bergen, ätit lunch i solen och klappat fjällkor. När jag ser sonen skuttandes på stigen framför mig i det fantastiska landskapet blir jag hjärtemjuk. En dag kommer han sitta vid ett matbord och berätta bilsemesterminnen för sin familj…. ”Ni förstår, när jag var liten var vi i Dolomiterna. Då tog er farmor en italiensk dam på brösten!”. Ridå och tack!

En jädrans feeling

Lördagen började med nervösfrukost och solsken. När vi promenerade mot starten i Vansbrosimningen 2016 hörde jag hur den klämmiga dala-speakern intervjuade Måns Zelmerlöw och väl framme såg jag hur han kastade sig i graciöst inför en blossande publik. Jag ålade mig i våtdräkten och sedan var det liksom bara pang iväg. Pang i form av att ett åskoväder rullade in över oss som just klivit i. 

Före ett lopp gör man ju upp en plan hur man ska agera i loppet och sedan håller man sig till den planen. Min plan var att bröstsimma de första 2 kilometrarna och sedan crawla sista biten i motströmmen. Jag bröstsimmar snabbt och crawlar fortfarande långsammare. MEN! Baam så kom den, feelingen. Efter 20 meter kände jag bara att nu crawlar jag. Under den svarta himlen där blixt och dunder vrålade vevade jag, som före lördagen bara crawlat 200 meter i sträck, en hel kilometer i sträck. 

Jag har aldrig under något lopp känt mig så stark och snabb. Upplevde att jag crawlade i överljudshastighet. Mitt i åskan kom så en ny spelare igång, tadaaa, haglet. Världen blev liksom vit och det kändes som någon skitunge med gul Gustav Vasapage kastade grus på oss. Jag frågade med flåsig falsettröst en funktionär om det inte var farligt för oss att simma i åskan och om dom funderade på att stänga av…

-Vi stoppade starterna efter er så bara simma på fick jag till svar från ett par ben under ett paraply.

På upploppet där jag så noga planerat att crawla bröstsimmade jag frejdigt i mitten hela vägen eftersom det var så trångt in mot mysiga bryggan. Jag simmade om och simmade om människor som tappade sugen i haglet. Alltså min hybris där och då när tom jag trodde att jag skulle gå under timmen var grotesk…..tills jag såg målklockan. Jag hade inte alls simmat fort utan 3 minuter långsammare än förra året. Mina steg var lätta ur vattnet men sinnet var tungt. Haglet övergick i spöregn. Men så kände jag efter. Tänk att jag kunde crawla över 1000 meter, att jag inte fick panik av åska och hagel och tänk att jag inte blev det minsta trött under 3 kilometers simning. Tänk dessutom att jag slog Zelmerlöw med en minut. Då borde jag få leda Melodifestivalen nästa år. Det är inte mer än rätt.

Same procedure 

Så ligger man här igen. I mysiga huset, i sluttande tältsäng med lite drygt 12 timmar kvar till starti Vansbrosimningen. Jag är svårt inbillningssjuk. Lider av halsont,nästäppa, ont i lederna och svagt psyke. Allt är med andra ord precis som vanligt inför våra lopp. Nu ska jag bara må illa, få hjärtklappning och som final nervösvränga magen på en stekhet Bajamaja i startområdet. Efter denna traditionsenliga ritual är jag klar för start. Man ska aldrig slarva med rutiner inför ett lopp. Det har jag alltid sagt. 

Fore!! Semester!!

En bra start på dagen sätter standarden för resten dagen har man ju fått höra. Därmed borde ju rimligtvis en hejdundrans start på semestern sätta standarden för resten av semestern. Därför drog jag igår igång son 10 år, morfar 87 år och mig själv Anna 41 på Äventyrsgolf.

Vädret var lynnigt. Ömsom storm, snudd på regn och ömsom högsommarvärme. Man fick välja mellan frossa och ymnig svettberoende på klädsel helt enkelt. 

Redan på hål 3 ringde min telefon. Våra hjältar, sommarvikarierna behövde hjälp. Detta följdes av en rad samtal och problem som skulle lösas samtidigt som jag slog bort mig på hål efter hål. Morfars boll flög ner i vattnet 2 ggr och fick fiskas upp med håv av fnissande tioåring. Samme tioåring som även piskade upp tempot genom att hela tiden analysera nästa bana med hög röst parallellt med att vi andra fortfarande låg kvar i bunkern på föregående. 

Efter 2 timmars svärande över kasst närspel, en morfar som önskade ett handikappsystem för alla i gruppen över 80 år och jobbsamtal i parti och minut stod jag som skoningslös (läs blygsam) segrare, ett slag före son och byäldsten. Bronsmedaljören slickade såren med en Magnum (glassen) och jag drack Äventyrsgolfens genomskinliga kaffe. Sonen toppade tillställningen med att bränna hela högerhanden på brännässlor. Lite så jobbade vi med semestern inledningsvis. Nu hoppas jag bara på seger i Vansbrosimningen också…. Seger över ofärdig crawlteknik, krampande vader och trång badmössa. Semestern är ny men den är sig på pricken lik. Nu ökar vi!