Blå den viktiga färgen 

Som man går igång. Det är sjukt! Nu börjar sportaffärerna fylla på med allt som hör vintersporter till. Härligt tycker vissa. Andra vill ha löpartights, cykelslang, sol och bad och fotbollskor året om. Inkorgen svämmar över av tuffa nyhetsbrev med svala skidåkare i pannband och spegelglasögon- blickandes ut över nejden. Inga blossande kinder eller blanksvettiga pannor. Inte ett spår av minsta ansträngning. Det är ju så det blir med rätt kläder. I alla fall om man står still. 

Hur som helst så blir i alla fall jag exalterad över dessa mail. Och framför allt Längdträffen som utlovas då man kan träffa leverantörer på plats. Glädjen är stor och förväntningarna höga. Att jag inför denna trevliga afton går i gång så hårt på att tränga mig in i sportaffär är inte sunt.

Jag tänker att nu ska jag göra bästa kapen, hitta allt det där braiga först och slippa stå där dagen innan det bär av ut i spåret och inse att allt jag skulle ha är slut. Nää, nu ska jag se till att få bästa service. Ändå vet jag att det kommer sluta med en skida jag inte vill ha, knasiga bindningar, en oskönpjäxa och ett par stavar jag inte behöver. Jag kommer dessutom att ljuga om min vikt och snarare hitta på ett spann mellan verklighet och önskan. Där spannets högsta siffra är det mest troliga. (Här vill jag bara säga att jag inte är ensam om att ljuga lite. Jag gjorde en snabb undersökning på jobbet och övervägande många ljög om sin vikt när man tex bokade det alpina paketet inför familjens stundande skidresa). Och den blå vallan kommer säkert vara slut. Den som jag behöver mest av allt efter att någon idiot snodde min, när vi åkte skidor i Serneke Arena i helgen. En blå valla, vad kostar en sådan idag egentligen? Inte så mycket att man måste SNO någon annans i alla fal?!

Här har ni min begynnande ilska inför stundande säsong och då är det en bit kvar till liftkön. Men så dyker en bild och en massa minnen upp om tre på riktigt rosenröda åkare. Med blanksvettiga pannor. Då spelar liksom utrustningen mindre roll. Och vem bryr sig om spannet. Det är väl bara att trycka till lite extra med skidan eller i värsta fall lyfta på den. Men min blåa valla vill jag gärna ha tillbaka!

I’m in rehab

Det började med nackspärr som inte ville gå över och sedan kom ont i axel och arm. I fyra veckor tänkte jag ändå att det skullegå över eftersom jag ALDRIG är skadad(brukar säga det för att verka frän). Men så sitter man där i väntrummet på rehab (inte Lindsey Lohanrehab med mjuka soffor och viskande personal utan fysrehab) tillsammans med äldre man med arm i mitella och ung tjej på kryckor. Ber till övre makten om en äldre kvinnlig sjukgymnast men får det motsatta så att säga. Vi går oerhört snabbt från formell handskakning till blossande i bh med halvtaskigt stöd och muffinskrans över jeanslinning och svingande rörelser framför en spegel. Bakom står sjukgymnast med rynkad panna som antecknar alternativ krokimålar av en zornkvinna.

Jag får ligga på en brits och tillber återigen övre makter att inte göra stresssvettiga avtryck på prassliga pappret som täcker britsen. 

Domen: En muskel som låst sig efter nackspärren och som bara bestämt sig för att vara låst. Träna på som vanligt men sluta om det gör för ont. Återbesök om en vecka och du kan ta på dig tröjan igen. Med rehabövningar på papper i handen studsar jag ut från kliniken. 
En gång i timmen ska dom göras. Så här ser ni en som utstuderat rehabbar på möten, på bio och i bilkön. Jag är idog och tänker att jag måste vara den bästa patienten på kliniken. Tycker dock att smärtan flyttar sig lite. Så slänger jag ett nonchalant rehaböga på övningarna igen. Längst ner står det”viktigt att göra övningarna även på den sidan där du inte har ont…” Vänstersidan ligger nu med andra ord 7 dagar efter. Två dagar till återbesök. Måste jämna ut tills dess för två bh-möten med okänd framför spegel i lysrörsbelysning är faktiskt maxkvot för mig det här året. Wish me luck!

Hemma b(p)äst!

Det fanns en tid då bilen liksom gick av sig själv. Vart jag än skulle så körde den till gymmet. Men nu många månader senare efter sommar och sol, skog och varma gräsmattor kändes det annorlunda att parkera utan för gymmet. Tyst kände både Anna och jag att här gick vi inte längre som barn i huset. Något saknades. Vi visste båda vad men vi intalade oss tufft att allt var som det skulle.

Efter att ha träna ute med vår coach Lisa Marie var det lite ovant att trängas i ett rum med 1000 andra under jättehögmusik. Men jag och Anna synkade snabbt det olika repetitionerna med övriga inknôdda.

Bodypump stod på programmet. Medan flera vikter hördes åka av under passet matade denna duo ändå på. När passet var slut bestämde vi oss för att avsluta med löpning. Finger feta Frida tryckte klumpigt fel på löpbandet – som vanligt! Storasyster Anna instruerade om en enkel reset. Benen kändes tunga och när tuffakillen bredvid liksom lunka sig in i vårt tempo satte vi fart på benen. Vi gillar inte att ha någon flåsande i nacken.

Det fanns en tid då vi inte gillade löpbandet heller speciellt mycket. Det blev lite som ett sting i hjärtat när Anna påminde om hur vi brukade springa som galningar, vettskrämda med klump i halsen, bönandes. 

”Det går inte mer Reino, det går inte mer!”

”Johådå,” svarade brorsan alltid käckt. Snurrade på telefonen och skrattade med en prilla som täckte ansiktet.

Hur det än är så saknar vi brorsan. Lite. Vår grymma PT:brorsa Reino har bytt häng och det kändes inte det samma på gymmet. Men vill han oss något så får väl han komma till oss?! Eller så kanske vi bara hör av oss och springer över.

Min nya familj 

På ben med tredagarsstubb entrar jag Valhallabadet. Sveper med blicken över bassängen. Börjar gå mot de två fållorna för motionssim men så stannar jag. Sneglar över de tuffa i crawlbanorna och sedan hoppar jag i. Det får fan bära eller brista nu. Dagarna som bröstsimmare i motionssimmet tar slut idag. Killarna på bana 4 crawlar snabbt och voltvänder världsvant. Jag håller krampaktigt i pallen, låtsas stretcha med avmätt min. Ett par simglasögon vänds mot mig.-Ska du köra eller? Tuffa simkillen med rakat bröst(inte för att jag tittade) nickar ut mot banan.

-Ja säger jag och skjuter ifrån mitt hårdaste. 

Sedan crawlar jag på. Tycker mig höra Coach Malins röst påminna om att gliiida, svischa och inte tappa armbågarna. Efter 500 meter stannar jag och då börjar en annan av killarna på min bana småsnacka med amatören i den färggladaste badmössan i simhallen. Vi pratar teknik, swimrun och att det är kallt i vattnet. Sedan tränar vi på igen.

Då slår det mig. Jag är en av er nu, en i familjen Crawl. Inte alls någon konstig ingift pyssling från landet utan en blodssyster. Ingen ifrågasätter vad jag gör på Bana 4 för vi crawlare bor här. 

Vi (ja vi i familjen) kör på tills det stänger och nickar hejdå när vi går. Jag är så frän att det osar om mig när jag går upp och tur är väl det eftersom badvakten spolat av min handduk som låg på läktaren. I omklädningsrummet upptäcker jag dessutom att min baddräkt spruckit i sömmen. Tyyyyyypiskt oss crawlare att simma sönder dräkten. För någon annan anledning till hålet än just överljudshastighet kan det ju absolut inte finnas. Trevlig kväll! Kram Anna Crawl

Stirret

Sitter på tåget till Stockholm. Precis när vi lämnar perrongen och jag lätt tillbakalutad tänker att jag är en sval businesswoman på väg till Stockholm kommer jag på att jag glömt datorn på kontoret. Ägd.

I samma stund inser jag att jag även lämnat mobilladdare i Göteborg. Ägd igen. Så utan vuxendator och fri tillgång till batteri försmäktar jag nu på detta tåg. Stressat draggar jag väskan efter något att hålla fast vid. En ask Alvedon, läppglans, mintpastiller och plånbok är det som finns. Batteristatus:64%.

Sätter mig på vinglig barstol i bistrovagnen som är stängd och det är då det börjar…. Stirret. Jag glor, glor och åter glor ut över landskapet. Det är vitt och frostigt. En sjö ryker fjäskigt snyggt. På perrongen i Skövde är det tomt. Vi blåser vidare. Genom skog, bortglömda samhällen, förbi åkrar och jag stirrar så ögonen blir vattniga.

Fnissiga damgänget i bistron skrattar gällt, lånar varandras läppstift och öppnar små röda vinflaskor innan klockan slagit 9. Fler höga skratt följer. Jag vill harkla mig, cowboyvagga fram till dom eventuellt med cigg i mungipan och väsa: ”Howdie ladies! Can you please keep it down. I am in the middle of a stirr here.” 

Planerar stordåd, härliga lopp vi kan göra, fantastiska böcker vi borde skriva och hur jag ska inreda mitt kontor som idag består av farfars gamla skåp, ikeabyrå och hård säng. Sedan anlöper vi Stockholms central. Det är färdigvilat nu. Får hämta hem fria hjärnan som är grymt osugen på att tänka rationellt. Knallar av tåget mot huvudkontoret.

Längtar redan till hemresan. Som jag ska kisa (ett S, viktigt) ut genom fönstret. Det kan vara en helt ny träningsform för själen som föds här.Tänker t-shirttryck ”Stirr byggde denna kropp” alternativt ”Don’t you ever underestimate the power of a stirr” . Vad tror ni? Kan det vara något? 

Stirr 60 minuter! Snart på en Satsanläggning nära dig. Välkommen!

Kent

Det var inte en 41-årig, hyfsat stabil kvinna som ställde sig framför scenen i Scandinavium igår kväll för att ta ett långsamt farväl av sitt älsklingsband. Nej det är en anspänd 20-åring med känslorna utanpå som inom ett par minuter skulle få hänga med bandet som betydde allt för henne när hon precis flyttat hemifrån för att plugga i en stad där hon inte kände någon. 

För så var det med Kent för mig. Kärlek vid första öronkastet och känslorna har bestått genom alla år. Varje låt är ett som ett litet vykort från mitt liv. När konserten drar igång med 999 brister det direkt och jag snyftar ikapp med en främmande yngling som står bredvid mig. Känslorna svallar okontrollerat under hela konserten på samtliga som står runt omkring mig. Det filmas, fotas, snörvlas, skrattas, sjungs, applåderas och hoppas på stället. 

Låt på låt och minne på minne radas upp. 747-lägenhet på Tegnérsgatan, pluggade och var kär i typ alla killar. , Chans-lägenhet med äppeltapet på Eklandagatan där det dracks kanelte, färgades hår och gicks vidare efter en separation, Jag ser dig-På repeat inför ett Göteborgsvarv. Skatås i vårkostym, kär och ont i hälsenan. När jag i slutet av konserten vänder blicken upp mot konfettin som regnar över oss vet jag att jag och Kent inte gör slut ikväll. Vi kanske inte ses på ett tag men vi kommer höras varje dag som vi alltid gör. Man överger ju inte varandra bara så där. 

Omtumlad snubblar jag ut ur Scandinavium och när jag väntar på vagnen kommer regnet. Symboliskt tänker jag överdramatiskt. Min inre 20-åring skuttar ut i kvällen. Äventyret väntar. 41-åringen tar femman hem och löser av barnvakten. Tack Kent för alla år av underbart stora känslor. Klarsynt betyg 5 av 5 såklart. Då som nu för alltid. 

Jockes andetag är lag

”Vi ska ha tjejkväll i kväll pappa!”

”Mm”…pappan vid frukostbordet är måttligt intresserad av dotterns berättelse. Han drömmer redan om den stundande AW:n, smaken från kvällens första öl och hur lyckan kommer rusa ut i kroppen när han sätter första striken.

”Först trodde jag att mamma skulle bjuda hem sina vänner och så skulle de dricka vin. Men så kunde dom inte komma, så det blir bara vi, tjejer.” Dottern svänger med armarna likt en helikopter för att liksom få med alla tre, som utgör gruppen i vi tjejer. Pappan ger plötsligt ett ont öga till mamman rakt över bordet och säger med stark röst. 

”Ja, det hoppas jag verkligen att det bara blir ni! Det andra vännerna ska väl vara hemma hos sina män.”Det sista säger han med ett litet skadeglatt leende i mungipan eftersom han vet precis var alla ska i kväll. DET SKA GÅ PÅ KENT!!

Socialmedia svämmar över av fina, härliga klipp från Kents avskedsturné. Och jag tänker bittert har inte Kent gjort fler låtar än Utan dina andetag?! Jag tror mig eventuellt kunna nämna några till. 

På jobbet skränar man om hur man gav bort biljetterna man FICK till Kent konserten, som att Kent vore en cirkus som spontant rullat in i stan. 

”Vem vill gå och se på några gubbar som är 60 år?!”, skrockas det.

”Men, Jocke Berg är inte 60 år!!”

Stackars Jocke. Jag och min vän Dominic som alltid avslutar våra födelsedagshälsningar till varandra med att Jocke hälsar. Jag menar, om Jocke kände oss så skulle han definitivt hälsa. Speciellt på födelsedagen.

Och Ja, jag har också biljetter till avskedsturnén – men i Malmö!

När jag frågar på jobbet, mitt i viktiga säkerhetsmötet, om någon varit på konsert i Malmö så är det ingen som minns. Men det skrattats högt och skämtas om att, när man tror att publiken klappar i Malmö, så är det egentligen ett frasande ljud från alla skåningar som äter spettekaka. 

Enligt kollegerna, och den smala åsiktskorridoren är det helt PK (Politiskt korrekt), att skoja så om man som Göteborgare har bott i Skåne några år. Jag har också bott i Skåne, ja men Båstad tillhör faktiskt Skaune, jag blir ändå orolig för att Malmö inte ska leverera. Med eller utan spettekaka. 

Kalaspirret som Anna känner inför kvällens Kent konsert får inte riktigt smitta av sig ännu. Men det kommer. Anna vet vilken låt som hon ska skicka uppdatering på, om Jocke får feeling.
Och när min lunchdate lyckligt suckar och säger att nu är det bara några timmar kvar till konserten, säger jag att jag också längtar till kvällen. För vi ska få matkassen hemlevererat i kväll, och jag har klickat i en chokladkaka, som jag minsann hoppas hinna med innan jag somnar in, för kvällen. Med det sagt blir jag snabbt kallad för Drama Queen! Kanske det! Men den riktiga divan i kväll är ändå Jocke Berg. Så högt över Gustaf Adolfs torg ropar jag till min lunchdate som redan hunnit iväg en bra bit över kullerstenarna. 

”Kom i tid, det börjar kl. 19:30…för det har Jocke sagt!!”

 

Foto:Karin Midner

Från ved till stock…

Mailet från vår crawlfröken Malin fick vår lilla grupp att skaka till lite. ”Imorgon filmar vi och analyserar”.På en minut var nervösskämtandet om fettsugning på lunchen, spraytan av rygg och att vattnet fungerar som förstoringsglas igång. 

För mig började lektionen med att jag undrade varför jag såg så dåligt under vattnet. Simglasögonen låg kvar på land och nu vilar vi inte mer i den informationen.

En efter en filmades vi och pang så blev det min tur. Några av er (läs mamma) kanske minns min förra filmning. Jag såg då ut som ett stabilt stycke drivved som sakta gled fram utan mål och mening. Nu har drivveden blivit något annat…. En flumridestock. Alltjämt stadig och massiv men mera glidig i vattnet. Det är fasen inte illa att vara flumeridestock. Jag menar jag kunde blivit de där planlösa barnbåtarna men det blev jag inte. Nej en distinkt stock på väg mot ett stup. Det är jag det!

Varning för björn!

Måndagar är PT-dag för oss. Då hänger vi med vår Lisa-Marie på en gräsplätt på Eriksberg. L-M bygger upp övningar och vi harvar på. De boende har första parkett till spektaklet vare sig de vill eller inte. Sara fastnar i fällkniven och jag kan inte komma upp från marken i en övning som enkom går ut på att just resa sig upp. 

Barn som jagar Pokémons kommer av sig och undrar vilka de där tre varelserna som hoppar och gnäller om vartannat är för några. Kan man fånga dom? 

När vi tror att träningen är slut kommer den, övningen BJÖRNEN. Jag ser för mitt inre att den kanske går ut på att lufsa gulligt och plocka låtsasbär från marken. Men Lisa-Maries björn har svängiga höfter och starka armar. När hon visar är det en snabb, tuff björnhona som far fram över marken. 

Sedan blir det vår tur. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Sara blir en discobjörn, skojig och vild i rörelsemönstret, Cami en mer hukande björn och jag blir en gammelbjörn med en fruktansvärd hållning och tråkig attityd. Grattis och förlåt alla ni som tvingades se denna nycirkus. Till er hänförda Pokémonjägare har jag bara ett par saker att säga. De här tre björnarna kanske i dagsläget inte såg så tuffa ut men ge oss ett par veckor så blir vårt Pokémongym da shit och Discobear har stans högsta combatpower. Så! Med det sagt ska gammelbjörn krypa uppför trappan och lägga sig. Schhhhhhhh! Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo. HOn är inte farlig, bara man är varlig… Dagens ord alltså:Varlig! Godnatt!

Arse to grass

Sjuåringen till nioåringen:
”Alltså, känner vi henne elle’?!”

”Dja!, hon är vår mamma…se hon försöker ju i alla fall…”

Vår nya coach LisaMarie är bra på att förklara, hon är tuff – visar och gör alla övningar först, är glad och har nära tillskratt. Fantastiska egenskaper hos en coach och fullständigt livsfarliga.

LisaMarie skrattar åt våra dumma bortförklaringar när en övning inte går som den ska. När vi på alvar rullar mellan de olika stationerna hon byggt upp, fullständigt slut i kroppen. Hon peppar och hejar på. Bra Anna!, snyggt Cami! Men sedan hugger hon livsfarligt som en kobra: 

”Sätt dig på stolen Sara!! bättre kan du!”

ARSE TO GRASS. 

Squats. Det är ju en jättebra grej. Och jag kämpar. Men för mig som är stel och lång blir det mer som en bom som liksom, faller, tippar över åt helt fel håll. Det blir liksom ingen broöppning. 

Men jag har fått hemläxa och jag har små tränat till mina barns förskräckelse. Tänk om någon skulle komma in i trädgården när jag kör squats?! 

Måndagar är inte känd som veckans roligaste dag men jag längtar. Längtar till kvällspasset och det där lätt spydiga kommentarerna, levererade med kvinnlig finnes. Inte till vår coach utan sinsimellan när gruppen tar sig an LisaMaries tuffa övningar. Som när Cami blev arg för att vi skulle göra en övning, en felaktig golfsving, vilket skulle förstöra hennes plushandicap. Det slutade med att Cami drog så hårt i gummibandet som vi använde att det gick av. 

Intervaller är ofta tuffa men när man har en coach som förklarar armpendling med orden godis-i-fickan, förstår ju vem som helst. Ta en godis i fickan och stoppa i mun. Hur svårt kan det vara?!

Och gör vi inte rätt behövs det mer fart ja, då blir vi helt enkelt jagade av den huggande kobran: ”Jajaja, bättre kan ni…kom igen nu!!”

Vi längtar! Arse to grass

Lopprapport

Att vakna till ljudet av hårda vindar är en kass känsla om du ska göra ett triathlon. Vi ojjade oss som hundraåringar, analyserade väderkartor, gissade väderstreck, våghöjd och åt frukost hemma hos vår underbara Mariefredsfamilj Peter Badrock och Charlotte (inte badrock i efternamn pga av att hon inte äter frukost i badrock)på vår träsoffa där vi alltid nöter romp på racedagen (alltid=andra året i rad). 

Sedan gjorde vi vanliga uppladdningen med tusen toalettbesök för undertecknad, bamsekorv till Sara och cykelmeck för coach Cami. Vi plirade ängsligt ut över Mälaren medan vinden piskade upp typisk dåliga simvågor. 

På genomgången förhöjde arrangören pulsen genom att visa dramatiska nödsignalen som man skulle använda sig av om man behövde hjälp under simningen och toppade med att cyklingen försvårades av vinden då man kunde få kast. Jag målade raskt inre skräckbilder av mig själv flygande, in i skogen…på cykeln. Lite som barnen i ET-filmen när de lyfter på sina limpsadlar, minus rymdvarelse i cykelkorgen då förstås och minus cykelkorg rent allmän. Addera galen blick.

-Håll hårt i styret så går det bra väste Cami som är gruppens cykelproffs.

Mälaren var kall,grynig och vågig. Kände mig som en flumeridestock när vi kämpade ut mot rundningsmärket. Loppet var igång och nu jädrar körde vi. Jag höll så hårt i styret att jag tappade känseln i händerna och motvinden var den uppkäftigaste vi träffat på mycket länge. Den ställde upp en mur som samtliga deltagare svärandes och flåsandes slet sig igenom.

 Vi samlades i vår ruta 15 för att ge oss ut tillsammans på löpningen. En klunk vatten och pang iväg på tunga ben. Men nästan direkt kände vi att vår tränare Lisa-Maries kräkjobbiga intervaller hade flyttat in i våra lår. Vi travade på under tystnad och efter att återigen brottats med vinden kom vi till slut in på målrakan. Någon skrek att det bara var 400 meter kvar. Då brast något i mig. Jag såg tuffa killaget framför och växlade upp för att jaga ikapp. Ikapp kom vi och eftersom själva målportalen blåst ner fick vi också Boltfälla överkroppen på ett galet sätt in i mål. Loppet var över men inte dagen som raskt övergick i fest för i Mariefred går idrott och bubbel ihop, i den ordningen. På natten tog vi klackaskorna i handen och sprang hemåt vårt snabbaste på den varma asfalten. Detta för att markera att vi kommer tillbaka. Snabbare, tuffare och starkare. Vinden göre sig icke besvär. Inte tuffa killaget heller. Team Lipgloss och Voltaren har redan börjat ladda om och nästa år kan grabbarna spurta hur hårt de vill för då har vi redan gått i mål. 
Tack och hej hybrispastej!

Kattunge ?!

Är du min lilla kattunge?! Nej! Team Lipgloss och Voltaren är Lejon. I år ska vi jaga. Strax dags att hämta ut startnummer. Dräkterna är på. Hålltummarna. Efter rädsla kommer hybris!

Snart dags för start

Inbillningssjukdomarna avlöser varandra i vår grupp så här några timmar innan start. Idag är det dags för Mariefreds Kungliga Triathlon och Team Lipgloss och Voltaren är på plats. Anna återupprepar ett mantra om att det hon minns av förra årets tävling var att det var jobbigt och tanken om att ALDRIG göra detta igen var stark. Ändå så står vi här. Redo! Eller redo?! Vi ska dra ner på stan göra det vi gör bäst. Shoppa, äta bamsekorv på grillen, älta ångesten in för loppet och sedan kör vi på ren rädsla.

Uppladdning 

Uppladdningen har börjat. På lördag smäller det. Mariefreds Kungliga Triathlon it is! Proffsen laddar med kolhydrater, mentala målbilder och genomgångar av bansträckningen. Vi kontrar med hysteriska mailtrådar, inbillningsskador och shopping. Lite så. 
Idag har jag, för att det ska gå riktigt snabbt på lördag köpt en ny för dyr foundation, fina örhängen och våtservetter att ha i bilen. I övrigt pratar vi mycket om vad vi ska dricka efter loppet och vad vi äter i bilen upp. Viktiga frågor.

På loppets hemsida diskuteras vattentemperaturen, duschmöjligheter och om tävlingsområdet är avspärrat för trafik. Vi ältar mest bilderna på oss själva från förra året. Intalar oss och enas att vi ser brutalt mycket snabbare ut i år. 

Det är olika hur det är med uppladdning. På lördag när vi står i det 14-gradiga vattnet finns det liksom inget mer vi kan göra. Men fram tills dess är shoppingfönstret öppet. Vi måste till frisören också. Det är sedan gammalt. Vi tävlar inte med utväxt. Eventuellt slår jag till på nya skor också, ja klackskor till festen alltså. Så får det bli. Håll i er Mariefred! Snart kommer Team Lipgloss och Voltaren! Slät hy, fina frisyrer och galna blickar. Det är vi det. Beware! 

Domedagen

Kom i form eller dö! är denna veckas slogan. Osäkerheten om vad iform innebär gör att man nästan självdör på plats. Hur är man när man är iform?!
Ja, det ska vi ta reda på denna vecka då vi startat vårt eget formtoppsläger. Eftersom vi ska köra triathlon nästa vecka: simma,cykla, springa så tjuvstartade jag i lördags med att åka skidor. Inomhus.

Sedan dess har vi tränar med vår nya coach LisaMarie. Hon tar med oss på tuff utomhusträning. Att vara ute bland levande vegetation har sina fördelar och nackdelar. I vår grupp är det självklart jag och Anna som råkar illa ut. Anna lägger handen i hundbajs och jag fick stick i pälsen av en envis pissmyra på insidan låret. Men skam den som ger sig. Och LisaMarie tycker vi är duktiga. Ja, hon får ju betalt. Cami har sin superkropp och pulsklocka. När vi sista tiden av träningen kör intervaller är det lite som när Terminatorn dör i slutet av Terminator 2. Någon tar ut chippet och det går liksom inte att prestera mera.

Men det var i söndags och vi har hunnit simma och kört ett varv till med LisaMarie. Så jag tänker att komma i form är lite som i Terminator 2, vi smälts ner för att födas till något mycket bättre. Det måste vara att komma iform. I morgon är det lillördag-vilodag. Vi får se. Hälsningar hybris!

Team Kompression

-Jag ska ha ett par gångjärn säger jag till snickarskägget i kassan på bygghandeln.Precis här finns det två vägar att gå.
1. Dumglad som inte vet ett jota om gångjärn.

2. Världsvan renoverare som kan allt om gångjärn.

I affären rör sig 99% män klädda i byggdamm och erfarenhet. Dom har bara bränt iväg mitt i en takläggning för att köpa en livsviktig skruv som dom vet precis var den finns. Det är nästan som om männen har en egen klubb där bland hyllorna. Dom har det mysigt med alla dyra borrmaskiner och spackel. Tänker att dom drar ut på besöket för att få vila lite och vara ifred. Jag vill så gärna vara med i mysiga byggklubben.

Jag sticker ut där jag står med irrande blick helt klädd i kompression och ändå väljer jag väg 2.

-Jaaaaa dööö(dö=du på snickarspråk) Gångjärn har vi öööööver 20 olika. Expediten tittar skeptiskt på kompressionsmiffot.

-58 ska jag ha säger jag med slö blick och förväntar mig ett VIP-pass in i byggklubben. Jag har läst på noga för att verka tuff, lägger inte till millimeter i beställningen men tänker att han nu kanske tror att jag vill ha 58 stycken gångjärn.

-58 säger döööö. Han går först och jag släntrar lojt bakom och tänker att han måste tro att jag är en av dom, byggarproffsen.

Men sedan går det brant utför. Han frågar om hur dom ska vara hängda utan att mena höger eller vänster som jag tror och så nämner han något om hanen. Kanske är hanen snickarglosa för min sambo. Det är det inte utan den är den delen av gångjärnet som så att säga har ett manligt könsorgan. Jag rasar rakt ner till novis och fnittrande utan pardon.
Vi hittar ingen 58:a och blir stående vid datorn väntandes på lagerstatus.

-Är dom värda priset? säger han plötsligt mitt i allt och nickar mot mina kläder.

Jag snickesnackar om kompression, lopp, återhämtning och får tom in att jag ”kör en del triathlon”. Att jag bara gjort en riktig tävling kommer liksom inte alls fram.Han hummar imponerat. Maktbalansen är återställd. Han är kung över alla verktyg och jag är låtsasdrottningen över träning. Jag har min klubb och han har sin. Tror jag håller mig till kompressionsklubben. Men det klart är det någon som behöver en kort, högerhängd hane kan jag fixa det för här ser ni en triathlet som vet precis var dom finns.

Klara färdiga rekat

I slutet av augusti smäller det! Då är det åter dags för Mariefreds Kungliga Triathlon. Vår lilla grupp har inte råd att göra bort sig. Inte bland Stockholms högpresterande vardagselit. Därför har jag ägnat senaste veckan åt att reka i Mariefred. Jag har shoppat inredning, kollat lunchutbudet på Elsas på torget och Slottspaviljongen. Smakat mig igenom menyn på Gripsholmsgrillen, druckit drinkar på Värsan (Gripsholms Värdshus). Jag har till och med beställt in plankstek och stor stark på Riddarn bara för att vara säker på att även haket med stadens mest udda utsikt, över Statoils parkering, klarar att leverera vid en eventuell drabbning.

Jobbigast av allt var att jag även lovat Anna och Cami att reka femkilometarn. Springa den delen av banan som är de sista fem kilometrarna av Triathlon tävlingen den 27 augusti. Så med en kakbuffé skvalpande a la Hela Sverige bakar sprang jag ut. Puh, jag tror att den sista biten blivit längre på något sätt. Minns inte att delen på grusvägen var så lång.

Efter min prestation blev det en sista sväng på stan. På värdshuset stötte jag på Håkan, en av grundarna av MKT. Han mindes Lipglossgänget och tyckte det var kul att vi vågar oss på tävlingen i år igen. Glatt och utan någon större betänkligheter, berättade jag att jag sprungit femkilometarn och att det varit lite motigt eftersom jag strax innan ätit Skandinaviens största kakbuffé på Taxinge. Håkan skrattade chockat.

Denna vecka kanske inte har innehållit de allra vanligaste parametrarna inför en uppladdning av en triathlontävling. Men i vår grupp slarvar vi inte med detaljerna. Och så har vi gjort upp ett träningsschema för kommande veckor. Med coach! Japp!! Det är viktigt med detaljerna. Under liggläge i rottingmöbeln, ser jag faktiskt fram emot några tuffa träningsveckor.

Och blir man inte först i mål så kan man alltid vara sist hem från festen. Det får bli på svajig klack i augusti natten. Det är egentligen de enda vi lovat.

Egentligen är jag Mary Crawley

-Kan vi inte rida nu när vi är på Irland? Rimlig fråga från upphetsad nioåring och ridcenter hittades och bokades för familj om fem. Strax innan blev alla pirriga. Maken började dra Zorro-liknelser och döttrarna kände sig som samtliga Jane Austen-karaktärer som rider på ljunghed med bahytt i romantiskt soldis. Jag var i hemlighet Mary i Downtown Abbey. Nu kan det hända att man på ridcenter på Irland inte omedelbart tar fram damsadeln och hög hatt till nybörjarsvenskar som sett för mycket på film. Det kan hända att man istället tar fram varselvästar, ridhjälm modell andra världskriget och torrt meddelar att de snygga ridstövlarna är slut och du får ta de gulgröna med hästar på.

Å andra sidan behöver det inte vara ett problem. För när vi red ut (skrittade i led på Mycket Trötta Hästar Ett Andetag från Döden) i vild natur (en åker) och vidare på sandstrand (sant, men kanske femtio meter lång) där märkena efter hovarna i vattenbrynet spolas bort i nästa våg, så upplevde jag att jag red precis som Mary Crawley. Lite som jag, Anna och Sara alla tre är precis lika Charlotte Kalla när vi åker Vasan. Med ett lyckligt leende satt jag ner från sadeln. Maken tog kort och barnen fnissade.

-Din varselväst är alldeles för stor för dig. Som ett tält.

Varselväst? Skulle mer kalla det ridrock. I thought it was obvious. Bah!

Fitnessveckan

-Den börjar nu konstaterar min lillasyster med dramatisk röst.Fitnessveckan lägger hon till. Storasyster får uppspelt svettmustasch och undrar försiktigt vad det innebär.
-Det är sista hårdsatsningen före jobbstressen börjar förklarar sträng syster. Vi ska köra så jäkla hårt.

Sagt och gjort. Vi springer slingor i skogen. Intervallskenar i backar så syrran får lock för öronen och gör utfall på uteplatsen inför gapskrattande barn som aldrig sett så röda ansikten förut. Efter passen stapplar vi fram. Ojar oss för att få uppmärksamhet och kollar noga i alla våra appar vi köpt till överpris exakt hur långt vi sprungit. Fitnessveckan går ingen förbi så att säga.

Så blir det lunch i sommarhuset och mamma Agneta viftar yvigt med en påse där innehållet liksom läckt igenom. Påsen är ljummen.
De två deltagarna i Fitnessveckan utbyter stressade blickar.

-Kardemummabullar triumferar mamma.

Vi äter våra bullar okommenterat med andakt.
För under Fitnessveckan får man äta kardemummabullar om de råkar vara färska och varma. Så står det i reglerna. Tydligen får man dra några rutor choklad i skymningen också men bara om det regnar och Kommissarie Gently visas på TV. Precis så var det ikväll. Sjukt! Men regler är regler och dom följer vi. Älskar Fitnessveckan!