100 hästar&handkräm

Den något äldre släktingen frågar min son hur det var på handbollsturneringen. Jag tror i min enfald att tioåringen ska lägga ut texten om rafflande matcher och bad i pool. Istället hör jag hur han inför storögd släkting vräker på om att barnen hittade en flaska vodka i skolan där dom sov.( Flaskan togs om hand av en förståndig vuxen.)

Jag blir först lite irriterad och förfasas över fyndet men så tänker jag på alla lopp vi gjort. Man återberättar sällan Vansbrosimningen över en middag utan mer om huset vi hyrde som innehöll nästan 100 dalahästar eller om boendet där en tub glidmedel stod så självsäkert på handfatet att jag förväxlade den med handkräm.
Det finns inget att så att säga skriva hem om alla träningstimmar i vatten, på snö, asfalt och i skog som vi gjort. Däremot minns jag exakt färgen på ekan på stranden som jag lutade min panna mot när min mage vrängde sig på Lidingö. Svart, röd och vit. 

Tävling och träning i all ära förstås men för oss i vardagseliten slår minnen som när en i vår grupp drabbades av akut laktosmage i Säffle och vi närpå fick svänga av mot BB istället för närmaste bensinstation alla lopp tillsammans. Dom där skratten som bubblar upp då man tänker på när jag bara försvann rakt ut i skogen med en smäll i ett moln av snö efter att ha färdats i överljudshastighet i ett isigt längdspår i Trollhättan eller när vi jagade en mus en hel kväll i Ambjörby,eller vi och vi…Sara jagade medan jag och Karin ömsom pekade ömsom skrek från höjd där vi stod på varsin stol. 

Man blir själsligt rik av att resa runt, riva av ett lopp och ta allt runt omkring i famn. Så du som säger att det här med klassiker, giron och triathlon inte är något för dig. Ta sikte på att du en varm augustinatt vandrar hem genom natten efter kvällarnas kväll på ett värdshus. Du och en kär vän skrider fram iförda en mantel gjord av lånad filt från värdshuset. Ni piper av skratt och försöker att inte väcka den sovande lilla staden där ni för bara några timmar sedan gick i mål i ert första triathlon. Loppet har ni redan glömt men anledningen till att en av er bara har ett örhänge kommer ni skratta ihjäl er åt under många år framöver. 

Mammahanden

Mina föräldrar tittar förbi under eftermiddagen för att återlämna rusig Lisebergsson. Vi pratar och sedan åker dom hem. När dom åkt upptäcker jag följande: Kläder som låg slängda är vikta, silen i vasken är kliniskt ren, vår rörigaste rabatt är rensad och mina vilda pelargoner är ansade(läs snaggade). Jag såg inte när det hände. Allt hemma är liksom lite prydligare. Disktrasan-kliniskt ren, kranen gnistrar och handduken är hårt vikt över ugnsluckan. Mitt hem har fått sig en touch av mammas hand.

Handen jag aldrig ärvde. Kan plockande mammahanden hoppa över en generation?!? Det måste ha blivit så. För mina händer är usla på pelargonklippning och wettexuppfräschning.

Mina händer vet inte vad som är vad i rabatten än mindre kan dom vika t-shirts helt släta. Mina fingrar kan dock urskilja godissorter i en påse läskigt exakt utan att se och ovetandes starta rattvärmaren mitt i sommaren. Det ni! Kanske fick jag icke kalibrerade clownhänder istället. Händer som inte riktigt jobbar i grupp.

När vi simtränar undrar coach Malin ofta vad vänsterhanden gör. Jag har ingen aning. Kanske drömmer den sig bort från brungrönt vatten och russinhud. Den vill gå sin egen väg och jonglera på cirkus eller nåt. Men fram till Vansbro måste den sköta sig och leda armen framåt. Efter det elitsatsar vi fullt ut på clowneriet! Det blir som att komma hem.

Prego

Sociala medier må svämma över av den blomstertid nu kommer men jag vann. En vanlig dag i Toscana sprang nämligen om, så om du postade en glad bild på sociala medier i dag med 8 glada emojis, och fick 54 tummar, så vann jag ändå. Detta är sagt med ödmjukhet i rösten. 

Hela familjen är i Italien och firar mammas 80årsdag. Det är visserligen några år tills hon fyller 80 år, men vem vet om hon orkar fira då! Och veckan har inte endast varit en dans på rosor då jag blivit bortskrämd av ett murmeldjur, hotad av en lättfotad hund och fått en tvestjärt, dubbelt så stor som den svenska varianten, rätt i huvudet. 

Men i kväll sprang den in, drömbilden om Toscana. Vi hade bestämt oss för ett äventyr på en vingård. Toscana vimlar av sådana om man får tro Amerikanska filmer. Efter stor osäkerhet bokades en eftermiddagsresa till ett lite mer familjärt ställe. 

Vi bromsade in på vingården och möttes av en trött hund som låg och sov strax utanför huset. Klängväxter prydde entrén och vi steg in. ”Prego” ekade det där inifrån. En bastant kvinna med grått hår visade oss genom flera vackra rum fyllda av buteljer och ekfat och vidare ut i trädgården där ett bord dukats upp mitt i en jättelik berså. 

Där satt vi lite blygt och väntade på vad som skulle hända. Skulle man spotta ut vinet eller skulle man våga dricka upp? 

Min man skulle definitivt inte dricka upp eftersom han var chaufför för dagen och dessutom inte gillar vin. Men det stod snart klart att gästerna förväntades dricka upp. 

Italienarna blev lite stötta då vi inte drack tillräckligt mycket eller tillräckligt fort. Efter fyra underbara viner och ljuvlig antipasti, plus att jag och min syster och min systers partner delat broderligt på min mans orörda vin, var vi i prima form. 

Då var det dags för ytterligare viner. De riktigt fina vinerna! Där någonstans bland en galande tupp, hoppande lösa kaniner, söta kattungar, en fantastisk utsikt och en underbar omgivning var vi tvungna att kapitulera. Livet var mer än vad en Amerikansk film någonsin kan erbjuda. kanske var det bästa med allt att få uppleva allt detta fina härliga med människor som man håller av…eller så var det bara vinet. 

Med ett stort leende på läpparna skickade jag ett sms till Anna och Karin och berättade att jag köpt vin. Och att en vanlig dag i Toscana går inte att spegla på sociala medier, den måste upplevas. 

Gäddskräck

Idag kom startbeviset till Vansbro. Det betyder att det är alldeles för kort tid kvar till start. Startgrupp 11 beware säger jag bara. Imorgon ska crawlgruppen simma i Sisjön. Där kan man se fiskar säger coach Malin. Vet inte riktigt vad jag föredrar – gammelgäddan plirandes i klart vatten eller bara brunt. Att simkompis Söder med en menande blick berättade för mig att huggormar är goda simmare gjorde inte min plötsliga rädsla för sjö mindre.

Sedan gick badmössan sönder… I väskan. Typiskt dåligt omen.Men, men såvida det inte åskar ska cirkus Spolander i Sisjön i morgon iförd ny badmössa och för tight våtdräkt. Tror gammelgäddan håller sig i vassen. 
Underifrån ser jag ju ut som en kanot alt fjordeka och huggormar biter väl inte i en gammal båt. Näeh! Nu tar vi oss samman och lämnar rädslan i land. Här ska crawlas…. Mot Vansbro..,via gäddan.

Rädda Willy!

När man är lite svettig som det lätt blir när man går direkt från att rensa växthuset till att ta på sig en våtdräkt på sluttande berg utmed Delsjön går det trögt. Den uttråkade tioåringen som är med med löfte om att själv få bada vid stranden efter att de egovuxna har tuggat några hundra meter tittar med skeptisk min på mig när jag drar och rycker i våtdräkten.

-Asså mamma… Det kommer inte gå!

-Den ska sitta så här tight mullrar varm och kränkt moder.
Utklädd till späckhuggare i glänsande svart ska jag sedan värdigt, ja nästa obemärkt glida ner i vattnet men berget sluttar som bekant och jag välter. Tioåringen vet inte var han ska titta. Sambon drar iväg med snygga,snabba crawltag. En liten missunnsam del av mig vill kasta en kotte(läs mindre sten) i huvudet på honom. Fy för avundsjukan! 

Sonen vill inte bli lämnad ensam så öm moder får veva fram och tillbaka på lagom avstånd. Bröstsimmet går dåligt och när jag ska crawla blir jag rädd när vattnet är så mörkt. Målar bild av att jag helt plötsligt ska möta blick med något urtidsdjur med knivtänder som levt i en underjordisk grotta och i ett nafs försvinna från ytan. Fast undra om ett odjur kan få grepp om mig i våtdräkt? Kanske sprängs den om man biter över torson där dräkten sitter som hårdast. Som när hajen i slutet av Hajenfilmen biter i den där tuben.

Jag kämpar och sliter. Crawlar och bröstsimmar tills tioåringen börjar kasta macka lite för nära mig. Då blåser jag av simträningen. Kryper likt catwomans lite trindare och klumpiga syster ur Delsjön. 

Har även sedan i höstas helt förträngt att det är en jäkla förlossning att ta sig ur dräkten. Så! Check på OW-premiär! Till urtidsdjuret vill jag bara säga:You’re gonna need a bigger boat! 

Trampa på tjejer!

Idag säger vi lycka till till alla grymma tjejer som kör Tjejvättern. Det kommer gå som en dans. 10 mil klarar ni enkelt. Ni kommer mötas av fina blomsterplakat och cykla förbi små familjära trädgårdsfester, där familjen samlats precis vid vägen för att intaga elvakaffe och heja på det spänstiga damerna som trampar förbi. Vår uppladdning inför Tjejvättern var en cykelresa till Marstrand och äta pizza. På vägen hem var vi så mätta att vi mådde illa. Det kommer inte hända på riktiga Tjejvättern då man endast bjuds på bullar. Goda bullar givetvis. Glöm inte fylla på med vatten vid vätskestationerna. Man ska ha respekt för distanser, men 10 mil funkar även på vilja. 

Och så det viktigaste av allt: 

Om något inte sitter bra under resan, om något skaver eller bara inte är till förmån. Ta av dig, riv och släng. Tänk Stålmannen. Allt som är med spetts går enkelt och snabbt att slita av sig på bajamajan. Fri som en fågel kan du senare cykla vidare med tjejerna. Jag vet för jag fick göra ett riv efter tre mil. 

Var lite som Anna i nedförsbackarna, rädd. Eller ha ändå tankarna med på att det kan vara lite halt på asfalten speciellt om det regnat under dygnet. Under vår 10:milare var det faktiskt några som föll. Inget roligt.

Så, med lite avundsjuka i bröstet, till er som befinner er mitt i fester av Tjejklassikern säger vi åter lycka till. 

Gå för guld! 

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till Vansbrosimningen.Såg det inte alls komma. 

Jag kan fortfarande inte crawla, är sen med OW-premiären och är ytterst osäker på hur våtdräkten sitter. Det kan bli så att jag får sys in. Med andra ord….Det mesta är som vanligt inför våra lopp. Vi är halvt förberedda och halvt chockade att det redan är klart för start. I morgon slänger jag mig i Delsjön. Det är dags nu. Inget att spara på liksom. Mot Vansbro…via hysteriskt jobbtempo, vånda, obefintlig tro på egen förmåga, illa sittande baddräkt, sura uppstötningar och ånger över att man anmält sig. Nu kör vi!!!

Minneschips 

Med röst i gränslandet till falsett summerar sonen Bockstensmannen, Varbergs fästning och bad i havet på under en minut. Dagens skolutflykt har varit en succé! Han skuttar på smala pojkben bredvid mig på gatan och mitt hjärta svämmar en skvätt. 

-Vad blev det för souvenir då? frågar jag rusig inifrån mitt kärleksmoln.
Under dagen har jag med tänkt på min egen skolutflykt med exakt samma rutt då jag köpte en nyckelring av tjärat rep till min familj. För när vi reser kommer det minsann gåvor med tillbaka till dom som inte åkte med. Det är sedan gammalt. 

Pojkbenen slutar skutta.

-Mamma! Du kommer inte tro dina ögon! 13 kronor styck kostade dom! Det var rea!

Han stannar och rafsar i väskan. Jag blir uppspelt. Upp ur väskan kommer en påse potatischips.

-13 kronor mamma! Värsta rean stryker han under.

-Men du skulle ju köpa med dig ett minne! Vi står mitt i gatan. Chipspåsen glittrar i solen. 

-Det fanns inga bra minnesgrejer i butiken och jag kommer ju ihåg resan ändå. Han trycker chipsen mot bröstet. 
Jag drar en lång, lite ilsk förklaring till varför man köper en liten souvenir när man är på utflykt. Tioåringen och jag möts inte alls. Han har ju fotat fängelsehålor och tagit selfies på stranden. Helnöjd! Så tänker jag på mig,Karin och Sara. När vi hade simmat Vansbro och det var kö till t-shirtstånden med Vansbrosimmettryck knallade vi bara lojt förbi rakt in på Lyco och köpte smink, parfym och hårprodukter istället. Inte mer med det kände vi. Chips och ögonskugga är kanske dom nya nyckelringarna. En målgångsselfie på det och vi är i hamn. Resan kommer vi ju som bekant ihåg ändå.

Viktig lärdom

Med 20 minuter till start sladdade Sara in i startområdet med meningen:Det här får fan inte ta mer än 2 timmar för jag måste hem och klippa gräset.

Sedan höll vi våra traditioner vid liv genom att missa vår start pga sista panikkissen och selfies…. 

Jag som somnade 3 i fredags natt efter en 50-årsfest kände redan efter första bullrande  mansrapen, 100 meter från start att det skulle bli ett jobbigt lopp. Gårdagens ytterst rimliga öl fortsatte hemsöka mig under hela loppet. Vid 2 mil mådde jag illa ,hatade motvinden, hatade cykling, hatade hästarna som tuggade harmoniskt vid sidan och hatade min jacka som snärtade mig i ansiktet gång efter annan. Mitt i detta självförvållade bakismörker kör en bil upp jämsides och ut genom rutan hänger hon…. vår coach Cami!!! Cykelproffset och världens bästa påhejare. Hon skrek att jag skulle sluta bromsa i nedförsbacken och lägga in en högre växel. Då jäklar växlade Team Vahlberg/Spolander upp. För Coach Camis order är lag. 

Sedan var det bara att som vi sa med en saltgurka i mungipan på sista vätskestationen att ta skiten i mål. 2 alvedon, 1 saltgurka, 4 sura uppstötningar och 3 liter kallsvett senare rullade vi över mållinjen. 
Sara missade visserligen gräsklippardeadlinen med 28 minuten men min ytterst vetenskapliga undersökning kring hur alkohol och idrott fungerar i grupp fick ett tydligt resultat. Öl och cykellopp bör aldrig mötas. Åtminstone inte i den ordningen.

Tappad skinka 

-Säger han att vi ska springa idag blir det ett nej!
-Han kan glömma intervaller!
-Vi får väl bara säga till att vi är lite trötta. 
-Aldrig att jag springer en meter på bandet.
Lite så gick snacket i omklädningsrummet före sista träningen med vår PT igår. 
Fem minuter senare var löpbandet inställt på TYP snabbaste farten och våra ben gick som trumpinnar. När Reino säger intervaller blir det intervaller. Sara hotade med argaste mammarösten att det minsann inte skulle bli varesej jul-eller sommarpresent om passet skulle fortsätta så här. PT-människor tror nog inte på tomten för 30 intervaller senare och en massa benböj och sving med hantlar kröp vi förintade ut från gymmet. 

På vägen hade Saras bak lossnat under dramatiska former. Reino har aldrig varit med om att någon tappat ett skinkparti innan. Konstigt tyckte vi. I den ljumma kvällen då vi hoppade över tröstande vi-är-bäst-ändå- kramen pga svettface log vi ändå mot varandra. Dels för att vi överlevt, ett tag kändes det inte så och att vi snart ska ut på touren igen. Alltså touren… Vi ska trampa Hisingen Runt på lördag och där finns det inte en löparintervall så långt ögat kan nå. Där är det bara vi, våra cyklar och Saras rullade kiosk i midjeväskan. Träning, sköj och choklad i ljuv förening. Vår version av blod, svett och tårar. 

Som vi ska cykla. För en sak har Reino lärt oss. Efter halva sträckan är det hemväg och då ökar vi för våra (läs Saras) ben är tydligen långa och starka. Hoppas bara att Saras borttappade bak återvänder. Det blir förjädrans krångligt med cyklingen annars. 

Filmtime!

Idag ska vi filma lite sa coach Malin och crawlgruppen nervösfnittrade till svar. En och en fick därefter lägga sig på en egen bana och simma sitt finaste framför den allseende kameran. 

Du kanske har varit på löpanalys när du köpt skor någon gång och när man ser sina fötter trumma mot löpbandet undrar man vad det är för trollklövar på tv-rutan för den där kobente, nästan haltande människan kan OMÖJLIGT vara jag. 

Så blev det min tur. Tystnad, tagning och svisch iväg från kanten. Eller svisch förresten. När jag crawlar tror jag att jag är en pil i vattnet. Upplever att jag simmar relativt fort. När videon analyserades såg jag ett stycke drivved i svart baddräkt. Att se detta crawlande parti kött veva i slowmotion. Alltså gäddhäng, ryggfett och baddräkt som satt lite för högt på ena skinkan gör sig inte i nedspeedat tempo. Dessutom en svart mun som kippade efter luft med tillhörande ilsken blick genom tonat glas. Allt det där innehöll mina rörliga bilder. Ingen film jag går ner till Video-nytt och hyr igen om man säger så. Simfröken var dock helt snäll, berömde framsteg, stannade bilden och gjorde en sådan där fotbollsanalytisk pil på skärmen för att visa armbågens vinkel osv. Proffsig hantering av drivved skulle jag vilja säga. 

Fast är det inte så att kameran lägger på fem kilo och att vatten fungerar som ett förstoringsglas?!? Behövs det dessutom kanske en bit timmer som ska flyta förbi trovärdigt i en vildmarksfilm är det bara att ringa mig. 

Åsa och jag 

Söndag betyder ju crawlträning numera. Med coach Malins röst inbankad i hjärnan genom dom små lurarna kämpar vi längd efter längd iförda våra fådda, mycket färgglada badmössor. 

-Idag ska ni liksom skruva er genom vattnet säger Malin. Gruppen nickar ivrigt. Jag tänker på jätteborren Åsa som tuggade sig genom Hallandsåsen. Lite så är jag. Ja en Åsa med baddräkt och röda simglasögon.

-Ja, ni ska ju inte snurra flera varv skrattar fröken. Jag slutar att tänka på Åsa.
Resten av gruppen simmar snyggt med rull och höga armbågar. Jag får liksom inte kläm på det och till slut tror jag att coach Malin eventuellt blir lite trött på trålen längst bak.
-Anna håll ner handen!!! Hur svårt kan det vara?!? hör jag och resten av gruppen också för den delen i våra lurar.
Då blir jag trygg. Hur svårt kan det vara?!? Det är ju vårt mantra i livet. Inte tänka, släpp sargen och bara fortsätt simma. Jag slutar fundera över armar, ben, huvud, fötter och antal simtag.
Det går ungefär 100%bättre…..i hundra meter. Sedan byter vi övning och jag får hjärnsläpp och börjar simma amatörfjäril. Trålen är tillbaka. Men under hundra meter var jag faktiskt Åsa och borrade mig fram genom vattnet,lugnt och metodiskt. Innan sommaren hoppas jag att jag kommer ut på andra sidan. För sådana är vi Åsa och jag. Envisa och unika… Hallandsåsen och crawl…same,same…Hur svårt kan det vara?!?

Sagotanten slår till

Det blev en glad överraskning i morse när jag såg min favoritkung porträtterad på yoghurtpaketet. Gustav Vasa! Läs högt för mig, beordrade jag mina undersåtar 6 och 9 år. Sexåringen började läsa men med ord som uppror och Dalkarlar blev det svårt så vi skummade ner en bit i texten till delen då Gustav skidade från Mora och vidare mot Norge.

Va?! Mot Norge? Men vad skulle han dit att göra? undrade min man.
Ja, han skulle ju fly till Norge!!

Ingen förstod någonting och då blev sagotanten i mig arg. Jag började berätta för familjen om hur unge herr Gustav Eriksson Vasa befann sig i Lübeck. Hur Christan Tyrann bjöd in Stockholms elit på en stor bal och hur porten stängdes när alla skulle gå hem från festen. (Här visade jag även med en smäll i grannens vägg hur porten slog igen, innan huvuden högs av och gav namn för Stockholmsblodbad, lite extra läskig röst hade jag också när jag berättade hur blodet rann längs gatorna).

Ah, och sedan kom Gustav hem och fick veta vad som hänt. Ville göra uppror, drog till Dalarna, stod på backen i Mora. Hur ingen trodde honom och hur han sedan måste skida mot Norge. Sedan fick då Dalkarlarna vet att Gustav Eriksson Vasa minsann talat sanning om Christian Tyrann och att det då frågade runt vem som var snabbast på skidor. Den här delen hur själva skidandet gick till, det kan Anna och Karin som rinnande vatten för det har jag läst högt för dem i bilen till och från Tjejvasan.

Men för att skoja till det bytte jag ut det två skidande Dalkarlarna till två systrar från Backa Beverly och så ropade jag det slagkraftiga orden som det båda skidande ropat: Stanna Gustaf Eriksson, Stanna!!

Ja, till sist stannade han. Någonstans i Sälen. Sedan red Gustav Vasa in i Stockholm 1523 som Sveriges konung den 6 juni. Han byggde Gripsholmslott i Mariefred och bodde där i många år. Dansken såg vi aldrig mera av…eller det gjorde vi. Bland annat utanför Älvsborgs Fästning men det är en annan historia.

 

Dyra kostråd

Redan innan jag går in vet jag vad som kommer hända.-Ja jag skulle vilja köpa en burk magnesium säger jag med stark vitaminexpertröst.

Superfräsch kvinna med perfekt hy granskar mig.

-Magnesium säger du. Har du krypningar i benen, kramp…

-Nej men jag äter det för att jag är rädd att få kramp säger jag och tänker att jag har övertag. Här ser ni en erfaren atlet som gör tuffa extremlopp(läs Hisingen runt) Eller är det bara hokuspokus? lägger jag till.

Hälsokostkvinnan stelnar till.

-Näääeh här säljer vi inget hokuspokus. Ofta beror ju kramp på att du inte är tillräckligt tränad… Pendeln har svängt. Nu leder hon.

Det som sedan följer är en klassiker i mitt liv. Jag blir så jäkla ägd.

Korgen fylls på med blutsaft, någon multivitamin för mogna(!!!!!) kvinnor, diffus blåbärstablett för ögonen och en vidrig geledryck som är såååå bra för håret. Högst upp tronar en liten burk magnesium, mot kramp eller vad det nu är bra för eller mot. Med förnedrad plånbok och sårat ego lommar jag ur hälsokostbutiken. När ska jag hinna ta alla piller? Måste jag börja med dosett?!? Hälsokostkvinnan är lycklig igen… Ja hon slängde tom med några varuprover med en blinkning oss naturläkare emellan. Min doktorskompis kallar sånt här dyrt kiss. Jag vet inte vad det är. Kris, desperat försök till kroppsvård eller famlande i totalt mörker. Hokuspokus är det dock inte alls tal om….

Tystnad, tagning

Dom finns överallt i vår periferi och har mejslat ut sina roller till perfektion. I filmen om våra liv där vi alltid spelar huvudrollen dyker dom upp, Vardagsstatisterna.
Simhallspolisen:Kvinna 60+, fri i sin nakenhet, vistas länge i bastu och duschutrymme på Valhallabadet. Om någon skulle missa Duscha naken före badskylten rycker hon ut direkt. Bestämt tillrättavisar hon för att sedan obemärkt återgå till spaning från bastumörker.

Föräldramöteskungen: En riktig vuxen med all tid i världen som inte bara framhåller att skolmaterialet är för lätt för vederbörandes barn utan som även hugger som en kobra på att lägga 20 kronor extra till glass på skolresan för skolan är GRATIS!Kungen går alltid i klinch med bohempappan som vill slopa läxor och måste vid varje möte då den lite trötta föräldraskaran febrigt blickar mot dörren pressa fröknarna på hur dom genustänker.

Trädgårdsmästaren: Med betoning på mästaren. Varje helg är denne statist ute i sin trädgård innan du själv vaknat. Mästaren har en särskild trädgårdsuniform bestående av arbetsbyxa, Leif GW-väst och busig målarkeps. Med rosor på kind, tränat rabattöga och jord på handskar möter hon/han din blick när du själv tafatt panikstirrar ut över din kyrkogård till trädgård.

Fiskhandlarkomikern: Man med kraftig göteborgska, plirande blick och egen fiskbil. Inför en hänförd publik bestående av män som ska köpa 1 kg räkor drar han skämt som:”När det börjar lukta för mycket kääääärring i kylen vet du att låtit tossssken ligga för länge!!!”. Publiken bullerskrattar när dom lommar iväg med frysta räkor som sålts som färska.

Vardagselit: Kvinna 40+ iförd kompressionskläder som i morgonljuset på väg mot jobbet avslöjar att dom gått några mil. Dom är nämligen snudd på genomskinliga. Kvinnan drömmer om att vara med i längdlandslaget samt om en kappa som kostar nästan 12000:-. Hon anmäler sig till svåra lopp och får panik på startlinjen. Vardagseliten lägger för mycket pengar på träning, dumtror på reklam om snabba skor, köper skidor dagen före tävling och tonar grå utväxt. Vardagseliten ser inte storheten i Game of Thrones och ser konstiga statister i filmen om sitt liv. And the Oscar goes to….. Vardagseliten!!!

Öppna din dörr!

När jag tassar nedför trappan i sommarhuset till ljudet av Karin och Saras mycket feminina sovljud upptäcker jag att traditionen håller i sig. Ytterdörren står på glänt. Vi har en historik av att aldrig låsa och ibland även glömma nycklarna på utsidan. Detta trots att vi alla tre, mest jag är lite(läs mycket) mörkrädda.
Vi brukar säga att vi aldrig stänger några dörrar och den här helgen när vi ska återhämta oss i norra Bohuslän är det tydligen vidöppet.
På 24 timmar hinner vi tömma den lokala prydnadsbutiken på finfrotté, starta ett hemmaspa, äta middag på restaurang, bestiga berg, sola, sänka 2 flaskor Prosecco i rekordfart och detaljanalysera nuvarande situation i livet. Det är viktigt med kollektiv avstämning då och då. 
Detta mycket effektiva dygn rundas av med kallsvettig promenad i snålblåst. På väg ut slänger vi en blick in till vänster och kan då bara konstatera att garagedörren står vidöppen. Jag har pga kraftiga lår kommit när lilla fjärrkontrollen till dörren i jeansfickan och ledigt öppnat upp. 

Som sagt… Vi stänger inga dörrar. Livet blir roligare så. Den dagen man sitter i sin fina lägenhet och är nöjd med låst dörr får det vara klart känner jag. Står dörren på glänt kan man alltid skymta äventyret och ofta är blott skymtandet gott nog. Får man lust att kasta sig ut är det inte mer med det. Får man inte lust stänger man…för den här gången. En sak är dock säker. Med dörren halvöppen blir livet himla härligt ……eller som Sara konstaterade när hon eventuellt jobbade strax över budget vid impulsinköp av överkast: Vi lever bara en gång. Då kan man inte slå igen dörren till riktigt bra frotté eller ett överkast i perfekt färg.  Mycket rabatt fick vi också, en vän för livet i affärsinnehavaren och 24 timmar som kommer bära oss fram till semestern. Så våga glänta ibland, om inte annat är det alltid skönt med lite frisk luft. 

Näsa för vatten

Jo jag går ju i crawl nu. Varje söndag träffas vår grupp på bana 3 och tränar under proffsig ledning av Coach Malin. I våra hörsnäckor får vi fräna kommandon under vattnet och varje gång får jag bromsa varje impuls att bubbla till svar. Igår fick vi även en liten puck att trycka in under tighta badmössan som pep i den takt vi skulle hålla. Jag och pipande pucken var grymt osynkade men vem bryr sig när man har ett helt situation room i hårbotten?!?

Efter simmet när jag med stripigt hår och illrött ansikte hoppar upp på cykeln hör jag plötsligt ett : Men tjeeeena! En pappa till min sons kompis har också vevat runt i badet. Jag bannar mig själv för att jag aldrig fixar i ordning mig, att jag har för lågt skura jeans och för att jag fortfarande stinker bassäng. När man passerat 40 borde man inte släntra ut från simskolan som om man gått rakt ur poolen utan att passera omklädningsrummet. Fräsiga pappan är fixad och tycker att min cykel är cool. Jag böjer mig över styret för att liksom markera att jag minsann ska trampa hem till mitt. Då händer en helt ny grej. Min näsa fullkomligt spyr ur sig vatten. Det rinner och rinner och ingen jackärm i världen kan stoppa forsen. Pappan får bråttom iväg. 

Hela vägen hem pumpar näsan vatten. Jag kanske inte är bäst på crawl…..ännu men om vatten blir hårdvaluta i framtiden ser ni här en tjej som kan kånka vätska över gränser och sälja dyrt. Det kommer berättas sagor om damen som obemärkt bär med sig litervis av det flytande guldet i sin näsa. Hur får hon in allt vatten undrar någon?!? En annan sänker rösten och viskar:Jag tror hon crawlar.

Ryggdunk

Står bakom Sara på veckans Grit Plyopass. Tycker att hon ser så tuff ut i sina tights, vår modiga kompis som alltid ställer sig längst fram i startfållan och längst fram på klasserna eftersom det är där vi ska vara när Sara får bestämma. Så ser jag en kär gammal vän. Saras stålrygg. Blir nostalgisk. Tänker på alla lopp och pass jag avverkat bakom Saras akter. Trygg och stark jobbar den på med mig hasande bakom. Ibland har jag sett den försvinna iväg bland träden och ibland har den skenat före på supersnabba skidor. Tror inte det finns en starkare rygg. Alla borde ha en sådan i sin omedelbara närhet.

Om någon försöker tränga sig markerar ryggen med en snärt så jag får fri lejd bakom. Skoningslös plöjer den fram genom liv och lopp. Dessutom vet jag ingen rygg som har burit mera godsaker till sina kompisar än Sara Stars under långa träningspass. Så tack till alla er med raka ryggar som skyddar oss krumma i bakvattnet. Behöver ni hjälp finns vi här och som vi civilsnutar säger:Cover your back!!! Glad fredag! 

15 vs 41

Jag fyller 41 år idag. Det är skönt att vara vuxen. Om något är konstigt säger man till, vet man inte frågar man och är man trött går man och lägger sig fastän klockan bara är 21. Det finns inte så mycket att bevisa eller tveka på. Alltså oftast känns det så. Men ibland(läs ofta) slår den inre tonåringen till. Tonåringen avlider nästan av tristess på Ica när alla andra vuxna storhandlar och jag bara köpt glass, tuggummi och duschcreme. 

Tonåringen blir fnissig när någon vuxen (i min ålder) andas högt genom näsan på allvarligt möte så en liten kråka åker hiss i näsmynningen och när killgänget i tuffa bilen med fetaste fälgarna flirtgasar vid rödljuset bränner 41-åringen gummi med familjevolvon för att hinna först iväg. 

När blir man vuxen på riktigt och sorterar räkningar i pärmar, tycker rödvin är gott och planterar vårlökar i tid? Eller blir man inte mer mogen än så här. Vad skönt i så fall. 

Tänk om man hade kunnat åka tillbaka i tiden och ge sig själv som tonåring några råd. Jag som fruktade det triiiiista vuxenlivet så innerligt. Då skulle jag sagt: tuffa tjejerna i rökrutan som får åka med moppekillarna på pakethållaren kommer inte vara coola för alltid, orientering är inte din sport, det gör inget att du tycker maskinskrivning är trist, ge upp med att motarbeta virveln i luggen för den är där för att stanna. Sedan skulle jag ge mitt 15-åriga jag en kram och säga, fortsätt dagdrömma och håll fast vid din sjuka humor. I framtiden kommer du träffa massa härliga människor som är precis som du och allt det där som du tycker är konstigt med dig själv kommer bli din största tillgång. Go 15- åring och go 41-åring. Ni är lika och samma och tillsammans kan ni klara allt!