Den sista sången

Så var det äntligen min tur. Min tur att få ta avsked av Kent. Tålmodigt har jag väntat sedan i mars och min tur att få uppleva Kents avskedsturné stavas Malmö. Det finns ingen av mina vänner som redan varit på avskedskonserten som inte hyllar detta magiska tillfälle. Som får något vilt i blicken för att i nästa stund jämra sig i en lång och ingående kärleksförklaring. Precis som det ska vara.

Hur var då Malmö?

 Jag skulle inte säga att jag var övertänd. Det var mer som att jag tillfälligt behövde såga upp bröstbenet för att ge lungorna mer fritt spelrum. Som när jag bad Karin stoppa bilen på en enslig väg i Dalarna timmarna innan Vansbrosimningen för att jag liksom inte fick luft. Lite så. 
Vi köade i tysthet för att komma in på Malmö Arena. Eftersom Jocke Berg sagt kom i tid och att det börjar prick kl. 19.30, så fanns det inget annat alternativ än att bo på hotell på själva arenan. 

….Kom i tid, det börjar klockan prick! 

Ändå, precis som när vi ska köra lopp höll vi på att missa starten. Vet inte hur många gånger det plingade in innan jag tog plats inne på själva Arenan. 

När nedräkningen mot noll var näst intill obefintlig och det bara var några sekunder innan själva konsertstarten tog jag ett span ut över folkhavet. Det var då det slog mig. 

Oh no! Detta var syntarnas afton. 

Hela tiden har jag funderat på hur det skulle vara att gå på konsert i Malmö. Kollegerna hade skojat om att när man tror att malmöpubliken klappar händerna är det egentligen ett frasande ljud från spettekakorna man hör. Och jag hade välkomnat det. Ett frasande ljud från spettekakorna. För det var tyst inne på arenan. Väluppfostrat klappade man mellan låtarna. Någon busvissling gick av – kanske av misstag, men annars var det den inre resan som gällde. Ett blundande gung med några ansikstförvrängningar som visade på svärta och minnen från syntarens ungdom. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför man går på konsert om man bara ska blunda och låtsas som man inte är där.

Jag vill klappa, vissla, dansa och jubla av lycka. Min man sa flera gånger att han var lomhörd på ena örat. Men vem bryr sig om det?! Och jag skiter väl i den inre resan. Av 999 saker jag aldrig skulle göra så är det att sitta tyst och still på en arenakonsert. Så när strålkastarna vid tillfälle svepte över Malmö Arena såg man en glad tjej från Göteborg som stod upp och klappade och var med. Precis som främre raden på parkett. Det tiotusen andra var hemma i sitt vardagsrum. 

Konserten var så klart magisk och Jocke sa att han faktiskt heter Joakim och inte gillar att bli kallad Jocke eftersom han inte är någon hund. Och att han älskar alla i bandet och oss som kommit för att säga farväl på deras avskedsturné. Allt var underbart så fantastiskt bra och jag glömde för en stund att jag varit arg på själva mänskligheten inne på arena. En sådan kväll vill man inte ska ta slut. 
Och det var då det hände. Sent ska syntaren vakna! Till tonerna av Mannen i den vita hatten reste sig hela Malmö Arena. Alla klappade, visslade dansade och jublade. Lyckan var total när Kent bjöd på Den sista sången… 

Kommentera