Egentligen är jag Mary Crawley

-Kan vi inte rida nu när vi är på Irland? Rimlig fråga från upphetsad nioåring och ridcenter hittades och bokades för familj om fem. Strax innan blev alla pirriga. Maken började dra Zorro-liknelser och döttrarna kände sig som samtliga Jane Austen-karaktärer som rider på ljunghed med bahytt i romantiskt soldis. Jag var i hemlighet Mary i Downtown Abbey. Nu kan det hända att man på ridcenter på Irland inte omedelbart tar fram damsadeln och hög hatt till nybörjarsvenskar som sett för mycket på film. Det kan hända att man istället tar fram varselvästar, ridhjälm modell andra världskriget och torrt meddelar att de snygga ridstövlarna är slut och du får ta de gulgröna med hästar på.

Å andra sidan behöver det inte vara ett problem. För när vi red ut (skrittade i led på Mycket Trötta Hästar Ett Andetag från Döden) i vild natur (en åker) och vidare på sandstrand (sant, men kanske femtio meter lång) där märkena efter hovarna i vattenbrynet spolas bort i nästa våg, så upplevde jag att jag red precis som Mary Crawley. Lite som jag, Anna och Sara alla tre är precis lika Charlotte Kalla när vi åker Vasan. Med ett lyckligt leende satt jag ner från sadeln. Maken tog kort och barnen fnissade.

-Din varselväst är alldeles för stor för dig. Som ett tält.

Varselväst? Skulle mer kalla det ridrock. I thought it was obvious. Bah!

Kommentera