Förnedringsspringa

Plötsligt går bussen om tio minuter. Jag kastar ner mina saker i väskan, rycker åt mig kappan samtidigt som jag loggar ut på datorn och klapprar sedan iväg med ekande klackar i korridoren. Väl nere vid entrén inser jag att jag aldrig kommer hinna.
Så jag börjar springa.
Tänker att nu är det upp till bevis.
Verkar konstigt om man inte skulle orka springa 800 meter med datorväska om man annars laddar för milen.

Men problemet i detta är inte orken utan förnedringen. Det känns inte bra att tjurrusa förbi kolleger med galen blick, flygande kappa och klapprande skor.
Spelar ingen roll hur mycket hästsvansen vispar. Det sunda vältränade uteblir.

Väl på bussen återhämtar jag mig snabbt. Vill inte gärna skylta öppet med tidigare förnedring.
Tänker att löpning är något som det är enkelt att romantisera över.
Som sist när jag tog en promenad i skogen och kände de perfekta stegen i marken på väg mot mig.
Åh, vad jag ville vara tjejen som sprang.
Klart det finns lycka i löpning.
Jag har bara inte funnit den ännu. Kanske lyckan når mig på söndag, då ska jag vara lite mer i steget och inte ligga steget framför. Kommer vara rätt hett klädd också!

Kommentera