Giro d’Italia

Tjejvättern 10 mil och vår lilla grupp gick ut med mottot att spara på krafterna. Kanske lite väl mycket eftersom funktionärerna drog repet redan i starten och vi fick skrika:
Vi ska med!
Alla hade inte samma inställning och efter 2 mil hördes gälla tjejskrik.
Glatt skojade jag med Karin, om det var nu vi skulle svar: jajamensan fattas bara!, men Karin sa bestämt NEJ!
– Håll höger för Hel**te, skrek de tuffa tjejerna i startgrupp 3000 och svischade förbi.
I samma stund öppnades himlen och regnet öste ner.
Vi blev genomblöta på bara några minuter och åskan dånade över slätten. En enda jätteblixt syntes och plötsligt var Tjejvättern 2014 på liv eller död. Det var lite så resan från Motala till Motala kändes för mig. För halvvägs i mål förvandlades Tjejvättern 2014 till Giro d’Italia. Anna fick ett sms från sin sambo och coach om att öka takten och det blev fart på benen. Jag och Karin gjorde allt för att hänga med. Mina knän värkte och det var inte det ”ända”.

Regnet avtog lägligt till första stoppet. Och då åkte dom av!
Jag hade nämligen råkat glömma ett viktigt plagg för dagen.
Tycker det är viktigt att man är fin under men det har sitt pris. Spets är inte sportsligt och inte alltid bekvämt.
Då jag nyligen läst en bok där den manliga chefen river trosorna av sin kvinnliga assistent, visste jag precis vad som behövde göras. Dessutom hade författaren skrivit i slutordet att alla kvinnor förtjänar att få sin trosor avrivna,(obs! I boken är det väldigt dyra trosor. Om jag ägde underkläder i den prisklassen hade jag nog hellre sålt dem på Tradera). Hur som helst…ibland får man bara ta saken i egna händer, om det så är på en Bajamaja söder om Motala.

Kommentera