Gnällspiken

Jag har upptäckt en ny sida hos mig själv. En som skyller på allt och alla. När vi återigen mönstrande Trollhättans skogar i tidig morgontimma började jag nästan omedelbart att gnälla på konstiga omständigheter. Istället för att rakryggat erkänna att det var lite svårt för mig att åka i obefintliga spår startar bortförklaringarna. Hoppas nästan att Karin och Sara inte hörde allt gnissel från längst bak i ledet. Förmodligen gjorde de inte det eftersom jag var låååååångt bakom dom. Under några timmar skyllde jag på kottar i spåret, dålig frukost, bakhalt, förkylning, astma, lössnö, ont i armen och den lite konstiga jag-har-för-bra-glid. Jag ramlade fler än tio gånger. Bra jobbat på en förmiddag Anna! Vid två tillfällen brände jag dessutom bara lite planlöst rakt ut i skogen. Där var snön djup kan jag avslöja för er som jobbar mest i spåret. Neääääh! Det här var ingen segerdag för Spolander. Karin och Sara aka Gustav Vasa åkte däremot lysande och väntade tålmodigt på sin trötta kamrat som konstant låg och skrek i någon driva. Det är vänskap det! Jag besvarade kärleken med att slänga mig storartat istället för att köra rakt igenom Karin när vi var fem meter från mål. MEN detta var ändå en fin dag om man, som jag förtränger det rent sportsliga. Vi firade Sara med tårta, skönsång och läsk i en igenimmad bil. Fika gick tydligen alldeles utmärkt trots alla mina problem i spåret. Tur att man är riktigt bra på något!!!

Kommentera