Gökboet

Igår jobbade vi som glada påhejare i båt när Strand till strand kördes i Hunnebostrand. Ett swimrunlopp i 30 graders värme. Samtliga deltagare skrattade, hade kul, tjoade och vinkade. Bil laddning på att de sprang ett lopp. De har garanterat inte de inre rösterna. Jag har så många. Den tjocka latmasken som bara lockar med vilodagar och godis, helst hela tiden. Latmasken har bra argument såsom att kroppen måste återhämta sig, att man inte ska stressa musklerna och att om jag springer så här sent kommer jag ligga vaken heeeeela natten.

-Vill du göra så mot dig själv? Väser latmasken uppstressat när jag överväger löpning vid 21-tiden.

Sedan har vi latmaskens elake vän Slaktaren som med död andedräkt alltid vrålar högst under lopp. Slaktaren är läskigt noga med att påpeka om jag slarvat med träningen och kan bryta ner den bäste. Som en målsökande robot hittar Slaktaren alla mina svaga punkter.

-Bara du inte får kramp nu viskar han och jag känner efter.

-Herreguuuud vad många som springer om dig!!! Jag har aldrig sett något liknande. Han är chockad men inte förvånad. Usch vad långsamt du springer!!! Han kniper ihop ögonen.

-Du behöver ju inte springa hela loppet ler Latmasken. Det går att bryta!

-Du är ju ingen bra löpare! Glöm inte det rökhostar Slaktaren.

-Åååå bara inte din mage ballar ur nu som förra gången skriker Latmasken och Slaktaren i kör.

Allt detta bara pågår inom mig. Jag våndas och slits mellan dessa två. Meter efter meter frodas de och jag lyssnar och tar åt mig, blir kränkt. Dras ner i mörkret. När jag är som mest trött, bruten och knäckt kommer han dock med långa steg och högt uppdragna jeans. Rekorderlig och mild lyser han upp rummet-Värmlänningen. Älskar honom.

-Hääääälvette vad du kör på nu! De andre har faaan ingen chans! Du moooosar dom! Öka nu! Han dunkar mig i ryggen och bär mig framåt med sina kraftuttryck på hajkiska. Slaktaren och Latmasken tuggar tuggummi och stör sig på det återvunna självförtroendet.

-Vulgärt piper Latmasken.

-Vilket fruktansvärt tråkigt språk mumlar Slaktaren.

Hela detta gäng går så småningom i mål, själsligt och fysiskt slut. Mycket imponerad av er vältränade som bara har bubbelskrattande enhörningar och gnistrande regnbågar hos er. En dag ska jag bli som er. En lugn och stark vardagsmotionär utan inre röster men fram till dess får jag dras med mitt inre gäng. Nu ska vi snart ut och springa. Värmlänningen är taggad, Slaktaren på dåligt humör och Latmasken gråter av inbillningssmärta i precis hela kroppen.

I övrigt mår jag bra!!!

2 Kommentarer

  1. Annica Larsson den 18 juli, 2018 kl 11:33

    Och jag som tycker du är helt galet grym på allt du gör. Jag funderar just nu på mina ursäkter. Hmm tål att tänkas på

    • Anna Spolander den 18 juli, 2018 kl 15:32

      Tänk inte för mycket, då kommer rösterna😊.

Kommentera