Hemma b(p)äst!

Det fanns en tid då bilen liksom gick av sig själv. Vart jag än skulle så körde den till gymmet. Men nu många månader senare efter sommar och sol, skog och varma gräsmattor kändes det annorlunda att parkera utan för gymmet. Tyst kände både Anna och jag att här gick vi inte längre som barn i huset. Något saknades. Vi visste båda vad men vi intalade oss tufft att allt var som det skulle.

Efter att ha träna ute med vår coach Lisa Marie var det lite ovant att trängas i ett rum med 1000 andra under jättehögmusik. Men jag och Anna synkade snabbt det olika repetitionerna med övriga inknôdda.

Bodypump stod på programmet. Medan flera vikter hördes åka av under passet matade denna duo ändå på. När passet var slut bestämde vi oss för att avsluta med löpning. Finger feta Frida tryckte klumpigt fel på löpbandet – som vanligt! Storasyster Anna instruerade om en enkel reset. Benen kändes tunga och när tuffakillen bredvid liksom lunka sig in i vårt tempo satte vi fart på benen. Vi gillar inte att ha någon flåsande i nacken.

Det fanns en tid då vi inte gillade löpbandet heller speciellt mycket. Det blev lite som ett sting i hjärtat när Anna påminde om hur vi brukade springa som galningar, vettskrämda med klump i halsen, bönandes. 

”Det går inte mer Reino, det går inte mer!”

”Johådå,” svarade brorsan alltid käckt. Snurrade på telefonen och skrattade med en prilla som täckte ansiktet.

Hur det än är så saknar vi brorsan. Lite. Vår grymma PT:brorsa Reino har bytt häng och det kändes inte det samma på gymmet. Men vill han oss något så får väl han komma till oss?! Eller så kanske vi bara hör av oss och springer över.

Kommentera