I’m in rehab

Det började med nackspärr som inte ville gå över och sedan kom ont i axel och arm. I fyra veckor tänkte jag ändå att det skullegå över eftersom jag ALDRIG är skadad(brukar säga det för att verka frän). Men så sitter man där i väntrummet på rehab (inte Lindsey Lohanrehab med mjuka soffor och viskande personal utan fysrehab) tillsammans med äldre man med arm i mitella och ung tjej på kryckor. Ber till övre makten om en äldre kvinnlig sjukgymnast men får det motsatta så att säga. Vi går oerhört snabbt från formell handskakning till blossande i bh med halvtaskigt stöd och muffinskrans över jeanslinning och svingande rörelser framför en spegel. Bakom står sjukgymnast med rynkad panna som antecknar alternativ krokimålar av en zornkvinna.

Jag får ligga på en brits och tillber återigen övre makter att inte göra stresssvettiga avtryck på prassliga pappret som täcker britsen. 

Domen: En muskel som låst sig efter nackspärren och som bara bestämt sig för att vara låst. Träna på som vanligt men sluta om det gör för ont. Återbesök om en vecka och du kan ta på dig tröjan igen. Med rehabövningar på papper i handen studsar jag ut från kliniken. 
En gång i timmen ska dom göras. Så här ser ni en som utstuderat rehabbar på möten, på bio och i bilkön. Jag är idog och tänker att jag måste vara den bästa patienten på kliniken. Tycker dock att smärtan flyttar sig lite. Så slänger jag ett nonchalant rehaböga på övningarna igen. Längst ner står det”viktigt att göra övningarna även på den sidan där du inte har ont…” Vänstersidan ligger nu med andra ord 7 dagar efter. Två dagar till återbesök. Måste jämna ut tills dess för två bh-möten med okänd framför spegel i lysrörsbelysning är faktiskt maxkvot för mig det här året. Wish me luck!

Kommentera