Kärt återseende

På årets varmaste dag i klass 2-varningens Torsby slirade jag in i snötunneln. Kände mig först världsvan men när jag sedan fick be om hjälp med att knäppa på vänsterskidan var ordningen återställd. Min son drog iväg med en femtonårig lärare och sambon bara försvann i ena röret. Jag djupandades, saknade Karin och Sara våldsamt men sedan sköt jag fart. Stakade mitt snabbaste och strax nådde jag fram till toppen av den fruktade backen. Släppte förbi ett gäng typ treåringar från Norge som bara flög förbi med Darth Vadermask för sina ansikten. Kände mig precis som Stig H Olsson i Snowrollerfilmen när Hökarängens finest passerar. Med ett lite damigt ”okej” började tant knastra nedför backen. Försökte ploga men tekniken satt liksom inte och pang så ramlade jag. Förbannad reste jag mig upp och sedan åkte jag ner. Direkt knatade jag upp igen och på andra försöket stod jag upp. Tredje åket fruktade jag inte längre för mitt liv. Jippie!!Var tvungen att omedelbart åka till utgången där man har täckning och smsa mina vapensystrar att jag klarat backen eller förresten att VI klarat backen. För i vår grupp är alla segrar gemensamma. Sedan blev det några varv och en kexchoklad. Längtar redan tillbaka! Tunneln som vi stammisar säger är ett fint ställe. Det är där man får en liten påminnelse om vintern och då är det faktiskt underbart att bara kunna duscha för att sedan dansa ut i sommaren. Hej då tunneln! Nästa gång har jag två till med mig och då blir det åka av!

Kommentera