Blogg

The point of no return

Ta inte fel spellista när du springer. Satte av misstag på Oerhört Musikalintresserad Familjemedlems spellista på löprundan. The Point of no return från Phantom of the Opera har inte bara en ödesmättad titel. Den är 8 minuter lång och efteråt är man lätt aggressiv och vill ha slängkappa.

Bomber och granater

Men vad är det som händer? Försöker springa lätt och värdigt till bussen. Men en gammal skada jag ådrog mig i Torsby, eller egentligen vid stretchen efter spinningen då det drog till av bara sjutton i ljumsken, gjorde sig påmind. Halta till, gå som en låghalt eller som en pirat där en flisa just gått ur träbenet är inget alternativ. Här biter man ihop. Glider världsvant in i bussen med ett vindblåst hårsvall. Väl framme med bussen, måste jag skynda mig in på Pressbyrån och fylla på månadskortet. Känslan av att det gått en flisa ur träbenet hänger kvar. Bomber och granater morrar jag för mig själv och knôr mig in i den lilla butiken. Börjar leta i väskan efter plånboken. Den ligger i den lilla väskan som jag lagt i den stora väskan med allt annat möjligt runt omkring. Kön börjar ringla sig bakom mig. Plånboken flyger upp ur väskan och landar på disken. ”Förbannelse”, hör jag mig själv säga. Tjejen i kassan skrattar till och jag tänker snabbt att jag blivit en karaktär.

Sabla snabel!

Nu när vi i det närmaste elitsatsar mot Tjejvasan är det viktigt att inte dra på
sig onödiga skador. Därför är det inte ett dugg konstigt att jag i gryningen dramavrålar:”Veeeeem har lagt en elefant på golvet?!?” En hålfot som trampat på en elefant glömmer aldrig. Tänk på det!

Vänder blad…

Knäckt självförtroende, förnedring och omkörda av juniorlandslaget men: vi var i alla fall i tunneln i helgen. Det är mer än vad många andra var, som säkert skulle behöva det. (Klokt påpekande av en kollega). Just det! Och nu vänder vi blad. Laddar för nästa resa. Avslutar därför med dagens sköna citat av Anna Spolander, ”Nästa gång tänker jag att vi fokuserar ännu mer på skidåkning och choklad.”

Prestationsreflektion

Att prestera under press är viktigt och värdefullt. Riktigt bra idrottare utsätter sig för extrema situationer och tar ändå medalj. Tänker att klarar man att ha en
oimponerad åttaåring med på jobbet är Tjejklassikern a walk in the park.

Ha det bra hej!

Åker ner till gymmet och möts av en överfull parkering. Väntar ett tag. Flera bilar cirkulerar. Nähä, regnet öser ner och plötsligt svänger liksom bilen hem av sig själv. Kanske räddade jag mig från att hamna i A2, som Rasmus varnat för. Ah, så är det! Bilen trivs bra i garaget. Jag trivs i soffan. Ha det bra hej!

Vurpa+Vasaloppet

Tillbaka på jobbet i radiofabriken. Något har hänt med mig i helgen. Tillbringar tex. lunchen med kaffe i finkopp och den skrämmande sökningen: Vasaloppet+vurpor. Tror aldrig jag kommer hämta mig efter den googlingen. Vi som inte ens övat på nedförsbackar ännu. För mig som är 1,80 är det ett stort projekt att ramla. Känner fasa.

Tillbaka i tunneln, eller…

Är tillbaka i tunneln när jag hör ett oväntat: – Mamma kom! Ett avgrundsskrik och jag förstår snabbt att tunneln är en dröm, skriket är verklighet. Min lilla flicka har drömt en mardröm. Tar mig snabbt ur sängen för att skynda till hennes rum, glad över att benen bär. Fast jag går inte upprätt. Lufsar snarare likt ”Lucy” –en Australopithecus afarensis, som levde för 3,2 miljoner år sedan, direkt förfader till dagens människa som var nästan lika bra på att gå på två ben som vi.
Klappar och stoppar om den lilla. Tänker att jag kan krypa ner en stund. Men hon håller hårt i täcket och blänger. Hon vill sova själv. Lufsar vidare ut i hallen. Toalettdörren står öppen och jag glider in. Orkar inte tända lampan. Landar med foten i gammalt badvatten. MEN, det är inte badvatten utan kiss! Vår diabetessjuka katt har kissat bredvid lådan igen. Tänder lampan och torkar golv och fot. Lufsar in i sovrummet och lyfter på täcket. Nää, då är det upptaget på min plats. Som en slagen skidåkare med armar och ben enligt diagonalen ligger 6 åringen och sover. Jag lufsar vidare till nästa säng. Gottar ner mig i Kittylakanen. Då ringer strax klockan.

Att ryckas med

Sitter och kollar på dotterns innebandymatch. Småpratar med de andra föräldrarna om helgen och droppar lite nonchalant att jag har varit i Torsby, ”åkt skidtunneln”. Anar jag inte ett lite imponerat sus i föräldragruppen? Hör mig själv berätta – med kanske lite mer pondus än vad situationen kräver – om hur det är i ”tunneln”, som jag plötsligt kallar den.

Kanske utelämnar jag att jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske utelämnar jag att jag typ hamnade i obs-klassen i nybörjargruppen. Och kanske hoppas jag att ingen noterar hur jag – stel av mitt livs värsta träningsvärk – är tvungen att handgripligen lyfta tillbaka det ena benet över det andra innan jag kan resa mig och vagga ut från innebandyhallen likt en strakbent Zeb Macahan.

Vänner

”Vänner är de som vet allt om dig och ändå tycker om dig”. Det där har man ju alltid hört. Jag vill efter en Torsbyhelg på skidor addera några nya väggbonadstryck. ”Den sista förnedrande vurpan är aldrig den sista”, ”Att ramla stillastående på platt mark ser inte bra ut på film” och slutligen ”Vänner är de som har sett dig åka längdskidor, inte orka duscha och som inte slår ihjäl dig när du mitt i natten nervösskrattandes börjar tvivla på var campingdamen sa att stugnyckeln låg när du bokade”.

Trosbekännelsen

I jakten att bli lika väl ekiperad med träningskläder som min vän Anna Spolander, tar kontot för funktionskläder plötsligt slut. Jag skarvar med ”Ullared finest” och hinner inte mer än till omklädningsrummet i Torsby förrän det är över. Helt klart: Det kostar att ligga på topp!

Victoria’s Secret

Hur har man kunnat åka skidor i så många år och ändå vara så dålig? Självförtroendet var på topp i morse men nu… Det är det som är det fina med riktiga vänner. Kloka vänner. Dom berättar hur det är. Förklara så du förstår.
– Sara tänk dig att du inte känner dig riktigt hemma vid poolen. Det är för alla andra är Victoria’s Secret modeller. Ah, plötsligt förstår jag precis. Vilka var det som hängde i tunneln i Torsby? Svar: Svenska skidlandslaget. I morgon är det påt’ igen! Ta rygg blågult!!

Man eller mus?!?

Innan vi for hit trodde vi att vi skulle välta Torsby den här fredagskvällen. Tuffa oss på byn i högklackat osv. Istället äter vi osthjärtan och dricker bubbel ensamma i vår stuga. Vi har inte ens duschat. Eventuell har skidtunneln gjort oss till män.

Bob

Vår skidlärare heter Bob. Han kommer behöva gå i terapi efter att ha undervisat oss. Bob säger att vi inte är redo för nedförsbackar ännu. I morgon ska vi se om han har rätt.