tjejmilen

Gåsmiddag och Göteborgsvarvet – same same

Årets gåsmiddag avklarad. Ja, min släkt kommer från Skåne och finns det något som är heligt i min familj så är det Mårtens Afton och gåsmiddagen. Ikväll gick den av stapeln. I soffan efteråt tänker jag – kanske något långsökt – att en gåsmiddag är som ett Göteborgsvarv:

Sillsmörgås. (Inga problem. Här har man ork kvar. Typ som uppvärmning. En snaps på det.)
Svartsoppa. (Går fortfarande bra, men börjar bli lite tyngre. Framemot sista skeden infinner sig visst mättnadskänsla, men med lite god vilja så)
Gåsen! (Huvudrätt. Gott så man svimmar. Taktikäter bara en potatis. Smart, men vid sista såssörplandet blir andningen tung, men allt handlar om vilja)
Äppelkakan (Kippar efter andan på upploppet, men det ska gå. Hej och hå, allt går ner med vaniljsås)

Paltkoma, medalj och kaffe.

Lost in cyberspace

Det går rykten på jobbet om att mailen inte funkar. Då menar jag inte att den är helt utslagen, utan att vissa meddelanden bara…försvinner. Borta. Kaputt. Bye-bye. Rätt ut i cyberspace försvinner de och cirklar omkring. Om de läses av någon vet man icke – bara fantasin sätter gränser. Och då undrar jag ju naturligtvis om den där möteskallelsen som jag skickade iväg och som ingen hävdar att de fått just nu läses av en förvånad asiat, som kanske sitter framför sin dator och mödosamt ägnar tid åt att googla fram Mölnlycke och skicka något snällt svar.

Idag jobbar jag hemma. Mobilen har precis pipit till på det där sättet som den gör för att markera sms MEN JAG KAN INTE HITTA NÅGOT SMS. Nu är jag helt besatt. Vad kan det vara som jag har missat? Luncherbjudande från Anna och Sara? Plats i bättre startgrupp i Vasaloppet? Erbjudande om att vara med i En svensk klassiker? Chef över hela Tjejklassikern? Förmodligen alltihop. Mer och mer sannolikt ju mer jag tänker på det.

Varulvsmåne

Idag var det varulvsmåne när jag sprang. Kände mig helt harmonisk ändå. Det var höstligt, dunkelt, långa skuggor och ljudet av skor mot grus.
Fridfullt. Stämningen höll i sig till för ungefär två minuter sen när jag blev besatt av att döda en fluga som hade förirrat sig in i sovrummet. Jag fick den. Hälsningar Varulv -72

Ensam

Sitter på centralen i Göteborg och fikar. Ensam. Mina kompisar är i Stockholm och när jag ringer är de på jätterolig shoppingtur. Får ett hugg i hjärtat. Men, snart är det en som sätter sig på tåget till storstan! Bara jag nu åker åt rätt håll i t-banan när jag kommer fram. Och så får jag jobba på dialekten. Så fort jag kommer öster om Lerum låter jag som Kurt Olsson. Förresten, skit i det! Stockholm, här kommer Kurtan med anhang till Liiiiidingö!

Släkt-lek

I vår släkt har vi en lek som vi leker varje höst och vår och som gjorde att det inte blev någon Lidingö-träning i helgen. Den heter ”ta i och ur båt”-leken och är en följd av att man måste ha båt när man bor på en ö på sommaren och båthelvetet inte kan vara i sjön på vintern. Nej, det är inte såna båtar man tar till marinor, det är typ ekor som väger för lite för att vinschas upp med kran och för mycket för att dra upp själv.

Den går till så här:

Del 1: Far ringer med spänd röst i veckan och frågar om det inte är dags till helgen. Släkten enas om att det är det. Alla mobiliseras. De som alltid säger att de ska komma men inte gör det, säger att de ska komma och får förhinder. Allt är i sin ordning. När alla (mormor, morfar, syster, svåger, make och jag) står beredda med vadarstövlar och handskar börjar

Del 2: Är det inte lite tungt…? När åhej och åhåandet ska börja infinner sig alltid en känsla av att man nog borde varit fler för alla har nog lite ont i ryggen och oroliga ögon spanar över stigen efter hjälp. Någon lyfter bort en jätteviktig sten. Någon måste hämta en varmare tröja, kort sagt: det maskas…ända tills Oförsiktig Söndagspromenerare går förbi. Då, som på en tyst signal, ställer sig alla på positioner vid båten med hundögon och ser uppgivna ut, så uppgivna att Söndagspromenerarna känner sig tvingade att hjälpa till. Släkten spelar förvånad, (”men oj, är det säkert, men Guud, vad snällt)

Del 3: Med förnyad (arbets)kraft tar alla i, åhejar och åhåar av hjärtats lust, styr upp varandra och båtarna och vips ligger de på plats! Alla skakar hand och säger att detta var den smidigaste båtupptagningen någonsin, tackar de förvånade Söndagspromenerarna av hela sitt hjärta och går lätta till sinnes därifrån. Leken är klar.

Igår var det dags, och allt skedde precis enligt plan, bortsett från att syrran väste ”Hur går det med Lidingö?” mitt under ett känsligt lyftmoment. ”Det går bra”, ljög jag, eftersom jag inte har tränat något alls senaste dagarna. Fast någon träning måste det ändå ha blivit av båtsläpandet, tänkte jag när jag masserade öm rygg efteråt.

Det ingår förresten också i leken, det där med den onda ryggen. Det har det alltid gjort. Redan i späd ålder stod vi vid strandkanten och deklamerade elakt för de vuxna: ”Visst gör det ont när ryggar brister. Varför skulle annars mamma tveka?” Så vist, så vist.

Darth Vader, snart besegrad

Vi var ute och sprang igår, milen. Pratar oavbrutet första kilometrarna, sen blir det tystare, lite mer sammanbitet, men ändå en tydlig gemenskap. Det känns bra att springa ihop, tryggt och lite känns det som att vi är med i en film, kanske en Beck-film där vi springer genom skogen i dimman och mörkret, endast observerade av en ekorre och mördaren bakom en tall.

När jag kommer hem ser barnen på Star Wars, en av de gamla filmerna. Funderar på vem jag identifierar mig med (inte helt enkelt, för förutom prinsessan Leia är det ju lite tunnsått med de kvinnliga karaktärerna, men skit i det)

Möjligen dras jag lite åt den korta och sällskapliga R2D2, jag vet inte vad Sara skulle säga om att vara C-P3O men han är ju glammigt guldig även i rymden och om det finns någon som känner kraften så är det definitivt Anna Skywalker. Frågan är då vem som är Darth Vader? Elementärt, min käre Watson. Darth Vader är….Tjejklassikern, förstås. Snart besegrad.

Askungen goes triathlon

Jag och några till var på bal i lördags. Och som det numera är i mitt liv pratade jag träning hur mycket som helst med nyfunna bekantskaper. Jag pratade bl a oberört med en som cyklat i Åre förra veckan – tydligen en underbar upplevelse bortsett från kompisens brustna mjälte och vård på intensivvårdsavdelningen – fortsatte sedan över till Tjejmilsdiskussion (stämningen var bättre på Midnattsloppet) för att avsluta med lite triathlonsnack (”träffades ni när ni var ute och sprang??”) framåt nattamaten.

En del av mig tycker verkligen att de här samtalen är genuint intressanta, en del av mig tycker att det är märkligt att jag faktiskt tycker det är intressant. Men återigen kan jag konstatera att Tjejklassikern har öppnat så många dörrar på så många plan.

(P.S Om Askungen hade skrivits idag hade hon inte stigit upp och lallat glada sånger dagen efter balen. Hon hade legat kvar i sängen, tagit en Resorb och ringt efter hämtpizza.)

Kanske inte en träningssko

Jag hade en dröm. Alltså jag drömde en grej i natt. Det var att Sara och Anna hade en skobutik och jag visade för dem vad jag skulle ha för skor till helgens evenemang. De lät mig förstå att det inte var något bra val. Inte så att de sa något, men jag förstod ändå. Kan inte påstå att jag vaknade med ett ryck, men väl med en beslutsamhet. Dags för shopping. ”Följ din dröm” säger de i alla klyschiga Disney-filmer och FB-citat. Okej’rå.

Vittnesmål från en som varit med

Träffade en kvinna i helgen som hade sprungit Lidingöloppet. I vår grupp börjar vår prestationsångest närma sig astronomiska höjder, så med darr på stämman och dödsångest i blick (gudarna ska veta att många gärna berättar skräckhistorier om hur jobbigt det egentligen är) frågade jag henne exakt hur brutalt denna Lidingömil är.  Kupering, barrmängd, gyttjehalt…? Ska man ta farväl av barnen och maken? Hon tittade på mig med stadig blick och svarade på bred göteborgska:

– Dö, Lidingö är INGET att oroa sig för. Det är typ som milen i Skatås. Varken mer eller mindre.

Jag kanske älskar henne.

Djävulen har lagt banan

Väldigt nära vårt hus finns en slinga som jag aldrig springer, och det har sina orsaker. ”Det är Djävulen som har lagt den banan”, sa en pappa med dov röst när vi dryftade denna bisarrt överkuperade löprunda ikväll. ”Ett varv där är som fyra vanliga”, fortsatte han dramatiskt. (Kanske ska tillägga att han gillar överdrifter, precis som jag. ) Hans kommentarer kändes riktigt bra, eftersom jag precis hade avslutat ett varv och ett tag tyckte jag var ganska nära döden.

Under min tur mötte jag andra svettiga föräldrar från närområdet, flåsande och högröda i ansiktet. Vid sådana möten är det inte läge för ett klämmigt ”hej” utan det är bara blickar som möts och en tyst överenskommelse ”jag tänker inte berätta om din ansiktsfärg om inte du berättar om min”. Ändå kan jag inte låta bli att notera alla dessa olika löpstilar: en del med höga knän, andra med hasande steg, några lutande som furor i storm. Och själv? Ja, jag har inte blivit filmad rännandes i skogen än, men med tre barn så har jag ändå fått reda på hur det ser ut när jag springer: pinsamt ser det ut.

Olika uppladdning

Man laddar olika inför klassikernas grenar. Medan Anna och Sara bodypumpar tittar jag på. På svtplay. På ”En svensk klassiker”. Noga räknat gör jag en pastasås med bacon och grädde samtidigt som jag tittar. Den här veckan simmar de Vansbrosimmet i ”En svensk klassiker” och jag känner mig nostalgisk när jag tittar och känner igen miljöerna. DÄR, var vi och DÄR var strax innan vi köpte godis och jag känner Stefan, Hanna och Tobias glädje och eufori när de går i mål precis som vår. Men…jag undrar om inte vi hade lite roligare uppladdning?

John Bauer och vi

I John Bauer-trolsk skymning smög vi oss ner till Delsjön och tog några varv i våtdräkt. Magiskt. Det kan hända att den skira stämningen någon gång bröts av ett lite för högt skratt, en halkning på hal klippa följt av ett plums eller en kramp i vad. Jag säger inte att det hände. Men det kan ha hänt. Sjöfåglarna är våra enda vittnen och de skvallra icke.

Avbruten av åska och köttfärslimpa

”Det blir alltid som man tänkt sig”, heter en föreläsning av inspiratören Olof Röhlander. Herregud, vilken trist tanke. Redan i morse hade jag föresatt mig vad jag skulle göra denna dag: rensa lådor, städa, röja i köket, lite jobbfix och löpning – typ hundra vuxenpoäng – allt enligt en mental lista som jag bockade av allteftersom. Ansvarsfullt och Moget, precis som jag hade tänkt mig. Jag önskar att jag kunde säga att jag kände mig nöjd när jag slutligen åkte iväg för att springa, men istället var det en känsla av tristess som infann sig.

Som man skulle kunna ana så redde det upp sig. Efter fem minuters löpning, skenade Runkeeper och meddelade varje minut att jag hade hållit på i drygt nio timmar; så fort jag kommit så långt in i skogen att det var för långt att vända omgavs jag av blålila moln, muller och blixtar, följt av störtskur, modell dusch. Maken ringde från IKEA med tunnelseende och vrålade om olika leveransalternativ när jag i vild panik och åskrädd sprang i vattenpölar, tätt följt av ena dottern som bara ringde för att snacka lite om t ex köttfärslimpa. Det var bara att lägga ner.

Så slutsatsen av detta resonemang borde vara att jag var skitnöjd när jag kom hem som en dränkt katt efter avbruten löprunda. Det hade ju inte alls blivit som jag tänkt mig. Och det var jag nog. Kanske. I princip. När jag hade torkat. Det var ju ingen tråkig löprunda. Och jag har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Kära kossa!

Kära kossa!
Du tittar på mig på ett sånt där typiskt ko-sätt som antyder att du tycker att jag kunde göra bättre saker än att springa förbi din hage. Du kanske funderar på vad jag tänkte på? Jag tänkte på eventuella högtidstal jag skulle hålla till Anna och Sara i framtiden och blev lite rörd. Sen tänkte jag på dottern som bröt armen idag och på vilket fantastiskt land vi bor i där man får snabb och gratis vård som tar hand om såväl brutna armar som stukade mammahjärtan.

Du tittar på mina rosa kompressionskläder. Det har inte du. Skulle det vara skönt med en kompressionspäls? Kanske något för ko-klassikern som jag misstänker ni har i smyg. Hundra meter idissling, långblängande på stället, kast med liten bonde och kanske, kanske, när skymningen faller och ingen ser…en grande finale i hagen med ko-balett.

Men som sagt, det är bara en misstanke. Och blicken i dina koögon avslöjar inget.

Dödsförakt på golfbanan

Voj voj, Anna och Sara löptränar, åker skidor och går på pass och på den här sidan dricks det mest rödvin. Och så har det begåtts golfpremiär.

Vi var hembjudna till ett par bröder på ön på vindrickning (där var vi igen) och solnedgångskoll och fick ett nonchalant mess innan: ”Vi kan ju gå en runda på golfbanan innan.” För att förstå det oerhörda i detta så bör man veta att vi bor på en typiskt bohuslänsk liten ö, dvs noll plana ytor och frimärksstora trädgårdar. Inget golfbaneämne till ö, liksom.

Men ack vad vi bedrog oss: mellan syrenbersån, potatislandet och hönshuset hos våra värdar fanns en gräsremsa i kraftigt uppförslut som kröntes av…ett golfhål! Med flagga och allt! ”Linköpings sparbank” stod det på flaggan. Där var banan i och för sig slut. En enhålsbana. Kort, men bra.

Vi var uppdelade i lag. Jag och ena brorsan mot maken och andra brorsan. Stämningen var lite laddad sådär som det blir när man tävlar på skoj, fast det ändå är alldeles för viktigt att vinna. Maken skulle slå första bollen.

Då kom hönsen spankulerande från hönshuset. De är frigående och sällskapliga och vill gärna vara med där det händer. Man bör icke störa deras vägval. Kaxigast är hönan Omelett.

Omelett med polare frigick i vår riktning och kände tydligen för att spatsera omkring framför oss och golfbollarna. Kanske trodde de att vi också hade värpt. Golfbollar, alltså. Bröderna sa att det var inget att bry sig om och maken måttade ett slag. Det blev ingen chip. Det blev en stjärnsmäll precis i huvudhöjd på höns. Där hade början på en fin vänskap kunnat förstöras. Nu vet vi:
1. Golf kan vara den mest hjärtstilleståndsframkallande sporten ever.
2. höns är överjävliga på att ducka.

Mitt nya arbetsrum

Det är 30 grader varmt och telefonen plingar till. Sara har köpt en vinterjacka. Var det fel beslut den varmaste dagen i juli? Självklart inte!! ”En lysande framförhållning,” hinner jag messa tillbaka från mitt nya jobb. Jag är kaffekokare på villande hav. Säger numera ”babords halsar” och ”kvajla” helt avslappnat. Tur att jag hinner ta kort från mitt nya arbetsrum.

Maraton och skumbananer

Är ute och springer för första gången på länge. Det är alldeles för varmt och för mycket uppför. Då ringer Sara, bara för att berätta hur det var den där första maratonlöpningen 490 f. Kr. när en stackare var tvungen att springa 42 km bara för att berätta om grekernas seger över perserna.

Men varför dog han när han sprungit? Vi filosoferar tillsammans, Sara i sin trädgård, jag springande. Vätskebrist? Nej. Medfött hjärtfel? Nja. För otränad? Absolut inte. Eller hade han bara glömt skumbananerna när han laddade upp? Inte omöjligt alls.