vansbrosimmet

Valsång

Ibland skojar Anna och Sara om att jag är så liten så det ser ut om de är två mammor och jag är deras barn. Igår i simhallen avböjde jag Annas och Saras generösa erbjudanden om frigolitkrokodiler att leka med och rutschbanor att åka i och försökte istället hitta rytmen i andningen. Vi var ju på crawlkurs. Det ville sig inte. Anna och Sara malde på och andades coolt, men jag andades bara typ under vattnet. Eller så började jag skratta under vattnet, inte så smart. Det spelade liksom ingen roll hur mycket jag böjde hakan eller vevade på. Då sa Snälla Simlärar-Niclas de förlösande orden:

– Om man vill kan man sjunga under vattnet för att hitta rytmen. Det kanske är något för dig, Karin?
Det kanske det var. Det funkade skitbra! Att det enda jag kom på att sjunga i stunden var ”Här kommer Pippi Långstrump” och att det där knepet tydligen brukar användas för räddhågsna barn tänker jag aldrig berätta för Anna och Sara. Och om det möjligen noterades någon valsång från Åbybadet igår så vet ni varifrån det kom.

 

 

Olika uppladdning

Man laddar olika inför klassikernas grenar. Medan Anna och Sara bodypumpar tittar jag på. På svtplay. På ”En svensk klassiker”. Noga räknat gör jag en pastasås med bacon och grädde samtidigt som jag tittar. Den här veckan simmar de Vansbrosimmet i ”En svensk klassiker” och jag känner mig nostalgisk när jag tittar och känner igen miljöerna. DÄR, var vi och DÄR var strax innan vi köpte godis och jag känner Stefan, Hanna och Tobias glädje och eufori när de går i mål precis som vår. Men…jag undrar om inte vi hade lite roligare uppladdning?

John Bauer och vi

I John Bauer-trolsk skymning smög vi oss ner till Delsjön och tog några varv i våtdräkt. Magiskt. Det kan hända att den skira stämningen någon gång bröts av ett lite för högt skratt, en halkning på hal klippa följt av ett plums eller en kramp i vad. Jag säger inte att det hände. Men det kan ha hänt. Sjöfåglarna är våra enda vittnen och de skvallra icke.

Man andas inte

Drömde att jag, Sara och Anna var på kurs. I drömmen skulle vi lära oss att crawla. Efter långa instruktioner tog jag mod till mig och frågade läraren när man andades. Han tittade ödesmättat på mig och sa: ”Man andas inte.” (Man kan tänka sig det på engelska också: ”You don’t”. Dramatiskt.)

I drömmen sa vi inte emot instruktören och jag vaknade med ett djupt andetag. Hade det varit i verkligheten vet jag att vi hade exploderat i omklädningsrummet och kokat kaffe under vattnet resten av lektionen.

Ständigt påmind

Ska ut och paddla kajak och tar på mig fräcka solbrillorna som jag köpte till Vätternrundan (med extra utbytbara linser vid dåligt väder, jojo.) Vattnet från Vansbro kluckar i vänsterörat fortfarande och det gör lite ont. Bakom mig badar barn med mina nya simglasögon från Vansbrosimningen. I telefonen ligger ett sms från Sara med ett väldigt internt skämt från Mora.

Våra äventyr i Tjejklassikern gör sig ständigt påminda i mitt liv. Jag gillar det.

Eftersnack och choklad

Nu är vi hemma i vår morastuga igen. Trötta, glada och bubblande av eftersnack. Det är viktigt att älta varje detalj i dagens lopp. Sara skojade för mycket med en dam som hängde på bryggan, jag blev hänförd av mina händer under vattnet och Anna drev halvvägs till Filipstad. Nu med facit och choklad i hand är vi nöjda. Riktigt nöjda. Vi klarade det höga vattenflödet alla varnade oss för och hade vi startat först är vi övertygade att vi vunnit gruppen. Vi är med andra ord inne i hybrisfasen och efter den kommer gråtfasen. Håll i hatten Mora!

Motvind och maneter

På somrarna brukar vi bo på en ö som är precis så stor att man kan hålla reda på alla och jag VET att alla har kikare i fönstret. Jag vet därför att vi också har det. Därför hade jag sett ut en fin vik som ligger lite undanskymt där jag skulle dra mina tusen meter med våtdräkt i morse

Synd att det blåste 15 m/s i byarna och att vinden låg på som bäst i den där viken. Synd att det enda stället där det var lä var i vår vik där kikarna finns. Inte så mycket att göra. Under familjens hjärtliga skratt krängde jag på mig våtdräkten och travade ner till bryggan och började harva på.

Efter 40 meter kommer pappa ut och gör segertecken på altanen. Sen drar tysklärare Arne förbi och vinkar, tätt följt av bogserbåtskapten Boman med labrador. Maken, vars uppgift är att kolla så jag inte drunknar, får tråkigt och börjar spela dragspel på bryggan. Barnen som fortfarande har nattlinnen vrålar ”HUR GÅR DET MAMMA???” på stranden. Tärnorna dyker som galningar runt huvudet och jag hoppas att de inte tror att jag är  någon förvuxen sill.  Jag krockar med maneter och svär. Men, jag får mina tusen meter gjort, våtdräkten var fantastisk och det skall bli underbart att göra det här i grupp!

Det bruna vattnet

Ja, det kanske var dags så här en dryg vecka innan Vansbro att ta sig an det öppna, bruna vattnet. Gäddor i Delsjön, beware, här kommer nytt färskt kött! Iförda sprillans nya snygga badmössor smög vi ner i vattnet, som vanligt nervösskojande om lik och gäddor. Runt om oss simmade Andreas och hans kompisar från Donkeys Triathlon som snälla mammasälar för att kolla att vi överlevde. Det gjorde vi.

Anna brände iväg snabbt som ögat, Sara som egentligen har bihåleinflammation tog klokt nog bara halva distansen och jag simmade och filosoferade över i livet i solblänket. Upptäckte att jag hade svalt rätt mycket luft och fick en syn för mitt inre om vad som skulle hända om jag bara brakrapade ut den där luften i den stilla kvällningen. Fick en kallsup när jag skrattade i min ensamhet.
Jaja, men om jag bara tänker på andra saker ska det nog gå bra.

Tack Andreas och Donkeys Triathlon för hjälp! Vill ni se dem i verkligheten så finns de vid Delsjön varje onsdag.

Våtdräktsmaffian

Det var en av de där vackra kvällarna i veckan. Vi picknickade vid en sjö och jag var lite glad för min nya prickiga bikini. Då plötsligt långt borta kommer det något flaxande i vattnet som jag först tror är Kanadagäss. Det är det inte. Det är våtdräktsmaffian som är ute och tränar för Vansbro. Det vevas och crawlas och fort går det. Rätt som det är försvinner de bakom en udde. Nähäpp. Ingen rast, ingen ro. Inte kan man sitta och vara glad för prickig bikini när det egentligen är våtdräkt man ska ha.

Olycklig i provhytt

Idag målade Anna och jag upp bilder av hur det ska bli att prova våtdräkter snart. Alternativen ”filma och lägg upp på bloggen” och ”prova i hemlighet i kompakt mörker” kändes lika troliga.

Lite senare besökte jag en sportaffär och råkade få se en obekväm man med förtjusande rondör krångla sig i en våtdräkt med ormliknande rörelser och olycklig uppsyn. Bredvid honom stod hans kritiskt granskande fru och höll upp provhyttsdörren alldeles för mycket och länge.

Jag kände med honom. Ville säga att det löser sig. Han har i alla fall inte lagt upp en glad bild på nätet där våtdräkten sitter bakochfram.

Kanske ett i-landsproblem

Jag hatar att gå upp på morgonen. Min enda ljusglimt 06.30 är att en varm dusch hägrar några hasande steg från sängen.

Nu har det hänt flera gånger – senast efter ett löppass – att Någon (läs: mina barn) har duschat, stängt av kranen och omedvetet riktat duschmunstycket rätt i fejan på nästkommande. Lurigt.

Jag ska försöka beskriva händelseförloppet: Trött Moder öppnar duschdörren, sträcker in handen, sätter på kranen och får Kall Stark Vattenstråle rätt i nyllet, utstöter Björnvrål, försöker ducka varvid strålen skjuter över huvudet och ut över resten av badrummet.

Gråtvrålande mor kastar sig då in – ofta med kläder på – och stänger av kranen och ägnar sedan alldeles för lång tid åt att torka badrum. Långt ifrån spa-känsla. Jag vet att det är ett i-landsproblem men ibland måste man dela med sig.

Spara

Blottlagd

– Mamma jag har konsert ikväll.
– Va? Ikväll? Men det har du inte sagt!
– Nej. Kom inte på det förrän typ nu.
Så med stresspuls sitter jag på musikuppvisning i Kulturskolan. Har sprungit dit. Lite cyniskt sitter jag och raljerar inombords över låtval, taffligt musiklärarmellansnack och hur solist och ackompanjatör obekymrat spelar i varsin tonart. Men när jag lugnat mig ser jag allt det fina. Dessa barn som så modigt står ensamma på scenen och visar upp sig precis som de är. Särskilt ömmar jag för de där falskspelarna som med olycklig min massakrerar My Heart Will Go On i dubbla repriser. Man blir inte mer blottlagd än så. Man vet att man kan bättre, men inte hur man ska göra, lite som när vi var på kurs i Torsbytunneln och gjorde förnedringsvurpor från stillastående. Så kära barn i Kulturskolan: Anna, Sara och jag vet hur det känns att vara blottlagd inför publik (läs:tränare Bob och ett gäng tanter från Norge) Vi känner den djupaste respekt för er. Nästa år vet vi att Auld Lang Syne kommer att vara minnesvärt igen, fast av helt andra anledningar. Övning ger färdighet.

Blickar som möts

– Det är FANTASTISKT väder, ropar maken efter att ha hämtat morgontidningen. Och han har rätt. Solen skiner, snödroppar och krokus sprutar ur marken och koltrastarna vårvrålar i buskarna. Alltså, dags för springtur, åttan i Skatås med rosor på kind och solsken i blick. Men…jag vet inte.

Idag var det riktigt segt. Tråksegt. Varför-kom-jag-på-det-här-segt. Efter 4,5 km såg jag en nakenhund i rosa dräkt med jordgubbar på. Vi utbytte olyckliga ögonkast. Idag var det tungt för oss båda.

 

 

Armtag, bentag, gliiiid

Bästa Niclas! Som han slet med oss, de tre vita gracerna/nymferna/valarna i bassängen!
– Armtag, bentag, glid, armtag, bentag,gliiiid.
Inte ens när jag skulle hjälpa till och skruvade loss en hel sån där korv som skiljer banorna åt med fel skruv och sprinten hamnade på botten i den djupa delen av bassängen blev han arg. Han bara log sitt fina dansbandsleende.
– Jättebra! Öva nu hemma så tar vi crawl…lite längre fram.