vasaloppet

Egon

Ibland är det så tråkigt att springa så man vill dö. Vill inte, vill inte, vill inte. Men..så hade man ju ändå föresatt sig det. Och nu finns ju stormen Egon därute som man kanske ska lära känna. Likt Muminpappan som alltid är på jakt efter smärre katastrofer (stora blir för otäckt) kanske jag drar på mig löparskorna i alla fall. Du och jag Egon. Bara runt kvarteret.

– Hej jag är 42 och har aldrig gått på Bodypump

– Är det någon som aldrig har varit här? frågar instruktören med snälla ögon.

En person räcker upp handen. Jag. Det känns som ett möte med AA ”Hej, jag heter Karin och är 42 och har aldrig gått på bodypump”. ”Hej Karin”.

Bakgrunden är att Anna har tagit med mig på ett pass på Sats och här kommer det: jag har aldrig varit på Sats. Jag är total nybörjare, rookie, har noll koll och det känns…sådär. Man ska inte vara 42 och aldrig bevistat en träningslokal. Innan har jag frågat Anna vad det är för typ av pass och hon har svarat att det är ”ett roligt pass” och bara att gå dit med glatt humör och vattenflaska.

Anna går som barn i huset och förser mig med vikter, skivstång, matta och nån annan grej man ska ligga på, jo för det är ett styrketräningspass vi är på. Jag har möjligtvis kondis. Ingen styrka. Nåväl, Anna tar dubbelt så mycket vikt som jag, ger mig tummen upp och så kör vi. Jag ska inte ge någon detaljerad info, men det är jobbigt, asjobbigt. De där små ärtorna jag har på armarna som nog är mina triceps darrar redan efter en kort stund. Jag ser mig om i lokalen och noterar en man från ett Seriöst Jobbmöte som jag har träffat sammanlagt tre gånger och som jag helst vill behålla någon form av värdighet inför, så jag kämpar på. (Noterar även lite självgott att han har usel hållning och ger sig själv ledigt under minst fem min under passet) Noterar framför allt hur märkligt det är att stå nära okända människor och svettas och ha en gemenskap fast inte låtsas om den. Det är lite som när man åker hiss med främmande människor. Och så är det väldigt seriöst. ”Vi flamsar när vi kommer ut”, säger Anna med tydlig vink.

Efter passet kan jag med nöd och näppe lyfta mina egna armar. Jag har känt av muskler jag inte visste
fanns, jag har lyft vikter när de andra har sänkt dem, jag har blandat ihop höger och vänster, men jag har överlevt. Och nästa vecka ska jag inte räcka upp handen när instruktören frågar.

 

Förebild

När städningen ska till i familjen sker det alltid enligt samma mönster: alla blir arga. Argast är jag, mest för att jag tycker att det borde ha gjorts för länge sen och att jag är en Dålig Mor och Förebild som inte håller mer ordning. Hej könsroll, förresten.

Men tänker jag (när jag lyfter på soffkudden och hittar resterna av ett kinderägg) att jag kanske kan vara en förebild på annat. Jag är överjävlig på att göra knäck (tänker jag när jag hittar ett par strumpor under soffan med ett klibbigt knäckpapper fastklistrat på hälen), blir inte arg när barnen mjölar ner hela köket när vi bakar lussekatter och jag har gjort Tjejklassikern med de två bästa. Och det är bara början…

Pappa Rudolfs skidvalla

I vår familj har vi som tradition att alltid titta på Sunes jul under hela december, alltså julkalendern från 1991. Alla kan nästan alla avsnitt utantill och har nedräkning till kända citat som nästan alla tillhör pappa Rudolf. (Personligen älskar jag mamma Karin  som istället för att plocka undan disken, tänder en cigg och lägger en handduk över disken och lämnar köket nynnandes.)

När vi kom till avsnittet om skidvalla börjar jag fundera. Ok, ägg fattar jag väl också att man inte kan valla med, men smör och majonnäs…?  Sirap? Har vi en eko-valla på gång, kanske? Lägg till lite kåda och vaselin så har vi en storsäljare? En Lipgloss och Voltaren-valla? Sara, Anna och jag kanske ska stå som nutida alkemister i vårt garage och koka ihop något magiskt och så är försörjningen tryggad för all framtid? Jag ser oss plötsligt i morgon-tv när vi lägger ut texten om skidvallan som är en försäljningssuccé.  Skönt, då var framtiden tryggad också.

Tankarna skenar fullständigt innan avsnittet är slut och jag reser mig upp ur tv-soffan och får en kär hälsning från helgen och svanskotan. Att skena över två spår och landa i ett dike sätter sina spår. Men det måste berott på vallan, eller hur?

 

Välkommen Värmland!

Nu är vi här! Back in Svennis-land! Det känns som att komma hem. Vi ooaaade och iiaaade igenkännande när vi gled genom downtown Ambjörby. Tänk att det var ett år sen sist.

Anna hade tyvärr bara en lins i ögat och Sara råkade smaka på en öl som hade gått sönder så jag körde. Men i de där damernas sällskap går 42 mil i kompakt mörker och underkylt regn som en dans. Haha.

Ett osentimentalt tut i örat

Det strålar en stjärna, Hosianna, Nu tändas och varför inte en svulstig Sankta Lucia på italienska – det har sjungits julkonserter i helgen med min kör. Under tredje konserten skenar tankarna när jag sitter hopkurad bakom altarringen tillsammans med mina körkompisar och lyssnar på solist. Är det inte julefrid så är det julesnö, juleflinga, stjärneglans, änglaljus, glimmande ögon, gnistrande driva – kort sagt en orgie i glitter och sentimentalitet.

Mina barndoms jular var grå. Grå och luddiga. Vi bodde vid kusten och det mysigaste julvädret var kompakt dimma på grå berghäll. Hade man tur var det mistlurar som lät över nejden. Eftersom vi var sist på gatan med att skaffa färg-tv fick jag och mina systrar gå ner till våra grannar och titta på Kalle Anka. I färg. Det var en bra lösning eftersom vi gillade Benjamin Syrsa, medan mina föräldrar tyckte att allt från Disney var amerikansk kulturimperialism som skulle motarbetas. Sen kom farmor på middag. Farmor var barsk, kramades aldrig och hade korsetter som tryckte ihop så mycket att hon fick syrebrist, eller vad det nu var som gjorde att hon somnade direkt efter middagen. Hon sov djupt i stolen, ibland med snarkningar, och när kusinen spelade trumpet invid hennes öra utan att hon vaknade  skrattade vi hjärtligt.

När solisten är färdig med ännu en Andrea Bocelli wannabe-låt tänker jag att det där med att umgås med sina nära och kära i juletid ser så väldigt olika ut. Det kan vara ett osentimentalt tut i örat på farmor. Det kan vara att dra till Värmland med bilen full av lussebullar och ljummet termoskaffe med de två bästa vapendragarna i världen. Det kan vara att halsa hostmedicin på parkering i Grums i snöstorm. Till exempel. På torsdag åker vi.

 

Fördelen med att inte bli färdig

Var ute och sprang med en kompis. Ungefär från första hälsningen, under hela löpningen tills dess vi sa hejdå pratade vi, egentligen om allt och ingenting. (och ja, vi höll ett helt acceptabelt tempo) Ändå, när vi skildes åt konstaterade vi att vi hann ju inte färdigt, vi hann typ bara börja skrapa lite på ytan. Det är det som är så bra med bra vänner och bra relationer. Man hinner aldrig färdigt. Man måste fortsätta.

Det är därför vi måste åka till Långberget och göra Vasaloppet igen.

Gåsmiddag och Göteborgsvarvet – same same

Årets gåsmiddag avklarad. Ja, min släkt kommer från Skåne och finns det något som är heligt i min familj så är det Mårtens Afton och gåsmiddagen. Ikväll gick den av stapeln. I soffan efteråt tänker jag – kanske något långsökt – att en gåsmiddag är som ett Göteborgsvarv:

Sillsmörgås. (Inga problem. Här har man ork kvar. Typ som uppvärmning. En snaps på det.)
Svartsoppa. (Går fortfarande bra, men börjar bli lite tyngre. Framemot sista skeden infinner sig visst mättnadskänsla, men med lite god vilja så)
Gåsen! (Huvudrätt. Gott så man svimmar. Taktikäter bara en potatis. Smart, men vid sista såssörplandet blir andningen tung, men allt handlar om vilja)
Äppelkakan (Kippar efter andan på upploppet, men det ska gå. Hej och hå, allt går ner med vaniljsås)

Paltkoma, medalj och kaffe.

Call me Glenn

Jag och Glenn. Och det är inte Hysén vi snackar om här.

Ibland dubbar jag tv-serier. I vanliga fall så är jag typ den rosa neutronen Ollie, potatisen Barbara eller häxa i katten Gustaf, som i och för sig är väldigt roligt. Men idag…idag var det en riktig roll. Som fé. Med lila lockigt hår och vän röst.  Och fén var i filmen Pinocchio som är en riktig spelfilm och ska gå på Netflix, tror jag. Och det bästa av allt är att fé-rösten i den amerikanska versionen tillhör GLENN CLOSE!!!

Det kan vara här jag peakar i livet. Jag och Glenn. Så när jag gör en dubbelvurpa från stillastående i Vasaloppet så ska ni veta att det är typ Glenn Close som ligger där i en hög. Med lila lockigt hår prydligt instoppat under mössan.

Det rinner smält ost i mina ådror

Efter tio dagar på andra sidan Atlanten kan det hända att det rinner smält ost i mina ådror. Inte osannolikt alls.

Om en liten stund ska vi pröva Montréals kulinariska stolthet poutine. Det är rätt och slätt pommes frites med brunsås. Och just det, smält ost. Tänk ändå att det var just det som nybyggarna tog med sig från Gamla Världen. Pommes frites och brunsås.

En enda springtur har det blivit med två rejäla skrapsår på knäna som följd. Men jag har sett NY Marathon, både på TV och i verkligheten, det måste ju ändå räknas som något! Och dessutom räknas inte kalorier på semestern har jag hört.

Lost in cyberspace

Det går rykten på jobbet om att mailen inte funkar. Då menar jag inte att den är helt utslagen, utan att vissa meddelanden bara…försvinner. Borta. Kaputt. Bye-bye. Rätt ut i cyberspace försvinner de och cirklar omkring. Om de läses av någon vet man icke – bara fantasin sätter gränser. Och då undrar jag ju naturligtvis om den där möteskallelsen som jag skickade iväg och som ingen hävdar att de fått just nu läses av en förvånad asiat, som kanske sitter framför sin dator och mödosamt ägnar tid åt att googla fram Mölnlycke och skicka något snällt svar.

Idag jobbar jag hemma. Mobilen har precis pipit till på det där sättet som den gör för att markera sms MEN JAG KAN INTE HITTA NÅGOT SMS. Nu är jag helt besatt. Vad kan det vara som jag har missat? Luncherbjudande från Anna och Sara? Plats i bättre startgrupp i Vasaloppet? Erbjudande om att vara med i En svensk klassiker? Chef över hela Tjejklassikern? Förmodligen alltihop. Mer och mer sannolikt ju mer jag tänker på det.

Det kom två musketörer…

En maratonhelg är till ände och efter att ha delat ut kanelbullar till barn, planterat en miljard lökar i hjärtformad rabatt och blåst upp okänt antal ballonger till ballongsläpp och FN:s barnkonvention är jag lite mör. Orken är så att säga slut.

När jag är fokuserad på prestation hinner inte känslorna med. Jag bara gör, och tänker efter sen. Det är likadant på våra lopp. Anna och Sara gråter när vi kommer i mål, jag i bilen hem. Så, helt logiskt är det först nu jag fäller en tår över de där två Tjejklassikermusketörerna som dundrade in igår i Mölnlycke och tryckte ner lökar, åt bullar, pysslade spaghettihus och peppade den tredje musketören, hon med tunnelseende.

Den här bilden hade förresten ett barn gjort igår. Fin.

Cykelskorna på

– Jag ser att du har cykelskorna på, sa mannen på Mölnlycke Cykel och Sport idag när jag hämtade cykeln mellan två möten.

Japp. Det är så vi jobbar om det behövs. Cyklar på klack med fräck racercykel mellan möten. Och nu har jag vääärldens finaste cykel till låns. Och startbevis. Bara matsäcken kvar att fixa, sen…Motala! Och tusen tack Mölnlycke Cykel och Sport!!!

Blottlagd

– Mamma jag har konsert ikväll.
– Va? Ikväll? Men det har du inte sagt!
– Nej. Kom inte på det förrän typ nu.
Så med stresspuls sitter jag på musikuppvisning i Kulturskolan. Har sprungit dit. Lite cyniskt sitter jag och raljerar inombords över låtval, taffligt musiklärarmellansnack och hur solist och ackompanjatör obekymrat spelar i varsin tonart. Men när jag lugnat mig ser jag allt det fina. Dessa barn som så modigt står ensamma på scenen och visar upp sig precis som de är. Särskilt ömmar jag för de där falskspelarna som med olycklig min massakrerar My Heart Will Go On i dubbla repriser. Man blir inte mer blottlagd än så. Man vet att man kan bättre, men inte hur man ska göra, lite som när vi var på kurs i Torsbytunneln och gjorde förnedringsvurpor från stillastående. Så kära barn i Kulturskolan: Anna, Sara och jag vet hur det känns att vara blottlagd inför publik (läs:tränare Bob och ett gäng tanter från Norge) Vi känner den djupaste respekt för er. Nästa år vet vi att Auld Lang Syne kommer att vara minnesvärt igen, fast av helt andra anledningar. Övning ger färdighet.

Selfies

Innan vi åkte till Mora bad jag en kollega lite om ursäkt för alla selfies som förmodligen skulle dyka upp under helgen. Vår generation har liksom lite svårt att hantera fenomenet, vi är både uppspelta och generade över att kunna publicera egobilder så lätt. Men men, vi jobbar på det. Nästa generation däremot, verkar inte ha några som helst problem med det.

Det tär att kolla på Vasalopp

Så! Nu fick jag gjort det där som inte är jättepinsamt, men kanske hamnar i gå-ut-på-parkeringen-med-de-blå-tossorna-på-kategorin. Jag förväxlade kundvagnarna i mataffären, dvs grabbade tag i främmande herres kundvagn och tittade MYCKET ifrågasättande på honom när han försynt sa ”Ursäkta jag tror kanske det där är min kundvagn”. Efter lite förvirrad konversation när jag letade rätt på min egen vagn avslutade han med ”Och de där tomaterna är inte heller mina…kan du ta upp dem?”

Skyller på mycket Vasaloppstittande idag. Har suttit och ryst vid anblicken av ”I fädrens spår”-skylten. Och bilderna på den där bron där den sista nerförsbacken innan mål är. Det var där Anna och jag med uppbjudandet av våra sista krafter (nåja) trängde oss förbi med orden ”Ska ni åka? Annars åker vi”. Poesi, så här i efterhand

 

 

 

Tjejvasan – radioversionen

När vi ändå höll på så dokumenterade Anna våra äventyr för Mix Megapol Göteborg. För er som missade sändningen på the Tommy&Anna Show igår så kommer alltså klippen här. Lyssna på förvandlingen från övertaggade vasaloppsåkare på väg i buss till start, via nervös upptäckt av att Sara har allt man kan behöva i sin rullande kiosk utom valla, till Mycket Känslosam Målgång.

 

 

 

De där ljuden

Ibland har vi skojat om alla oiii-anden och hooanden som vi gör när vi åker skidor. Det känns liksom inte så fräckt, mer tantigt. Men efter att ha åkt några timmar med 10 000 andra kvinnliga skidåkare vet jag att vi inte är ensamma om de där ljuden. Det ojades och hohoades i parti och minut från alla fyra spåren. Överhuvudtaget ett väldigt snällt och artigt lopp. Repliken ”Blennermark, jag åker in i dig FANIRÖVA!!!!” följt av tv-vurpa tror jag dock att vi är ensamma om i vår grupp. Strax hemfärd.