Vätternrundan

En svensk klassiker på latin

Vet ni vad de s k klassiska språken är? Latin och grekiska, just det. Det vet en släkting till mig också, framför allt eftersom han var en fena på latin och grekiska en gång i tiden. Det var på den tiden han gick helklassisk linje på gymnasiet. Det här berättade han för en stund sen:

Vid midsommarstången i år fick han syn på något intressant: en man i en tröja med trycket ”En svensk klassiker.” Aha! En själsfrände! Full av konversationslust närmade han sig mannen, pekade på tröjan och öppnade med ett
– Jag ser att du kan både latin och grekiska.
– ???
Nytt försök. Lika lite respons.
Efter ytterligare förvirring reddes begreppen ut någorlunda och han förklarade för mig sen:
– Vet du, klassikern handlade inte om språk. Det var tydligen det där du gör med cykling och sånt.

(Nej, bilden har ingenting med något att göra, men jag tyckte den var lite härlig)

Underbara Ida

Vi har lånat lägenhet av en avlägsen kompis kompis. Lägenhetsinnehavaren heter Ida och kan vara världens snällaste människa. Vi har fått ett banankit och allt här andas omtanken. Exakt vad de här 3 skakiga cyklisterna behöver. Just nu rusar vi runt och fäster chip på hjälm, äter chips och nervösskrattar hysterisk. Så tacka gudarna för Ida och hennes härliga familj! Nu är resten upp till oss!!

Med cykelbyxor på operan

Elitsatsar man som vi gör kan det hända att det kör ihop sig. Vissa skulle kanske välja antingen eller, men vi kör både och. Alltså tränar Anna ikväll och steker pannkakor i princip samtidigt. Alltså cyklade jag fem mil till Operan igår. Var ganska ensam om min klädsel i foajén. Gott om klirrande smycken, ont om cykelbyxor, typ. Familjen räddade mig med ombyte, men som sjuåringen konstaterade torrt när jag kom ut från toan med ett Tadaaa!
– Du har andra kläder men ser fortfarande ut som ett troll.

Övertaggad på Marstrand

När min sjuåring skulle sova över hos sin kompis igår började hon packa kl nio på morgonen bara för att hon var så uppspelt.

Lite så kände jag när Anna, Sara och jag bestämde träff i Tjuvkil idag. Anna och Sara startade i Göteborg, jag från landet. Full av förväntan (läs: helt övertaggad) hoppade jag på cykeln och trampade på och…där stod de och väntade i en regnig korsning! Mina coola cykelkompisar som byter om snabbare än Stålmannen mellan kompressionskläder och Marstrandsoutfit på en hållplatstoalett. Och som alltid har cykelväskorna fulla med gott så jag kan bli matad typ intravenöst med choklad.

Med Saras stålvader i blickfånget nästan flög vi fram på asfalten till Marstrand och den mest välförtjänta pizzan ever. Vi pratade om kom-radio, att det hade varit tufft att ha på Tjejvättern. Eller mugg-telefon. Nåt får det bli i alla fall, nu när man är proffscyklist.

Och efter pizza kommer koma. När vi är ute på turné brukar Blennermarks Buss köra runt oss. Nu kan det vara så att Blennermarks Sjötaxi (maken) råkade befinna sig i närheten. Och…man klarar bara ett visst mått av uppspelthet varje dag. Och pizza. Det fick bli Sjötaxi hem.

Måste ni?

Telefonsamtal på morgonen:
– Jo hej pappa, jag kommer lite senare till landet för jag tänkte cykla ut.
Pappa, oroad och allvarlig:
– Varför?
– Jo jag tänkte att det kan vara bra träning. Och lite roligt. Vi ska ju cykla Tjejvättern nästa helg.
– Måste ni?
– Cykla Tjejvättern?
– Ja
– Ja, det måste vi.
– Jaja. Akta dig, bara. (Djup Suck) Och du har ju en bil som kan plocka upp dig på vägen. (Syftar på maken som åker med bil ut)
Pappa hör till dem som tror att fysisk aktivitet är ett tecken på kraftigt tvång alt. djup depression.
——————————–
(Ja, jag kom fram. Ja, det gick bra trots två kedjehopp (kalla mig gärna MacGyver) Till och med rumpan var ok, tack vare lånet av Dr Magnussons cykelbyxor. Och kanske lånar jag dr Rydströms cykel nästa helg. Älskar läkarkåren)

Navigationally challenged

Jag är kanske den av oss tre som ser minst fram emot cyklingen. Det kan bero på
1. Jag tycker det är tråkigt att cykla.
2. Jag har ingen rolig cykel.
Möjligen kan de där två faktorerna hänga ihop.

Men men, nu ska det ske och om det ska ske med några så är det med Anna och Sara och då får man väl träna. Alltså äntrade jag min gamla häst till damcykel och gav mig av på en runda ikväll. Hej, vad det gick, och vad tråkigt det var att köra samma väg hela tiden.

Kanske fick jag feeling och ville pröva något nytt eller kanske var jag bara okoncentrerad. Jag körde i alla fall fel och hamnade på en grusväg vid en helt annan sjö än den jag tänkt mig.

Arg och adrenalinstinn trampade jag tillbaka bara för att upptäcka när jag kom hem att jag hade presterat en ny snabbrekordtid. Congratulations, sa Runkeeper till mig, minsann. Äsch då, sa jag tillbaks och slog blygt ner blicken.

Och egentligen var jag inte vilse. Som den trevliga engelsmannen sa i London:
– I wouldn’t say you’re lost m’am. Let’s say you’re navigationally challenged.