Kräkkriget

Jag mår inte bra! Det är magen. Klockan har inte ens slagit 8 när kollegan kallsvettig reser sig upp och skyndar hem till säng och toalett. Vi spritar allt han tagit i och som på given signal är den igång, KRÄKSKRÄCKEN.

Få vardagsåkommor leder till denna kollektiva hypokondri. Jag känner mig illamående och svag. Väljer fräsch lunch som så att säga är någorlunda okej att få upp. Rustar fokuserat för krig. Räknar timmar när jag borde insjukna och dubbelkollar vätskeersättning i medicinskåpet men inget händer. 

Nu på kvällen orkar jag inte leva i skräck längre och blåser faran över. Känner lättad att livet återvänder. Lägger mig tidigt och hinner precis öppna det glossiga magasinet när en liten späd röst hörs innifrån sonens rum. Mamma! Jag mår lite illa! På två steg är jag inne med kallt vatten i glas, handduk och hink. En god mor skulle riva av sig på överkroppen och vråla:Ditt gröööna vidunder! Ta mig istället!!! Jag å min sida håller andan, tvättar händerna efter minsta sonberöring och tänder på toaletten så att vägen för det stora kräkruset är belyst. Sedan ligger jag på helspänn och lyssnar på vartenda ljud från grannrummet. Plötsligt springer pojkfötterna över golvet, jag vräker mig dramatiskt ur sängen. Nu jäklar drar det igång. I dörröppningen möts vi och jag föser min ende son mot det vita kaklet. 
Får jag en kvällssmörgås? Han är pigg och hungrig. Efter en korvmacka somnar han lugnt. Kan det vara så att vi undslapp krigets fasor och botten av Katlagrottan? Om 48 magiska timmar vet vi. Fram tills dess…Vik hädan galla! 

Kommentera