Kraxet

Inte långt kvar nu! Är du laddad?!?säger en av instruktörerna på gymmet när hon passerar mig. Jag ligger dubbelvikt och stretchar i en ytterst osmickrande pose.Vill bara ligga kvar där, kanske kura ihop mig i fosterställning tills allt är över. De senaste dagarna har jag fått berättat för mig att Lidingömilen är som 2 vanliga mil, att låren tar slut i första backen och att man bör ha 5o mil terräng i benen. Jag har inte ens 5 mil skogsstig i mina stolpar till ben. När jag på kvällen målar upp skräckscenarion om benpipor, utslagna tänder och tider upp mot 2 timmar blir det plötsligt klart. Dom har börjat kraxa nu….olyckskorparna. Vet att korparna gör det i all välmening och eftersom dom allra flesta av dom aldrig idrottat kanske man inte ska bli rubbad av deras helveteshistorier. Men jag skulle ändå vilja bli inlagd på en klinik 3 veckor före varje lopp. Där spelas peppande musik, alla säger glada saker och korpar blir inte insläppta. Men så finns det också dom utav er som fyller oss med kraft och mod. Ni är vår snuttefilt nu och varje gång ni lovar att vi kommer klara Lidingö är vi beredda att gifta oss med er. Tar nu in på en fantasiklinik samtidigt som jag med kallsvettmustasch googlar:”Hur lång är aborrbacken?”

Kommentera