Lopprapport

Att vakna till ljudet av hårda vindar är en kass känsla om du ska göra ett triathlon. Vi ojjade oss som hundraåringar, analyserade väderkartor, gissade väderstreck, våghöjd och åt frukost hemma hos vår underbara Mariefredsfamilj Peter Badrock och Charlotte (inte badrock i efternamn pga av att hon inte äter frukost i badrock)på vår träsoffa där vi alltid nöter romp på racedagen (alltid=andra året i rad). 

Sedan gjorde vi vanliga uppladdningen med tusen toalettbesök för undertecknad, bamsekorv till Sara och cykelmeck för coach Cami. Vi plirade ängsligt ut över Mälaren medan vinden piskade upp typisk dåliga simvågor. 

På genomgången förhöjde arrangören pulsen genom att visa dramatiska nödsignalen som man skulle använda sig av om man behövde hjälp under simningen och toppade med att cyklingen försvårades av vinden då man kunde få kast. Jag målade raskt inre skräckbilder av mig själv flygande, in i skogen…på cykeln. Lite som barnen i ET-filmen när de lyfter på sina limpsadlar, minus rymdvarelse i cykelkorgen då förstås och minus cykelkorg rent allmän. Addera galen blick.

-Håll hårt i styret så går det bra väste Cami som är gruppens cykelproffs.

Mälaren var kall,grynig och vågig. Kände mig som en flumeridestock när vi kämpade ut mot rundningsmärket. Loppet var igång och nu jädrar körde vi. Jag höll så hårt i styret att jag tappade känseln i händerna och motvinden var den uppkäftigaste vi träffat på mycket länge. Den ställde upp en mur som samtliga deltagare svärandes och flåsandes slet sig igenom.

 Vi samlades i vår ruta 15 för att ge oss ut tillsammans på löpningen. En klunk vatten och pang iväg på tunga ben. Men nästan direkt kände vi att vår tränare Lisa-Maries kräkjobbiga intervaller hade flyttat in i våra lår. Vi travade på under tystnad och efter att återigen brottats med vinden kom vi till slut in på målrakan. Någon skrek att det bara var 400 meter kvar. Då brast något i mig. Jag såg tuffa killaget framför och växlade upp för att jaga ikapp. Ikapp kom vi och eftersom själva målportalen blåst ner fick vi också Boltfälla överkroppen på ett galet sätt in i mål. Loppet var över men inte dagen som raskt övergick i fest för i Mariefred går idrott och bubbel ihop, i den ordningen. På natten tog vi klackaskorna i handen och sprang hemåt vårt snabbaste på den varma asfalten. Detta för att markera att vi kommer tillbaka. Snabbare, tuffare och starkare. Vinden göre sig icke besvär. Inte tuffa killaget heller. Team Lipgloss och Voltaren har redan börjat ladda om och nästa år kan grabbarna spurta hur hårt de vill för då har vi redan gått i mål. 
Tack och hej hybrispastej!

Kommentera