Mindfullness och bränt socker

Jag har byggt ett pepparkakshus. Återigen ett projekt som jag påbörjar lite för sent på kvällen. Med energi och frenesi spritsar jag fönsterluckor och takpannor. Åttaåringen tilldelas skorstenen. Sedan börjar ihopsättningen. Smält socker…. Ett helvetesmaterial. Har någon kommit på att använda det i krig för att knäcka fienden?!? Allt fastnar, jag svär och bränner mig. Sambon lägger sig i med loja kommentarer och mitt i allt drar åttaåringen igång en utläggning om mindfullness.” Alltså mamma. Du blundar och tänker på människor du tycker om och ställ de människorna på en plats du gillar!!” Jag blundar med ett öga och försöker tänka på hur kaktaket ska hamna perfekt på den skeva, dödsdömda grunden. ”Andas in, andas ut mamma och sänk axlarna”. Vad härligt, tack säger jag och ler så balanserat jag kan mot sonen. Han undrar raskt vem jag tänkte på. Dig såklart säger jag och strör florsocker över det nu färdiga huset. Inom mig ser jag egentligen Karin och Sara flamsandes på Långberget. Inte ett barn så långt ögat når. Vem tänker du på när du ska slappna av?frågar jag tillbaka med tindrande blick. Mormor och morfar när vi är på Gran Canaria säger han utan minsta tvekan. Nåväl …Nu ska jag sanera köket från stelnat socker och en kraschad skorsten.Klockan ringer 06:00 i morgon. Andas in, andas ut….. Långberget. Egentid. Ovärdig skidåkning. Snart är vi där.

Kommentera