Rapport från en alptopp

– Jag får det till 37, men vi ska vara 39. Äh, jag tycker vi åker ändå.

Vår busschaufför är de stora svepens man. Vi är på väg mot Alperna för första gången i mitt liv. Bussen är fullknökad, stämningen förväntansfull. Det fnissköps Jägermeister på färjan och vi konstaterar raskt att vi är dubbelt så gamla som reseledaren och var farligt nära att kvala in för senior-liftkort.

Vår busschaufför inte bara räknar snabbt, han kör snabbt också och vi kommer fram en timme innan utsatt tid, vilket får pensionatets frukostvärdinna att svepa en extra espresso vid åsynen av 52 svenskar som dundrar in 06.50 med kaffe och filmjölk i blick.

En timme senare dundrar 50 svenskar ut mot backen. Två är kvar. Jag och febersjuka dottern. Med återhållet lugn tar jag emot medlidsamma blickar och ”ta hand om er”-kommentarer, men inombords jublar jag. Sol på balkongen, dotter som sover och gott om tid att kolla upp längdspåren.

Kommentera