Sorg och fika

Jag har sorg som det så dramatiskt heter. I fredags dog min härliga mormor. Varma, skrattiga, roliga, genomsnälla Ebon bara flög iväg i solskenet.

Mitt hjärta är så tungt och tomt. Det enda jag kan tänka på är att jag inte hann visa henne mina nya gardiner som hon tyckte jag skulle köpa. Karin och Sara stöttar och tröstar. Kloka och orubbliga som vanligt. Jag ställer barnfrågor som ”när blir det bättre? och när blir man glad igen?” Dom svarar och svarar.

När jag sömnlös vältrar mig i det ledsna på kvällen påminner Sara,och hon vet tro mig, om att livet faktiskt förändras åt alla håll och att vi inte ska spara på allt roligt vi har inom oss. Att vi är överlevare som klarar precis allt. Sedan rundar hon av med lite under bältet och Karin fyller i med en bild på sig själv utklädd till nunna. Jag skrattar. Tänk att jag har de där två människorna som inte är rädda för något. I morgon ska vi fortsätta vår crawlkurs. Då ska jag försöka lämna det sorgsna hemma en stund. Vi ska fira Sara som fyller år idag och det går rykten om medhavd tårta. En dag utan fika är en dålig dag tyckte mormor (på bilden lär hon mig fika i skogen) och man ska lita på de gamla som levt länge nog för att ha rätt om de viktiga sakerna i livet.

Kommentera