Städgeniet

När det är dags för slutstädning av fjällboendet vet man att sportlovet är över. 

Jag är kort och gott ett städgeni. Vill bara vara oklädsamt tydlig med denna ocoola talang. Redan i unga år kunde jag få huset skinande rent dagen efter röjarfest lagom till mina lyckligt ovetande föräldrar anlände hem. Så när nu stugan ska göras redo för nästa familj lämnar jag inget åt slumpen. 

Vid vår ankomst noterade jag stilla att det huserat städamatörer i stugan före oss. Slarv med både glans, doft och puts. Jag fnös med viktig min. Med ilsken frenesi drar jag därför igång och städar för två familjer. 
Sambon och sonen föses framför städgeniet. Dom får inte gå på toaletten, inte nudda nysvabbat golv, rufsa till puffade soffkuddar eller röra kranarna i köket. Jag är aggressiv. 

Eventuellt har jag någon gång under veckan i smyg planerat hur jag ska lägga upp städet och min plan håller. Som jag fejar och gnor. Kritiskt synar jag Skistars eget allrentmärke med tränat öga. Det går som vanligt överstyr och när sambon försiktigt säger att han redan putsat kaffekokaren snäser städgalningen :Skistar ska inte ha något på oss! och så var det färdigpratat om det.
Till slut är jag klar. Drypande av svett tittar jag febrigt mot den gnistrande duschkabinen. Det blir inget med det viskar städpsykot och backar ur fjällstugan med en trasa släpandes för att fånga upp det sista.
I bilen upplyser sambon mig om att jag missade att montera på ett av rören på dammsugaren. Därför har jag, till allas förtjusning jobbat dubbelvikt. 
Men städgeniet blir inte förnärmad för hon vet att Skistars städinspektörer inte har ett skit på henne samt att sockar som tex inte plockats upp från golvet under sängen nu sover den eviga sömnen i dammsugarpåsen. Sov gott lilla strumpelump! 

Kommentera