Swedish House Mafia och vi!

Vet inte vad det är men jag är inne i en extremt lättgråten period. Jag gråter när jag tittar på hockey, när jag läser om en dam som som tog körkort sent i livet och igår snyftade jag till dokumentären om Swedish House Mafia. Nej! Jag är inte gravid, jag har naturlig kulmage. Att gråthulka till framgångsrika DJs som skriver musik i ett lyxhus i Australien måste ju nästan ses som lite tragiskt. Men på något sätt ser jag oss i dom. Här får du gärna sluta läsa för nu blir det flummigt. När dom gör sin sista spelning i Miami och jag blinkar bort en tår tror jag att jag vet exakt hur dom känner. Okej, SHM har tuffa skinnjackor och vi kompressionskläder men urladdningen och känslosvallet över att vara i mål med något är helt överväldigande. Det spelar ingen roll på vilken nivå. Att satsa hårt, tvivla och sedan klara av är starkt. Man vänjer sig aldrig. Det är beroendeframkallande. Längtar ihjäl mig till Vätternrundan, mest till kicken när det är över. Kanske drar vi av ett bordsfyrverkeri och skriker Thank you Motala! We are still Lipgloss and Voltaren!Eller så äter vi ost, dricker läsk, gråtskrattar och glömmer av att duscha. Den som hänger på får se!!

Kommentera