Tappa fäste

Lika förvånande, varje år, händer det som man lovat sig själv ”att aldrig mer hamna i.” Nämligen dekadens. Efter sommar och sol kommer ett förfall utan dess like.
För mig uppenbarar sig detta tydligast under löprundan.
Denna gången sker det sent på kvällen. Det har börjat skymma i skogen men jag är inte ensam. Mörkrets inbrott lockar och den svalare temperaturen.
Man skulle kunna tro att förfallet återspeglas i hastigheten, men så är det inte. Tänker man bara riktigt mycket på några släktingars konversation om ett ställe 10 mil norr om Mora, där sjuhundrafemtio hushåll samsas på ett område med ett uppmätt antal av 100 björnar, går det fort. Så fort att man helt kan glömma av att spurta upp för sista backen bara för att flyger upp för den i stället. Som om det vore en trappa man attackerar med bara två steg. Nej, förfallet uppenbaras i känslan av att något släpp från sitt fäste och glidit ner som tiokilos klumpar om mina knän. Eller som min norrländska väninna enkelt skulle förklara känslan: de e’ som röven släppt från sitt fäste.

Kommentera