Till topps

I filmen om vårt liv 2016 gick inte hissen enda upp alla gånger och guldet blev vid tillfälle till sand. Men det stunder vi var tillsammans var vi ändå odödliga. För så känns det när man är med vänner. Odödligt lycklig. Och så mycket hybris, rädsla för hjärntumör och en arm tarm strax innan start för lopp. Det betyder inte att vi inte är villiga att göra resan igen i jakten på guldet. 

I år har vi hittat den trebenta hunden, lärt oss jurassic bridge och lärt oss att är det svårt att förstå hur man ska pendla med armarna när man springer kan man tänka: godis i fickan och stoppa i mun. 

2016 var året som Kent tackade för sig Brorsan flyttade hemifrån, vi träffade en ny vän och coach Lisa-Marie och Anna lärde sig crawla riktigt fort. 
Och kommer man inte först kan man bli de som går hem sist från festen. Vi är fortfarande välkomna upp till sviten och har rekord i Mankan (Mariefred), när det gäller att springa barfota 200 meter på varm somrig asfalt strax efter midnatt. Skillnaden mellan oss och Askungen är att vi springer med finskorna i famnen.

Gott slut vänner tack för att ni följer oss, peppar och hurrar! Lycka till alla som står inför en klassiker och grattis alla ni som kommer köra mer spring och sim i år, det ska vi med göra. 2017 blir ett spännande år ett år då vi går i kortkort. 

Kommentera