Tillbaka i tunneln, eller…

Är tillbaka i tunneln när jag hör ett oväntat: – Mamma kom! Ett avgrundsskrik och jag förstår snabbt att tunneln är en dröm, skriket är verklighet. Min lilla flicka har drömt en mardröm. Tar mig snabbt ur sängen för att skynda till hennes rum, glad över att benen bär. Fast jag går inte upprätt. Lufsar snarare likt ”Lucy” –en Australopithecus afarensis, som levde för 3,2 miljoner år sedan, direkt förfader till dagens människa som var nästan lika bra på att gå på två ben som vi.
Klappar och stoppar om den lilla. Tänker att jag kan krypa ner en stund. Men hon håller hårt i täcket och blänger. Hon vill sova själv. Lufsar vidare ut i hallen. Toalettdörren står öppen och jag glider in. Orkar inte tända lampan. Landar med foten i gammalt badvatten. MEN, det är inte badvatten utan kiss! Vår diabetessjuka katt har kissat bredvid lådan igen. Tänder lampan och torkar golv och fot. Lufsar in i sovrummet och lyfter på täcket. Nää, då är det upptaget på min plats. Som en slagen skidåkare med armar och ben enligt diagonalen ligger 6 åringen och sover. Jag lufsar vidare till nästa säng. Gottar ner mig i Kittylakanen. Då ringer strax klockan.

Kommentera