Veckans brott

Jag mår bra. Har haft en timma ensam på fjället med mina längdskidor och hunnit ikapp mig själv lite. Står nu längst ner i slalombacken och väntar på att åka upp sambo och son när de kommer ner. Vänder näsan mot solen och njuter.

Får då syn på min son som åker rakt ner utan att bromsa. Lite i trans tar jag av mig skidorna och går mot honom. Du vet den där känslan man får i magen när du vet att det hänt något. Han kör rakt förbi mig och fram till liftskötaren. Osmidigt i pjäxa hackar jag efter. Kommer fram lagom till meningen”han ligger på mittstationen”.

Sedan händer allt väldigt fort. En skoter far uppför backen och kommer tillbaka med min sambo. Han har ramlat…. Inte när han stilade i snowboardparken, inte när han åkte snyggt i svarta backen utan i liften. Ett litet felskär och fotleden var kaputt. Sådan är människan….skör för vridning.

Ett sjukhusbesök senare och ett par kryckor för 110:-(reflex på handtagen ingick) senare är vi hemma. Skidresan är so over för min sambo. Så här är livet. Tvärt och oförutsägbart. Man får liksom styra över det man kan. Tex. har jag bestämt att jag ska köpa en anskrämligt stor godispåse i eftermiddag för det får man när någon brutit fotleden. Det är sedan gammalt.

1 Kommentar

  1. Katarina Thorsen den 15 februari, 2015 kl 06:06

    Hej Anna,tänk att jag gör ett inlägg på din blogg.
    Stackars er, ja livet är oförutsägbart.duktigt av Arvid iallafall men så synd om Jocke.
    Hoppas resan hem går bra. Då får du köra gissar jag?
    Kram o hälsa Jocke jättemycket.

Kommentera