Vikten av publikstöd

Det har varit premiär. Det gick bra. Och liknelserna mellan idrottsprestation och premiär är oändliga. Man tränar och tränar. Ju närmare man kommer prestation desto nervösare blir man. I vår grupp innebär det ett oändligt antal hittepå-sjukdomar. Igår, en timme före showstart, hade jag halsfluss och feber, säkerligen dödligt. Dessutom hade jag ont i höften, förmodligen något förlamande både bokstavligt och bildligt. Två timmar senare var jag frisk som en nötkärna. Märkligt.

Men, mina vänner, precis som vid lopp är man ingenting, absolut ingenting utan funktionärer och publikstöd. I mitt fall innebär det Sara och Anna. På första rad. Bästa premiärlejonen. Som är sympatinervösa innan, messar snälla saker i kön på väg in, ler uppmuntrande, skrattar på rätt ställe och kommer med värsta blomsteruppsättningen efteråt. Och, precis som efter lopp, ältar vi prestationen efteråt i all oändlighet. Och såhär dagen efteråt, outsövd och glad, är jag sentimental långt över alla gränser. Ni som hejar på i skidspåret, vid Abborrbacken eller nedanför krogshow. Jag hoppas ni förstår hur viktiga ni är. Utan er går det nämligen inte alls. Publikstöd is da shit.

Kommentera