Vittnesmål från en som varit med

Träffade en kvinna i helgen som hade sprungit Lidingöloppet. I vår grupp börjar vår prestationsångest närma sig astronomiska höjder, så med darr på stämman och dödsångest i blick (gudarna ska veta att många gärna berättar skräckhistorier om hur jobbigt det egentligen är) frågade jag henne exakt hur brutalt denna Lidingömil är.  Kupering, barrmängd, gyttjehalt…? Ska man ta farväl av barnen och maken? Hon tittade på mig med stadig blick och svarade på bred göteborgska:

– Dö, Lidingö är INGET att oroa sig för. Det är typ som milen i Skatås. Varken mer eller mindre.

Jag kanske älskar henne.

Kommentera