Jag fyller 41 år idag. Det är skönt att vara vuxen. Om något är konstigt säger man till, vet man inte frågar man och är man trött går man och lägger sig fastän klockan bara är 21. Det finns inte så mycket att bevisa eller tveka på. Alltså oftast känns det så. Men ibland(läs ofta) slår den inre tonåringen till. Tonåringen avlider nästan av tristess på Ica när alla andra vuxna storhandlar och jag bara köpt glass, tuggummi och duschcreme.
Tonåringen blir fnissig när någon vuxen (i min ålder) andas högt genom näsan på allvarligt möte så en liten kråka åker hiss i näsmynningen och när killgänget i tuffa bilen med fetaste fälgarna flirtgasar vid rödljuset bränner 41-åringen gummi med familjevolvon för att hinna först iväg.
När blir man vuxen på riktigt och sorterar räkningar i pärmar, tycker rödvin är gott och planterar vårlökar i tid? Eller blir man inte mer mogen än så här. Vad skönt i så fall.
Tänk om man hade kunnat åka tillbaka i tiden och ge sig själv som tonåring några råd. Jag som fruktade det triiiiista vuxenlivet så innerligt. Då skulle jag sagt: tuffa tjejerna i rökrutan som får åka med moppekillarna på pakethållaren kommer inte vara coola för alltid, orientering är inte din sport, det gör inget att du tycker maskinskrivning är trist, ge upp med att motarbeta virveln i luggen för den är där för att stanna. Sedan skulle jag ge mitt 15-åriga jag en kram och säga, fortsätt dagdrömma och håll fast vid din sjuka humor. I framtiden kommer du träffa massa härliga människor som är precis som du och allt det där som du tycker är konstigt med dig själv kommer bli din största tillgång. Go 15- åring och go 41-åring. Ni är lika och samma och tillsammans kan ni klara allt!