Lite fnissigt var det allt i morse när jag och Anna åter möttes upp för att köra ett pass med tofstjejerna. Vi brände av en tuff selfie för att visa hur stark man kan vara morgonen efter 8 mil på cykel, och att vi för att smälta in kör tofs.
Men mest avhandlande vi gårdagens cykelfärd.
I perfekt tid mötte vi upp Lill-Ben vid Tjuvkil. Sedan blev det festligt värre på LasseMajas Krog.
Många som nu laddar inför Vättern ägnar sig just åt att få lite mil i ryggen men vi tänker lite annorlunda.
Vi tänker: Åh, vi måste åka till Marstrand och äta pizza någon dag.
Sedan i ett trefaldigt hurra: Ja, då kan vi cykla dit!!
Så det gjorde vi.
Step passet drar igång. Instruktören skriker: När passet är slut ska tofsen ligga som klistrat på ryggen av svett.
Detta är alltså ett officiellt tofspass!
Men jag orkar inte! Gårdagen tog hårdare på mig än väntat. Jag gör kickar ända till stjärten, mambo och höga hopp enda till taket – precis som instruktören säger. Jag liksom dör en smula för varje hopp.
Efter passet var tanken att jag och Anna skulle ta en efter-selfie men rummet har förvandlats till en ångbastu och kameran strejkar.
På parkeringen konstaterar både jag och Anna att det ska bli skönt att åka bil hem.