Enligt vår räkning är femkilometaren på Mariefreds Kungliga Triathlon likvärdig med en mil. En distans som för två månader sedan gick mer bakåt en framåt. Åtminstone för Cami som sprang fram och tillbaka mellan mig och Anna. 
– Sluta inte springa Sara och börja springa Anna, var Camis rop för att få in flocken i målfållan. 
Som alltid måste saker dubbelkollas. 
Klockan var strax efter åtta när jag som höstlovsledig, på besök i Mariefred, gav mig ut för att återuppleva vår långa femma. Löven hade ändrat färg sedan sist och de prasslade om höstlöven på marken. En otroligt vacker bana längs Mälarens strand upptäckte jag. Sprang förbi platsen där Anna dök upp som Moses ur vassen. Parkeringen vid Strandbadet där Cami anslöt till gruppen låg öde. Den segaste backen i mannaminne, i slutet av den låååånga femkilometaren, var kanske inte så hemsk. Men väl uppe på toppen var ordet hemväg det enda som ekade i huvudet. När jag sprang i mål vid Strandrestaurangen var det dåligt med glada heja rop och höga klappningar. Bara Ändernas kvackande ekade över den lilla parken. Ensam är tråkigt när det väl gäller. Så hur lång milen på lördag än blir, är jag säker på att den inte känns lika lång som morgonens femma.