Det är tidig fredagsmorgon och här jädrar ser ni två supermödrar som ska åka på självplock.
Ekologiska och självgoda är vi i denna stund. Här ska plockas hallon till höstens alla smoothies! Tomater som doftar tomat, lök som…ja… är lök, maffiga blåbär och ett ställe skryter om både björnbär och still goingstrong-jordgubbar.
Egenslungad honung också!
Allt är förberett. Kontanter i börsen då någon sagt att stället inte jobbar med kort/swisch, min kompis har med sig nya rosa spänner, kantarellpensel, varsin stabil påse att bära spännerna i och hör och häpna….
VÅTSERVETTER(för känslig hud)!
-Jag vet ju hur du är om du blir röd på fingrarna säger hon med en husmodersnickning.

I sensommarens mest intensiva monsunregn rullar vi in mot första stället. Min barndomsvän hänger ut genom rutan då vi passerar odlingarna.
-Fan vad lerigt! halvskriker hon.
-Varför är det avspärrningstejp?
-Är det ens öppet?
-Visst känns detta som ett ställe där man kan försvinna?!? Läskigt!
Frågorna hopar sig medan jag parerar sladd i geggamojan. Vi tackar fyrhjulsdriften samtidigt som vi slirar in på parkeringen.
Killen i kassan tittar skrämt upp när vi ångar in i gårdsbutiken. Han har egentid med Netflix och vill TYP inte ha besök.
Ingenting är öppet för plock säger han utan att möta blick och skulle vi gått ut på fälten hade vi fått grävas loss.
Men vi ger inte upp utan doftar muntert på allt i gårdsbutiken och köper plommon, jordgubbar, tomat, lök och den mycket kreddiga honungen.
Då vi ska lasta in allt i bilen och precis gläntat på locket för att sniffa honung hör vi surret. Ett gäng kränkta getingar är inte nöjda med att honungen, så att säga, är på väg att kidnappas in till stan. Vi slår omkring oss i panik, kastar in allt i bilen och kör med leran sprutande runt däcken iväg.
Nu gäller det ändå att kämpa vidare mot vår ekologiska höst så vi knattrar in hallonplocket på GPS:en och kör mil efter mil mot ingenstans.
Efter halva vägen upptäcker väninnan att Netflixkillen tagit 149 kronor betalt för EN ask jordgubbar. Vi kommenterar inte det mer.
Vi kör, kör och åter kör på småvägar långt ute i spenaten och nervösskrattar hysteriskt efter getingincident, jordgubbsbedrägeri och att vi båda är lite åksjuka.
” Öppet”vajar en stadig plåtskylt utmed vägen och en ordentlig pil pekar in mot självplock.
Humöret är på topp i den nu helt lerinpackade bilen.
Vi kastar oss ut och går upp mot butiken för att få instruktioner om var vi ska plocka hallonen.
Det är tomt och tyst, sånär på en farbror som ropar hej under en traktor där han mekar. Osäkert går vi tillbaka ner mot några växthus. Spännerna gungar på våra armar.
Plötsligt står mannen som vi bara sett benen på innan bakom oss.
-Vi tänkte plocka hallon säger vi, eventuellt dumglatt.
-Nä det kan ni inte göra idag.Traktormeckaren tittar kritiskt på våra lysande hinkar.
-Men på hemsidan…försöker jag.
-Som sagt i morgon kan ni plocka, inte idag. Han börjar gå.
-Ååå vad synd!! Vi som har åkt så långt tindrar min kompis som alltid varit den som kunnat snacka sig in på uteställen.
Traktormannen är dock inte alls förtjust eller imponerad utan går och åker in under sin traktor igen. Regnet vräker ner igen när vi jagar ut sista getingen som precis som vi är långt från hemmet ur bilen.
Med köpe-frukt-och grönt inproppat i bagagen kör vi hela vägen tillbaka mot stan. Det har vält en termos ner på 149 kronorsgubbarna och jag som ändå känner ansvar eftersom jag drog ut oss på detta föreslår att vi ska åka och titta på Skidome. Bästis som inte varit där skiner upp igen och jag drar kännarhistorier om hur fina spåren är därinne och vilken vinterkänslan man får.
I Skidome är det dock dunkelt. Man byter snö och vi ser nästan ingenting.
Precis här känner vi att vi rundar av för dagen som nu går mot tidig kväll.
Släpper av kompisen vid tåget. Hon klackar iväg med sin honung och alla sina inköp. Inte ett bär har vi plockat själva. Nu skiner solen igen såklart och det är hundra grader varmt. Jag fastnar självklart i köer.
Vi har varit kompisar sedan vi var fem år och kommer vara kompisar livet ut.
”149 kronor du! Pinsamt! Det säger vi inte till någon!” messar hon från tåget samtidigt som jag stilla noterar att bilen stinker kompost.

Så locket på honungsburken kompisar! If you know what I mean. Detta håller vi inom gruppen.