Efter nattvak med öronsmärta gigantis sitter jag nu, i princip halvdöv på jourmottagningen. Har haft ont i flera dagar men har i vanlig ordning egenmedicinerat och sprayat lite på feeling i hopp om mirakel. 
Vid varje pip som ljuder över väntrummet vrider jag blixtsnabbt huvudet mot nummertavlan fastän jag vet att det är minst 20 nummer kvar för mig till registreringen. Tröttsamt beteende. Det snörvlas, hostas och jämras omkring mig. Man blir liksom sämre bara av att sitta här. Alla är på sin vakt så att ingen, gud förbjude, skulle gå före. 
En man helt klädd i orange höjer rösten mot receptionisten eftersom han väntat i TVÅ timmar med sitt skärsår i handen. Akuten lockar fram vårt värsta beteende. Jag tänker mörka tankar om den orange samtidigt som jag själv känner efter om jag inte kan addera ngn mer åkomma för att så att säga uppgradera mig på väntelistan. 
Men så hittar jag mina hörlurar i väskan. Det facebookhärliga visdomsordet”If life gives you lemons, make lemonade” kommer till mig…. Eller som vi i väntrummet säger ”If Dubai gives you öroninflammation se nya säsongen av Fargo på landstingets wi-fi”.