Nej någon kärlek till löpning existerar inte för mig. Ändå är det just löpning jag tränar mest. Löpningen är ju så enkel, bara att dra på sig skorna och liksom sticka ut. Alla säger så. Jag med ibland när jag vill bralla mig men nääääääeh. När jag vet att jag ska springa på kvällen tänker jag på det hela dagen. Vilken runda ska jag ta, hur långt eller ska jag kanske bara köra intervaller. Man förbränner ju mycket när man promenerar också så jag kanske går femman och springer intervaller sedan….kanske ska jag bara springa i uppförsbackarna och gå resten. Så där håller jag på. Får inte dricka för mycket kaffe, vatten eller äta något som andas rotfrukt för då vet vi att haveri på tema tarm väntar.
Sedan kommer passet. Innan jag kommer iväg har jag noga planerat exakt vad jag ska lyssna på. Det måste vara en pod eller en perfekt lista annars måste jag stanna och ändra på vägen. DET går bara inte. Direkt efter första 500 metrarna är jag död. Fingrar febrigt mot astmasprayet i aktivitetsbältet som by the way skär in i höften. Ingen annan har problem med sitt bälte, sina spellistor eller sitt löparpsyke…speciellt inte efter 500 meter. Skandal tänker jag.
Lätta killar med snabba ben studsar förb. Glada är dom och jag är så mörk så mörk. Kragen på jackan liksom klappar till kinden som redan är blöt av svett. Jag räknar steg, träd, lyktstolpar för att roa mig och tänker att jag ska stå ut till 2500 metersskylten. Har jag kanske missat den börjar jag fundera. Gud vad snabb jag är i så fall. ICKE!! Skylten kommer och jag flåsar vidare och har bara sååååååå tråkigt. Jag tycker inte det är roligt att springa, jag vill inte springa, jag kommer aldrig bli bra på att springa. VARFÖR GÖR JAG ENS DETTA?!? Så många frågor och så mycket grus kvar att tugga.
Rundan är klar och jag också…..med allt. Hasar hemåt med pionrött face och sur andedräkt. Då möter jag min löpargranne. Han ska precis ut…han har helvetet framför sig.
-Bra jobbat! vilket perfekt väder säger han och trycker på sin klocka.
Då vill jag skrika NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ på en osunt högt sätt men jag gör en sportig tummen upp och ögonblicket är förbi. Fy för löpning. Tråkigt och jobbigt men i övermorgon drar vi väl ut igen. Det är ju så enkelt bara att dra på sig skorna………INTE.