Jag suckar, hänger med huvudet och tycker så vansinnigt synd om mig själv. Ställer in solkrämerna i skåpet och skakar sand ur badkläderna. Med dramatiska rörelser markerar jag för alla i min väg att det är semesterns sista dag. Egentligen borde man ge sig själv en fet I-landssmäll. Jag har haft lång semester och kommer tillbaka till ett roligt jobb. Hösten kommer bli bra. 
Ändå bävar jag för uppväxlingen. Tankarna måste bli snabba, kläderna helt andra än bikinibyxor-t-shirt och jag måste hålla fler saker i huvudet än vad vi ska äta till middag. Läste en undersökning om att vi använder vår hjärna mindre under semestern och att vi därför blir lite dummare. 
Mitt blåsta sommarjag går tex rakt in i spärren på gymmet som är låst eftersom jag inte dragit kortet. Blåsta jaget gullefnissar då mot killen i receptionen som med ett överseende leende öppnar grinden med en knapp. Livet som sommarpucko är så mycket enklare än den något mera skärpta höstversionen. I morgon skärper vi till oss med struken skjorta, vuxna möten och träning med PT på kvällen. 
Hela tillskärpningen kommer göra ont i kropp och själ….mest i kropp. Vi borde kanske med oss en bit av den lättsamma semesterhjärnan in i jobbhösten. Det blir nog roligare och snällare så. För semesterversionen av mig ler beskymmerslöst och säger:Det är bara semestern som är slut, inte sommaren. Höstversionen lägger jobbtankarna åt sidan, kramar om långsamma hjärnan och går rakt in i balkongdörren på väg ut i sensommaren.