Sjuåringen till nioåringen:
”Alltså, känner vi henne elle’?!”
”Dja!, hon är vår mamma…se hon försöker ju i alla fall…”
Vår nya coach LisaMarie är bra på att förklara, hon är tuff – visar och gör alla övningar först, är glad och har nära tillskratt. Fantastiska egenskaper hos en coach och fullständigt livsfarliga.
LisaMarie skrattar åt våra dumma bortförklaringar när en övning inte går som den ska. När vi på alvar rullar mellan de olika stationerna hon byggt upp, fullständigt slut i kroppen. Hon peppar och hejar på. Bra Anna!, snyggt Cami! Men sedan hugger hon livsfarligt som en kobra: 
”Sätt dig på stolen Sara!! bättre kan du!”
ARSE TO GRASS. 
Squats. Det är ju en jättebra grej. Och jag kämpar. Men för mig som är stel och lång blir det mer som en bom som liksom, faller, tippar över åt helt fel håll. Det blir liksom ingen broöppning. 
Men jag har fått hemläxa och jag har små tränat till mina barns förskräckelse. Tänk om någon skulle komma in i trädgården när jag kör squats?! 
Måndagar är inte känd som veckans roligaste dag men jag längtar. Längtar till kvällspasset och det där lätt spydiga kommentarerna, levererade med kvinnlig finnes. Inte till vår coach utan sinsimellan när gruppen tar sig an LisaMaries tuffa övningar. Som när Cami blev arg för att vi skulle göra en övning, en felaktig golfsving, vilket skulle förstöra hennes plushandicap. Det slutade med att Cami drog så hårt i gummibandet som vi använde att det gick av. 
Intervaller är ofta tuffa men när man har en coach som förklarar armpendling med orden godis-i-fickan, förstår ju vem som helst. Ta en godis i fickan och stoppa i mun. Hur svårt kan det vara?!
Och gör vi inte rätt behövs det mer fart ja, då blir vi helt enkelt jagade av den huggande kobran: ”Jajaja, bättre kan ni…kom igen nu!!”
Vi längtar! Arse to grass